Goda råd när det behövs.

När himlen är mörk och vinden kall, när livet verkar vara en ändlös ström av problem, då vänder vi oss ofta till våra medmänniskor, som de heter, för att få hjälp. Vi behöver tröst, och vi behöver goda råd för att kunna komma ut i solskenet igen.

Ungefär så måste det kännas i brösten på de ministrar som försöker lotsa Sverige ur suckarnas dal. 1994 lovade de att halvera arbetslösheten i landet fram till år 2000, men de dystra siffrorna som kommer från AMS och SCB (Statistiska Centralbyrån) pekar inte mot någon nämnvärd förbättring. Då och då hörs en röst som förutspår bättre dagar, men den tystnar snabbt.

Därför måste alla som samlats kring lunchbordet i Rosenbad ha blivit toppenglada när de fick höra att Internationella Valutafonden (IMF, International Monetary Fund), en män-niskohjälporganisation lierad med Världsbanken, höll på att granska Sveriges situation med syfte att komma fram till en lösning.

Glädjen blev sannolikt gränslös när en delegation från IMF lade fram sin rapport den 28 maj. Fast innehållet i rapporten är långt ifrån originellt. DN 97.05.31 skrev: "Enligt IMF-delegationen behöver Sverige genomgå en omfattande arbetsmarknadsreform, vars huvudsyfte skulle vara att åstadkomma fler jobb".

Vi kan omedelbart konstatera att för de ca 25 procent av den svenska befolkningen som inte har ett värdigt arbete måste det komma som en angenäm överraskning att någon därute tänker på dem, som man säger i New York. I synnerhet när denna någon är en av kapitalismens mäktigaste internationella organisationer.

DN: "De konkreta förslagen är sådana som sedan länge framförts i den svenska debatten: lägre kompensationsgrad och kortare ersättningstid i arbetslöshetsförsäkringen, uppmjukning av arbetsrätten liksom sänkta arbetsgivaravgifter och inkomstskatter, osv."

Vissa cyniker har påstått att IMF:s rapport var faktiskt beställd av SAF och/eller högerpartiet och/eller SAP för att legitimera de argument som dessa organisationer sedan länge har framfört i den svenska debatten, men detta kan vi avfärda som byskvaller. Däremot har undertecknad lite svårt med beskrivningen av den propagandakampanj som kapitalet driver i Sverige som en "debatt". I en debatt får parter med motstridiga åsikter en chans att utveckla sina argument, t ex i medierna. Detta är knappast fallet i Sverige.

DN summerar kärnan i IMF:s rapport med rubriken "Ökad lönespridning receptet på nya jobb". Denna eufemism är inte lika färgstark som "lägre kompensationsgrad", men innebörden är omisskännlig. Lönerna för de svenskar som idag har arbete måste dras ner, underförstått att dessa svenskar inte tillhör socialgrupp I.

Resten av DN:s artikel bekräftar på ett mer eller mindre förvirrat sätt vad statsvetaren Ann Wibble skrev för ett par år sedan, nämligen att kapitalismen sedan 1945 har varit oförmögen att skapa nya arbetstillfällen i relation till den stigande produktionen. Arbetstillfällen har skapats i den offentliga sektorn.

DN:s artikel i övrigt upprepar dagens populäraste mantra, att arbetslösheten i USA har sjunkit till ca 5 procent därför att arbetsmarknaden är avreglerad och lönerna för arbetarna är låga. Det har påpekats flera gånger i dessa spalter att USA:s Arbetsmarknadsministerium (Department of Labor) har tagit fram en speciell index kallad U6, som visar att den verkliga arbetslösheten är ca 11 procent, eller ungefär lika hög som i Europa. Men varken U6 eller de olika metoderna som använts i Europa tar hänsyn till deltidsarbetande. T ex räknar ingen statistik en haltvtidsarbetande människa som en halvarbetslös.

Dessutom får enligt officiella amerikanska siffror ungefär 30 procent av de avlönade löner som är under fattigdomsgränsen. Denna gräns definierades på 1950-talet. Om den skulle justeras för att återspegla dagens ekonomiska villkor skulle siffran för lägst avlönade stiga med 50 procent.

Brutal klasskamp

Publiceringen av IMF:s rapport i Sverige är naturligtvis ett drag i en klasskamp som blir allt mer brutal, av uppenbarliga skäl. Kapitalismens kris är här för att stanna. Stigande produktivitet, stagnerande marknader och ökande arbetslöshet är symtom som inte kan suddas bort.

För dem som vill bevara det kapita listiska systemet, finns bara en väg att gå, oavsett om de är socialdemokrater eller högerpartister. De måste utveckla ett fascistiskt samhälle, d v s att de sista resterna av borgerlig demokrati måste bort, samordningen av statsmakten och monopolkapitalet måste intensifieras och fördjupas, och arbetarklassen måste kuvas.

Samma vecka som IMF:s rapport kom ut, lade en av kapitalets representanter fram samma budskap, fast i en betydlig rakare form. I en intervju på TV1-programmet Striptease, gick nationalekonomen professor Marian Radetzki rakt på problemets kärna - mervärdet. Fast han talar om "värde" förstås.

