Sanningen om atombomben.

Femtio år efter förintelsen av de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 utgavs i New York en bok som avslöjar sanningen om beslutet att använda atombomben, ett beslut som fått mycket långtgående konsekvenser för mänisklighetens historia.

The decision to use the atomic bomb, and the architecture of an American myth (Beslutet att använda atombomben samt skapandet av en amerikansk myt), är skriven av Gar Alperovitz, en amerikansk historiker som också varit regeringstjänsteman, bl a i USA:s UD, och publicerad 1995 av Knopf, ett gammalt och välkänt förlag. Boken visar definitivt att den officiella amerikanska versionen om varför bomben användes är en fullständig lögn, och att myndigheter och s k statsmän i USA medvetet har manipulerat den allmänna opinionen för att hålla lögnen vid liv. Boken har inte recenserats i Sverige, såvitt undertecknad vet.

Enligt den officiella versionen måste kärnvapnen användas för att förkorta andra världskriget och sålunda spara liv. Utan bombningarna, sägs det, skulle USA har varit tvungen att invadera Japan och avgöra kriget där. Vid olika tillfällen har talesmän för USA:s regering sagt att detta skulle ha orsakat upp till en miljon amerikanska och två miljoner japanska dödsfall.

Alperovitz visar att beslutet att släppa bomben var baserat på politiska, inte på militära faktorer, och att det faktiskt förlängde kriget i stället för att förkorta det. President Truman och hans närmaste rådgivare ansåg att bomben skulle ge dem ett avgörande ”kort” i vad de betraktade som spelet mot Sovjetunionen. T ex skulle USA som enda innehavare av kärnvapen kunna styra den politiska utvecklingen i Östeuropa och blockera den fruktade frammarschen av kommunismen i Asien.

Japan redo att kapitulera

Bakgrunden till beslutet att utveckla kärnvapen var att en del vetenskapsmän i USA hade fått indikationer på att Tyskland höll på att göra det. Tanken på att det Tredje Riket skulle kunna hota världen med en atombomb var tillräcklig för att motivera framtagningen av bomben, hur horribla än dess effekter skulle vara, skrev Albert Einstein i ett brev till president Roosevelt.

Vid Jaltamötet i början på 1945 var bomben alltjämt ett utvecklingsprojekt. Ingen visste om den skulle fungera i verkligheten, och det förefaller inte som om Roosevelt tänkte använda den, utan betraktade den som ett verktyg som skulle avskräcka nazisterna i det fall att de hade ett liknande vapen.

Ett bevis för att varken Roosevelt eller Churchill räknade med att bomben skulle användas var deras agerande vid Jaltamötet i början på 1945. Båda var övertygade om att en krigsförklaring från Sovjet mot Japan var nödvändig för att snabbt avsluta kriget i Stilla havet. Båda ansträngde sig för att påverka Stalin, som lovade att Sovjet skulle gå in i kriget mot Japan 90 dagar efter att Tyskland kapitulerat.

Det bör understrykas att en krigsförklaring från Sovjet ansågs som en huvudfaktor för att avgöra kriget. Detta därför att amerikanerna redan i augusti 1944 hade fått veta att den japanska regeringen hade beordrat sin ambassadör i Moskva att fråga om Sovjetunionen ville hjälpa till att förhandla om fred. USA:s militära underrättelsetjänst hade nämligen knäckt den japanska regeringens hemliga radiosändingskod och kunde därmed avlyssna nästan samtliga kommunikationer, både politiska och militära.

Amerikanerna visste att Japans förmåga att föra ett offensivt krig var i det närmaste obefintlig, och att dess ledare var införstådda med att de inte hade någon chans. Emellertid hade de japanska politikerna svårt att övertyga de mest reaktionära bland de militära cheferna om att en kapitulation var den enda utvägen. Men amerikanerna visste också att ingen av de japanska militärledarna skulle ge sig om inte de Allierade tillät kejsaren att behålla tronen.

Det fanns alltså i mars 1945 tre faktorer som var avgörande för att Japan skulle sluta fred: 1.Tyskland måste besegras.2. Sovjet skulle deklarera krig mot Japan. 3. Japanerna skulle få ett löfte om att kejsaren inte behövde avgå.

