Oro på valutamarknaden.

Kapitalismens kris börjar likna en av dessa åskväder som rullar runt och runt på horisonten, mullrande kontinuerligt, med återkommande lokala blixtar och skyfall. Under sommaren har orostecknen varit särskilt tydliga i Asien i form av s k turbulens i valutamarkna-derna, och nu rullar åskvädret upp mot Europa och Nordamerika.

Det har tidigare skrivits i dessa spalter om underliggande och bestående instabilitet inom kapitalismens monetära system, och hur den intensifierades i början på 1970-talet, då Vietnamkriget gick mot sitt slut. USA-regeringarna både under Johnson och Nixon hade tryckt enorma mängder dollar för att finansiera kriget, vilket ledde till tvåsiffrig inflation inte minst i olika europeiska länder som hade stora delar av sina valutareserver i dollar. Den växande mängden dollar tvingade då Nixon att överge USA:s tidigare löfte att byta dollar mot guld. Antalet dollar i omlopp utomlands var så mycket större än USA:s guldreserver att dessa skulle helt enkelt ha försvunnit om samtliga som hade dollar skulle försöka byta dem i Washington.

Med detta blev det kapitalistiska systemet utan en gemensam nämnare för sin valuta, och sedan dess har turbulensen i valutamarknaderna varit ett ständigt inslag i vårt liv. Valutasvängningar har en stor effekt på priserna, naturligtvis, eftersom inget land inom det kapitalistiska systemet är självförsörjande. Importerna måste betalas i främmande valuta, eftersom exportörerna normalt vill ha betalt i sitt eget lands mynt. Arbetarklassen i Europa har betalat mycket dyrt för valutainstabiliteten.

U-ländernas befolkningar har betalat ett ännu högre pris, eftersom deras valutor i regel icke är konvertibla, vilket vill säga att de officiellt eller inofficiellt är knutna till en av de stora. Detta bidrar till de imperialistiska ländernas förmåga att styra u-ländernas ekonomi. Det var inte för intet att en av de första ekonomiska åtgärderna som vidtogs av den unga Sovjetunionens regering var att göra rubeln oberoende av västvärldens ekonomi.

Kapitalisterna är också rädda för valutaturbulens eftersom den gör avkastningen på kapitalet osäker. Om man har investerat ackumulerat kapital i t ex Chile vill man inte att den chilenska peson minskar i värde innan man har fått ut kapitalet och vinsterna på det.

Instabiliteten i valutakurserna späds på av spekulanter som den berömde George Soros, men detta är knappast en huvudorsak. Spekulanterna brukar "angripa" en valuta först när turbulensen uppstår, och denna kan ha olika källor. En är den intensifierade konkurrensen mellan storföretag, som vill ha en svagare eller starkare valuta beroende på om de är exportörer eller importörer.

T ex i Sverige var valutakrisen på hösten 1992 orsakad av exportföretag, som pumpade kronor ur landet - 169 miljarder under en enda vecka - för att åstadkomma en de facto devalvering. Över en natt ökade vinsterna, eftersom exportföretagen som fick betalt i dollar eller DM kunde växla dessa i Stockholm till fler kronor än dagen innan. Det fanns också ett politiskt motiv, som under en liknande situation i Finland i december 1991, då Bildt och Carlsson fick använda den konstgjorda valutakrisen för att driva fram tre stycken krispaket som slog mycket hårt mot den svenska arbetarklassen. Krispaket brukar sällan slå hårt mot kapitalisterna, enligt vad undertecknad erfarit.

En annan källa till valutaturbulens är att både regeringen och företagen i många länder är djupt skuldsatta, och när de som har lånat ut pengar till dem upptäcker att ränta och amorteringar på dessa skulder har uteblivit blir det panik, som i fallet Mexiko 1995. Peson föll som en sten, IMF tvingade fram det sedvanliga krispaketet, d v s nedskärningar inom den offentliga sektorn, och Clintons regering bidrog med 30-40 miljarder dollar för att rädda amerikanerna som hade investerat i Mexikos s k gyllene ekonomi. Det var samma Clinton-regering som ett år senare skickade ytterligare 3 miljoner amerikanska barn i fattigdom genom att ta bort deras sociala bidrag, vilket gav en besparing av ca 3 miljarder dollar.

Åskväder i Sydostasien

Sommarens åskväder i Sydostasien måste ha kommit som en chock för många svenska journalister och ekonomer, som länge har pekat ut de s k asiatiska tigrarna som exempel på vad som kan åstadkommas när arbetarna verkligen utför sitt dagsverk istället för att luta sig tillbaka och vänta på statliga bidrag som de gör i Sverige.

Sydkorea, Thailand, Malaysia, Singapore, Indonesien och t o m Filippinerna har under flera år visat hög ekonomisk tillväxt, baserad på slavlöner och utflyttning av produktion från de imperialistiska länderna.