Radetzki förklarade att problemet i Sverige är att det finns för många människor med löner som är högre än det värde som de producerar. Han menar förstås att arbetarnas del av det mervärde som de producerar är för hög. Så är perspektivet från den klass som han representerar. I kristiden är kapitalisterna mer angelägna än någonsin att öka sin del av mervärdet.

Radetzki föreslår att de som han kallar för lågpresterande arbetare - en grupp vars storlek han inte kunde precisera utan att säga att de är "många" - bör få en lön kring 5 000 kronor per månad. Som en logisk följd av denna sänkning måste också arbetslöshetsersättningen i samtliga fall. reduceras till mindre än 5 000 kr per månad. Detta är bara logiskt, sett från arbetsköparens sida.

Striptease-journalisten påpekade att detta skulle leda till utbredd och rejäl fattigdom i Sverige, varvid Radetzki utan att ändra en min svarade: detta är det enda sättet att "få bukt med arbetslösheten". Han menar att fattigdom "är ett incitament att lyfta sig själv i håret", och "ett moment i flexibiliteten" på arbetsmarknaden, en flexibilitet som han menar är absolut nödvändig.

När journalisten påpekade att en månadslön på 5.000 innebär hunger för arbetarna och deras barn, svarade Radetzki "Tror inte du själv att ett väldigt incitament för att förbättra sina omständigheter är just hunger? Det är de hungriga lejonen som jagar bäst".

Journalisten avstod från att notera att vi är människor, inte lejon, och att världens historia visar att det enda botemedlet mot fattigdom är klasskamp.

Radetzki avslöjade sedan att fackföreningar är ett stort hinder för att driva fram hans "program". Han förklarade att facket i Sverige har i praktiken lagstiftningsmakt, och att "strejkvapnet" är lika med terrorism, eftersom facket har en monopolställning i vårt samhälle, där "vi är alla beroende av varandra".

Men demokratin då? undrade journalisten. "Demokratin tenderar att lamslå beslut" sa Radetzki. "Ett demokratiskt system utgör en försvårande omständighet för denna (Radetzkis/SAF:s politik), som är ett smärtsamt och brutalt program mot arbetslöshet". Man kan inte agera på ett lämpligt sätt, sa Radetzki "om man är utsatt för granskning i offentligt val".

Han la till att "om vi inte gör det (tilllämpar hans program), blir det revolution". Klarare kan man inte säga det. Om vi inte övergår till ett samhälle där sista resterna av borgerlig demokrati är borta och arbetarklassen har förslavats, måste det bli revolution. Socialism eller fascism är de enda alternativen. Där har Radetzki rätt.

1930-talet om igen

I detta sammanhang är det nyttigt att referera en analys gjord av den marxistiske ekonomen Ernest Mandel i Late Capitalism (Sentida kapitalism), Verso, London 1975. Mandel skriver om kristiden:" Om kapitalet lyckas med att på ett avgörande sätt försvaga eller t o m förinta fackföreningar och arbetarklassens andra organisationer inkl deras politiska organisationer, om kapitalet lyckas atomisera och avväpna proletariatet till den grad att någon form av kollektivt försvar omöjliggörs och arbetarna återgår till sin (historiska) utgångspunkt, m a o till kapitalets idealsituation, där arbetaren tävlar mot arbetaren, då är det möjligt att 1) använda arbetslösheten för att åstadkomma en stor minskning av reallönerna, 2) ...sänka värdet av arbetskraften som vara, även långsiktigt, 3) driva ner priset för varan arbetskraft även under dess värde, 4) öka arbetsintensiteten och försöka förlänga arbetsdagen. Resultatet är oundvikligen en snabb och massiv uppgång i mervärdeökningen. Detta är precis vad som hände i Tyskland efter fascismens seger under Hitler".

Mandel visar att reallönerna minskade mellan 1932 och 1938 med nästan 25 procent och produktionen ökade med 112 procent. "Det är knappast förvånansvärt att det totala mervärdet som kapitalet beslagtog ökade med 146 procent", skriver Mandel.

De tyska arbetarnas genomsnittliga arbetstid ökade med ca 40 procent under perioden, samtidigt som kvaliteten av industrivaror och matvaror försämrades.

D v s att värdet av varan arbetskraft minskade rejält. "Den atomisering, avväpning och demoralisering som blev resultatet av krossade fackföreningar, innebar att en hel generation av arbetare förlorade sin försvarsförmåga. I den eviga kampen mellan kapital och arbete hade den ena parten händerna bundna och huvudet bedövat", skriver Mandel.

Det är precis den situation som beskrivs som enda lösning av IMF och professor Marian Radetzki, bland många andra. Vi ser fram emot att en representant av SAP tar avstånd från Radetzki och kräver professorns avgång från hans tjänst i den offentliga sektorn.

Det är av yttersta vikt att den svenska arbetarklassen nu begriper vad som är på gång. Det är inte fråga om att reducera vissa ersättningsnivåer till 57 procent eller

63 procent eller 75 procent av vad de var tidigare. Det är frågan om att förslava majoriteten av Sveriges befolkning i kapitalets intresse.

P C

Jag vill läsa mer om ekonomi.