Den avlyssnade radiotrafiken mellan Tokyo och den japan ska ambassaden i Moskva avslöjade att japanerna var ytterst angelägna att få veta om Kreml skulle förlänga ickeangreppsavtalet mellan de två länderna som hade skrivits under i april 1941. En vecka före Franklin Roosevelts död i april 1945 meddelade Sovjetregeringen att avtalet skulle sägas upp. Då visste japanerna att det bästa som de kunde hoppas på var att övertyga Sovjet att avstå från att deklarera krig mot dem.

Vissa inom den japanska regeringen trodde att om inte Sovjet blev inblandat i kriget kunde Japan få bättre villkor vid den kapitulation som de visste måste komma för eller senare. Samtidigt blev de mer än någonsin intresserade av att få veta om kejsartronen skulle kunna behållas. De allierade hade flera gånger använt begreppet ”villkorslös kapitulation” (unconditional surrender), vilket för den japanska regeringen betydde att kejsartronen skulle störtas.

Det finns inget som helst tvivel om att den amerikanska regeringen var helt införstådd med att japanerna väntade på ett besked om att de skulle få behålla kejsaren. T ex i en avlyssnad radiosändning från Japans utrikesminister Togo till ambassadör Sato i Moskva, i juli 1945, hette det att ”(Kravet för) villkorslös kapitulation är det enda hindret för fred”.

De amerikanska militärcheferna var också intresserade av att ge japaner det önskade löftet. De ansåg att utan en kapituleringsorder från kejsaren skulle många japanska armeförband fortsätta att strida - d v s att fred var omöjlig utan kejsarens deltagande.

Truman till angrepp

Den mer eller mindre vänliga samarbetsandan mellan USA och Sovjetunionen som skapades mellan Stalin och Roosevelt tog slut när den senare dog och Harry S Truman (S-et står för ingenting, men Truman tyckte det gav honom en viss pondus) blev USA:s president. Truman representerade den traditionellt hårda hållningen mot kommunismen som alltid har dominerat den amerikanska politiken, både inom- och utomlands.

Varken Churchill eller Stalin hade träffat Truman innan han tillträdde presidentämbetet, och de ville naturligtvis ordna ett möte med honom så fort som möjligt, delvis för att bekräfta olika överenskommelser från Roosevelts tid, delvis för att komma fram till beslut om en rad viktiga frågor, inte minst krigsskadeståndet som Tyskland skulle betala.

Vid Jaltamötet hade man blivit överens om att Tyskland skulle betala ca 20 miljarder dollar i krigsskadestånd, av vilket hälften skulle gå till Sovjetunionen. Detta var emellertid en muntlig överenskommelse, och måste nu preciseras och formaliseras.

Som vicepresident hade Truman inte blivit informerad om atombombsprojektet. Som president fick han veta att USA sannolikt inte bara skulle bli innehavare av det mest destruktiva vapnet i mänsklighetens historia, utan skulle kunna använda detta för att etablera en global politisk hegemoni.

Så tidigt som våren 1943 hade amerikanska UD börjat planera för att få kontroll över världens urantillgångar, och 1944 bildade USA och Storbritannien en hemlig organisation för att åstadkomma ett monopol över samtliga råvaror som behövdes för att producera atombomber. Sovjetunionen ”skulle inte kunna bygga atombomber utan att på något sätt få tillgång till dessa råvaror”. USA och Storbritannien skulle kontrollera samtliga patent inom hela fältet av kärnteknologi.

Frågan om atombombens användning hade diskuterats ingående av en hemlig kommitté. En av medlemmarna var James B. Conant, en vetenskapsman som hade arbetat med utvecklingen av giftgaser under första världskriget. Conant var under många år en av de mest inflytelserika ”vetenskapliga” rådgivarna till USA:s regering och blev efter andra världskriget huvudrektor för Harvard University, ett av Amerikas ledande universitet.

Conant ansåg att ”det lämpligaste målet för atombomben skulle vara en viktig vapenfabrik med ett stort antal arbetare, och med arbetarbostäder tätt intill den”. Truman hade inga invändningar.

Truman fattade mycket snabbt ett ödesdigert beslut. Mötet med Stalin skulle skjutas upp tills dess att bomben hade testats. Om bomben inte fungerade, måste USA pressa Stalin att gå in i kriget mot Japan. Om bomben fungerade, skulle Truman kunna ”diktera villkoren” för Sovjetunion.

