Moderata samlingspartiet passerade enligt SIFO under våren SAP som landets opinionsmässigt största parti. Visserligen har SAP enligt de allra senaste mätningarna lyckats återta tätplatsen, men med siffror över 30 procent är nu moderaterna större än till och med under amiral Lindmans sägenomspunna dagar. Inte minst med tanke på sina ovanligt höga opinionssiffror framstår moderaterna alltmer som SAP:s enda allvarligare konkurrent om regeringsmakten inför valet nästa höst. Det märkliga är att moderaternas framgångsboom till större delen skett under Carl Bildts personliga frånvaro som partiledare. Men när Bildt nu definitivt återvänt från sitt medlaruppdrag i Bosnien verkar han ha kommit hem till ett dukat bord. Moderaterna är idag två gånger så stora som för trettio år sedan och har dessutom rejält distanserat de tre övriga borgerliga riksdagspartierna. Det kanske mest anmärkningsvärda i sammanhanget är dock moderaternas tidigare litenhet i relation till sina europeiska broderpartier. Brittiska tories, franska gaullistpartiet och tyska CDU/CSU har alla vid allmänna val under långa perioder framstått som sina länders ledande parlamentariska partier. Men det lär dröja innan de svenska moderaterna når dithän. Men skriv upp att (m) kommer att göra ett allvarligt försök att uppnå en ledande inrikespolitisk maktställning!
När de politiska vänstervindarna bland annat till följd av USA:s krig i Vietnam i slutet av 1960-talet blåste som starkast beslutade den svenska högern att ändra både stil och program. Alltsedan Allmänna Valmansförbundets tider hade högern i stort sett nöjt sig med att söka vidmakthålla själva klassamhällets ryggrad: tronen, altaret, svärdet och penningpåsen. Moderata ungdomsförbundets utgivande av debattskriften "Moderat samhällssyn" 1969 markerar emellertid inledningen till en total modernisering av den svenska högern.
I "Moderat samhällssyn" lyfts all den gamla bråten bort och MUF-skriften talar till och med om nödvändigheten av att införa företagsdemokrati. Moderpartiet greppade snabbt tag i de nya vindarna och beslutade vid en extrastämma 1969 att ändra namn från högerpartiet till moderaterna. Delvis av taktiska skäl gjorde moderaterna snart också anspråk på att vara den politiska liberalismens mest hårdnackade försvarare i vårt land. Konservatism och liberalism jämställdes exempelvis i det nya partiprogrammet. I mitten av 1970-talet lanserade moderaterna även den så kallade "valfrihetsideologin". Gösta Bohman började tala om nödvändigheten av en "valfrihetsrevolution" i Sverige. Vad den dåvarande moderatledaren närmast åsyftade var att ställa ett privatkapitalistiskt alternativ mot den offentliga sektorn. Den direkta bakgrunden var att privatkapitalet inte längre önskade bygga nya produktionsmedel, utan istället sökte profitera på samhällets offentliga verksamhet. Moderaternas och näringslivets gemensamma intressen sammanföll i det till leda upprepade slagordet: privatisera, privatisera. Den ursprungligen av privatkapitalet lanserade "nyliberalismen" fick t ex ett konkret uttryck i den senaste moderatdominerade borgerliga regeringens utförsäljning av statliga Vattenfall.
Men moderaternas ideologiska modernisering och växande opinionsstyrka hade aldrig varit möjlig utan en genomgripande förändring av partiorganisationen. Mitt under moderniseringsåren anskaffade exempelvis partiet den moderna kontorsbyggnaden vid Schönfelts Gränd i Gamla stan. Givetvis har moderaterna haft god hjälp av privatkapitalet, som i och med startandet av SAF:s bokförlag Timbro givit stort utrymme åt spridandet av högeridéer. En betydande del i framgångsboomen har onekligen Fria moderata studentförbundet, som under långvariga tider framgångsrikt bearbetat opinionen på universitet och högskolor. Exempelvis har kårpartiet Borgerlig samverkan (0pposition -68) mer eller mindre oantastat behärskat Stockholms universitets kårapparat under nära tre decennier. Dominansen vid studentkårerna utgjorde också en sorts början till moderaternas nuvarande borgerliga opinionsmonopol.
Vid det första allmänna valet med gemensam valdag 1970 fick de två mittenpartierna centern och folkpartiet sammantaget 36,1 procent av väljarstödet. Moderaterna hamnade vid samma val på beskedliga 11,5 procent. Nuförtiden är det politiska landskapet totalt förändrat. Medan moderaterna formligen rusar fram i opinionen, håller de två mittenpartierna snarast på att kollapsa. Enligt SIFO har centern och folkpartiet idag vardera endast ca 5 procent av väljarstödet. Det betyder i klartext att de två partiernas valunderlag på knappt två decennier har rasat med närmare 25 procent.
Tillkommit har kristdemokraterna, men med dem inräknade har den ickemoderata delen av borgerligheten i nuläget endast tillgång till omkring 15 procent av väljaropinionen. Moderaterna har närapå blivit ensam herre på täppan bland de borgerliga. Ett huvudskäl härtill har varit att partiet sedan ett par decennier även förmått attrahera personer med en utpräglat liberal samhällssyn. Men framförallt förklaras moderaternas kraftiga nutidsövertag över mittenpartierna av pågående förändringar i det ekonomiska livet. Själva den kapitalistiska produktionsordningen medför ju en accelererad stordrift och monopolisering, vilket starkt missgynnar de egentligen på ekonomisk smådrift baserade mittenpartierna. Det för moderaterna förmodligen allvarligaste hotet är att något av de tre borgerliga småpartierna till och med ramlar ur riksdagen nästkommande höst, vilket i praktiken skulle omintetgöra tillkomsten av en ny borgerlig fyrpartikoalition.