Men kapitalismens järnlag medger inga undantag. Producerande företag i dessa länder är tvugna att expandera och investera mer och mer i teknologi för att överleva konkurrensen. Profitkvoterna sjunker, skulderna växer. Arbetarna kräver högre löner och bättre villkor, som i Sydkorea, och får dem ibland ty en del arbete har blivit mer kvalificerat och kan inte utföras av vem som helst. Korruptionen, det normala tillståndet i den kapitalistiska ekonomin, förvärrar situationen genom att pengar som kunde investeras i produktionen i stället går till icke-produktiv lyxkonsumtion. Precis som i dagens Ryssland. Överklassens benägenhet att överföra sitt kapital till banker i Västvärlden, vilket är en tradition i Latinamerika, bidrar också till besvärliga problem vad gäller betalningsbalansen.

Tidigare i år kunde man läsa om stigande problem i de s k tigrarnas ekonomi, inte minst i Thailand och Singapore, två av de mest lovordade av den nya kapitalismens barn. Problem i banksystemen, stagnerande eller sjunkande export och kollapsande aktiemarknader var klara indikationer.

I Thailand, Singapore, Malaysia, Indonesien och Filippinerna har valutaturbulens under sommaren varit den naturliga följden av stora inhemska ekonomiska problem. I Sydkorea, ett mönsterland för västerländska journalister, har problemen varit kanske störst, inte minst därför att arbetarklassen där blir mer och mer militant. Inte bara Sydkoreas banksystem är i gungning, utan några av de största företagen är i konkurs eller på randen till den.

Dollarn eller DM?

Emellertid är stagnerande ekonomier inte endast ett asiatiskt fenomen. I Nordamerika och Europa, här inte minst i Tyskland, har återkommande problem visat sig. Under några år i början på 90-talet kunde de borgerliga medierna förklara alla Tysklands problem med att hänvisa till återföreningen och de ofantliga summorna som måste överföras till det totalt misslyckade ex-DDR. Men denna myt har numera förlorat mycket av sin propagandaeffekt.

Enligt de flesta internationella affärstidningarna är det nu Tysklands arbetarklass som är roten till all ont. Arbetarnas omåttliga krav på rikedom i form av löner, sjukersättningar och pensioner måste hejdas för att Tyskland skall återfå sin ekonomiska hälsa. Att Tysklands kris i stort ser ut som kriserna i de andra kapitalistiska länderna är inte lätt att förklara och nämns därför aldrig.

Under senare tid har man kunnat höra åskvädrets mullrande omkring Frankfurt (a M), där olika experter och representanter för Bundesbank ger många och förvirrande kommentarer som fokuserar på förhållandet mellan DM och dollarn. USA-dollarn har stigit kraftigt mot DM under sommaren, delvis därför att oroliga kapitalister i Sydostasien vill illa kvickt köpa dollar för att bli av med sina osäkra sedlar i lokala valutor.

Medan en svagare DM gynnar exportföretag vad gäller försäljning, missgynnar den företag som har ackumulerat stora mängder kapital som de vill investera utomlands, d v s banker och monopolföretag som Siemens och Volkswagen. Ju starkare valuta, desto mer makt har man på den internationella marknaden. Dessutom gör en svagare DM att den tyska ekonomin blir mer utsatt för valutaspekulation.

Därför trycker de tyska kapitalisterna hårdare på Bundesbank för att hålla upp DM-värdet mot dollarn. Enligt International Herald Tribune (IHT) 97.08.14 "gav banken en klar signal att den var redo att höja de tyska räntenivåerna för att försvara DM". En annan signal var att Bundesbank sålde en stor mängd dollar i början på veckan, vilket drev dollarpriset ner mot DM.

Att höja räntenivåerna har effekten att attrahera köpare för DM, eftersom de ser chansen till högre avkastning på kapitalet. Officiellt är orsaken till Bundesbanks manöver att hålla inflationen i schack, men detta är bara välling för borgerliga journalister. Den riktiga orsaken är konkurrensen mellan stora banker och monopolföretag i respektive Tyskland och USA. Bludder om inflation är ännu ett exempel på att borgerligheten ofta tror på sina egna myter.

På samma sida i IHT kunde man läsa följande rubrik: "Förvirring på USA-marknader - Goda nyheter om inflationen dämpas av vilda valutaspekulationer". Två dagar senare hette det att "Aktiepriserna faller p g a rädslan att de är för höga".

Med andra ord går vi nu mot slutet av ännu en fas av stigande obalans i valutona samt vild spekulation på aktiemarknaderna. Ett resultat kan väl vara höjda räntesatser i Europa och USA, med samma effekt som på slutet av 1980-talet. Företag och personer som har finansierat spekulationerna med lånade pengar kommer p g a högre räntekostnader att få svårt att klara återbetalningarna, och detta kommer att starta ännu en cirkel av konkurser och krascher.

Sommaren har varit lång och het. Förmodligen skall hösten bli lika extrem, med ännu flera blixtnedslag.

P C

Jag vill läsa mer om ekonomi.