Bomben kunde inte vara klar för provning före juli 1945, och under hela maj och juni vägrade Truman lyssna på Churchills upprepade uppmaningar att omgående bestämma ett datum för mötet med Stalin. Enligt Alperovitz var beslutet att skjuta upp mötet med Stalin till efter bombprovningen ”ett av de verkligt fundamentala strategiska besluten under våren och sommaren (1945)”. Slutligen bestämdes att ett möte skulle äga rum i Potsdam i mitten av juli. Truman skulle möta Stalin för första gången den 17 juli. Bomben skulle provas den 16:e.

Samtidigt gavs order att maximera ansträngningarna för att fullborda atombomben. Robert Oppenheimer, en av de ledande vetenskapsmännen i projektet, skrev att ”vi arbetade aldrig så hårt som efter att Tyskland hade besegrats”. Detta trots att hela motiveringen för bombprojektet var att hinna fram innan Tyskland lyckades.

Under tiden blev Japans situation mer och mer desperat, och amerikanerna visste det. Nästan samtliga amerikanska militärchefer menade att Japan var slut. Allt som behövdes, som ovan sagts, var en krigsdeklaration från Sovjet och en garanti till japanerna att de skulle få behålla kejsaren.

Det är ett märkligt faktum att USA:s militärchefer nästan utan undantag var emot att atombomben skulle användas mot civila mål, och de flesta menade att den inte skulle användas alls. Admiral Leahy, chef för den amerikanska flottan och en nära rådgivare till presidenten, sade efter kriget:

”Användningen av detta barbariska vapen på Hiroshima och Nagasaki var inte till någon verklig nytta i vårt krig mot Japan...Genom att bli den första nation att använda det, hade vi accepterat en etisk standard som vi delade med den mörka tidens barbarer. Jag blev inte utbildad för att föra krig på detta sätt, och ett krig kan inte vinnas genom att förinta kvinnor och barn”.

Truman omöjliggör Japans kapitulation

När Truman och hans blivande utrikesminister James Byrnes äntligen reste till Potsdam, hade de med sig ett utkast till en gemensam deklaration. Avsnitt 12 i deklarationen innehöll ett löfte om att Japan skulle förbli en monarki. Truman och Byrnes strök detta löfte från texten.

Enligt Alperovitz hade Truman och Byrnes ”därmed eliminerat det enda kvarvarande alternativet (utöver en attack på Japan från Sovjet) vilket enligt deras rådgivare skulle ha åstadkommit en kapitulation”.

Truman och Byrnes blockerade Sovjetunionens krigsdeklaration mot Japan på ett enkelt sätt. Förutsättningen för Stalins löfte vid Jaltamötet att deklarera krig var att en del relativt okomplicerade frågor mellan Sovjet och Chiang Kai-sheks regering i Kina skulle lösas, t ex gränsen mellan Kina och Mongoliet. Stalin förstod tydligen att USA som Chiangs överman kunde tvinga fram ett snabbt avgörande.

Byrnes såg till att K V Soong, Chiang’s ambassadör i Moskva, drog ut diskussionerna tillräckligt länge för att ge amerikanerna en chans att testa atombomben innan en sovjetisk krigsdeklaration, så att de kunde hävda att bombningarna var nödvändiga för att avsluta kriget - Sovjet var inte med!

Alperovitz visar att Truman långt innan Potsdammötet hade beslutat sig för att använda atombomben - oavsett Japans olika försök att ordna fred.

Bomben och Tyskland

Den 16 juli 1945 fick Truman veta att bombprovningen var en succé, och enligt Churchill var detta orsaken till hans aggressiva hållning under mötet med Stalin nästa dag. Bl a vägrade han att fullfölja Roosevelts uppgörelse om krigsskadestånd från Tyskland.

Detta hade mycket stora konsekvenser för framtiden. Truman sade att krigsskadestånd skulle skötas av varje allierade inom sin egen zon av det besegrade Tyskland. I praktiken betydde detta, som Alperovitz poängterar, att ”principen om en enhetlig tysk ekonomi, som skulle administreras av de fyra allierade, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA, hade helt övergivits”.