Centerpartiet stödjer visserligen för närvarande SAP-regeringen, men det behöver knappast betyda någonting för framtida vägval. Även andra borgerliga partier som bl a folkpartiet har ju mer eller mindre starkt flirtat med SAP, när de trodde att det skulle stärka de egna positionerna. Att centern skulle föredra SAP framför moderaterna och folkpartiet därest en sådan regeringsbildning skulle bli möjlig, är svårt att tro. Centerns vice ordförande Anders Carlgren förklarar i DN Debatt den 18 aug 1997 att man genom samarbetet med SAP åstadkommit en situation där skatter kan sänkas, värnskatten tas bort, fastighetsskatten sänkas och det s k företagsklimatet avsevärt förbättras.
Med en sådan målsättning är säkert moderater och folkpartiet bättre bundsförvanter än SAP, även om dessa allt mer faller undan för kapitalets krav.
Enligt Anders Carlgren är det moderaternas krav på nedskärningar till kommunerna som reser hinder för samarbete med (m). Men detta hinder kommer säkert inte att vara svårt att passera för centern om tillgång till regerings-taburetter ges.
Hur som helst har moderaterna nu betydligt vidare politiska ambitioner än det gamla högerpartiets vidmakthållande av samhälleligt status quo.
Moderaterna har skaffat sig en framtidsvision som faktiskt sträcker sig längre än deras hårdnackade försvar av den privatkapitalistiska egendomsrätten. Med utgångspunkt i produktionens och kapitalets internationalisering spränger denna vision nationsgränserna och lanserar europatanken. I klartext innebär detta EU:s utvidgning till att bli Europas förenta stater. Detta ligger helt i storkapitalets intresse. Främst blir det då fråga om att fritt kunna flytta både arbetskraft och kapital utan för affärerna störande nationsgränser. I denna anda argumenterade också Carl Bildt då han i våras i Svenska Dagbladets "Brännpunkt" argumenterade för ett påskyndande av en svensk anslutning till den europeiska valutaunionen EMU. Genomförs EMU har moderaterna enligt Dala-Demokratens chefredaktör Willy Bergström slutligt fått igenom alla sina centrala programförslag sedan moderniseringsprocessen påbörjades för snart trettio år sedan! Emellertid har mörka utrikesmoln plötsligt börjat synas på de svenska moderaternas annars så klarblå himmel. Den nyvalde brittiske toryledaren William Hague motsätter sig exempelvis kraftigt en brittisk EMU-anslutning, vilket vädrar kommande svåra motsättningar inom den europeiska högerfamiljen. Och vårens parlamentsval i Storbritannien och Frankrike resulterade ju båda i segrar för labour/socialister, vilket i sin tur kan betyda början till slutet för hela den europeiska högervågen. Efter det senaste regeringsinnehavet 1991-94 har dessutom moderaterna en hel del att förklara för somliga av partiets tidigare så trogna kärntrupper.
Efter valsegern 1991 bildades det en klart moderatdominerad borgerlig regering i Sverige. Nu skulle en blågul variant av Reagans och Thatchers nyliberalism prövas. Privatiseringsvågen kulminerade också som tidigare nämnts med utförsäljning av statliga Vattenfall. Men de samtidigt gjorda sociala nedskärningarna drabbade även flera av borgerlighetens traditionella kärntrupper som t ex mindre handelsidkare. Strax efter det borgerliga valnederlaget 1994 gav moderata ungdomsförbundet ut debattskriften "Nostalgitrippen", där man gjorde en kritisk självprövning av "valfrihetsrevolutionens" åtminstone temporära kapsejsande. I "Nostalgitrippen" tar MUF:arna all heder och ära av själva nyliberalismen. Istället ansluter sig MUF-skriften i det stora hela till en socialkonservativism i Randolph Churchills klassiska anda. Den politiska strategin bakom den går inte bara ut på att socialt skydda småborgerligheten, utan även att på sikt göra inbrytningar i traditionella socialdemokratiska väljarskikt.
Fast på senare tid har det moderata moderpartiet åter hemfallit åt gamla synder. Under sistlidna vårriksdag lämnade man exempelvis in en partimotion som föreslog ett totalt slopande av alla samhälleliga bidrag till barnaföderskor. Vet hut, vet sjudubbelt hut! Vidare torgför den nyutkomna moderatskriften "Land för de hoppfulla" ett direkt invandrarfientligt budskap. Bland annat säger skriften rent ut att endast invandrare som kan ta en fast anställning är välkomna till Sverige. En av baktankarna med detta resonemang är säkerligen att attrahera grupper som annars räknas till arbetarrörelsens traditionella politiska bas. Kontinentala erfarenheter visar tyvärr att särskilt nu i massarbetslöshetstider icke alls så få av denna bas just av invandrarfrågan kan lockas att rösta med extremhögern.
Summa summarum har Moderata samlingspartiet sedan det för snart trettio år sedan bytte namn från Högerpartiet och påbörjade sin moderniseringsprocess genomlevt en framgångsboom som bland annat under våren yttrat sig i opinionssiffror på över 30 procent av den svenska väljarskaran. Uppgången har främst gått ut över mittenpartierna, men på senare tid har moderaterna även sökt nå vissa kärntrupper inom arbetarrörelsens traditionella bas, dock inte via socialkonservatism, utan genom en öppet visad invandrarfientlighet. Vem önskar, orkar och framförallt törs att i god tid organisera en politisk och facklig motoffensiv?
Jan Westermark