Det är alltså ingen överdrift när man påstår att beslutet att prova och använda atombomben var första steget i Tysklands fördelning, med allt som detta skulle betyda för framtiden. Själva bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var enligt den brittiske kärnfysikern P M S Blackett ”inte bara den sista militära aktionen under andra världskriget, utan det första betydelsefulla steg i det diplomatiska kalla kriget mot Sovjet...”

Det bör upprepas att nästan samtliga USA:s militära chefer då menade att användningen av atombomben var fullständigt onödig.

T o m Douglas MacArthur var emot den, när han blev informerad om beslutet. Även general Curtis LeMay, en reaktionär buffel som senare ville att Nordkorea skulle genom bombningar förvandlas till en parkeringsplats och Vietnam skulle bombas tillbaka till stenåldern, sade vid minst två tillfällen 1945 att ”atombomben hade ingenting att göra med krigets slut”.

Faktum är att beslutet att använda atombomben hade en effekt som stod i diametral motsats till den som senare angavs som motivering, nämligen att förkorta kriget. Ty kriget mot Japan kunde har avslutats i maj 1945, strax efter Tysklands kapitulation. Det var Trumanregeringens iver att vänta på atombombens utprovning i verkligheten som gjorde att kriget fortsatte in i augusti.

Vidden av Trumans och Byrnes cynism avslöjades i kapitulationsavtalet som Japan skrev under några dagar efter atombombningarna. Detta dokument innehåller en klausul som ger Japan rätt att behålla monarkin - samma klausul som Truman och Byrnes vägrade att tillåta innan atombomberna släpptes, för att omöjliggöra en kapitulation.

Harrison Baldwin, en amerikansk historiker, skrev senare:”Vi krävde en villkorslös kapitulation, sedan släppte vi bomberna och gick med på en villkorad kapitulation (unconditional surrender)”.

Efter kriget förklarade Truman många gånger att Hiroshima och Nagasaki var ”militära baser”, vilket är komplett nonsens. En grotesk detalj i det hela är att det fanns några amerikanska krigsfångar i Hiroshima, och detta var känt för den amerikanska regeringen. Bland de ca 200 000 som förintades vid atombombningarna fanns 20 amerikaner. Åtta av dem är begravda på en militär kyrkogård i St Louis, Missouri. Deras dödsdag är angiven på en gemensam gravsten - 6 augusti, 1945.

Pax Americana

Militära angrepp mot civila mål är en gammal tradition i USA, som i alla andra västerländska klassamhällen som är byggda på marknadsekonomiska principer. T ex var massakern av kvinnor och barn ett ständigt inslag i utrotningen av 95 procent av indianbefolkningen i Nord Amerika. I likhet med Truman, förnekade de ansvariga att dessa övergrepp hade ägt rum.

Vad som var nytt i fallen Hiroshima och Nagasaki var själva vapnet. För USA:s styrande var atombomben nyckeln till en ny världsordning, en Pax Americana.

Emellertid började informationen om förintelsen i Japan sippra ut i de amerikanska medierna, och reaktionerna från de flesta amerikaner var inte särskilt positiva. Ryktena om att bombningarna faktiskt var onödiga, började cirkulera, och kritiska röster hördes överallt,t o m från kyrkans representanter.

Admiral Leahy sa att ”De gick fram och dödade så många kvinnor och barn som de kunde, vilket var precis vad de ville göra från början”.

Trumanregeringen satte igång en massiv desinformationskampanj för att etablera en lögn som sanning. Första målet var att skapa myten om att det inte fanns något alternativ till beslutet att släppa atombomberna.

Men kampanjen hade också två andra, viktiga mål. Ett var att övertyga folket i USA ”att deras ledare kunde hantera beslut om kärnkraft på ett moraliskt och välavvägt sätt”. Det andra målet var ”att bygga upp ett stöd bland folket för en eventuell användning av atombomben mot Sovjet”.

Ett kärnvapenangrepp från USA har varit nära förestående allt sedan dess. Daniel Ellsberg, som deltog i planeringen för Vietnamkriget och senare hoppade av, har visat att USA vid 32 olika tillfällen hotade Sovjet och andra nationer, t ex Vietnam, med att använda atom- eller vätebomber. Enligt Ellsberg hade Sovjet aldrig hotat USA.

Gar Alperovitz´ bok är en av de viktigaste som har givits ut under senare år, vilket förmodligen är skälet till att den inte har recenserats eller diskuterats i de svenska massmedierna. Och man kan lätt förstå varför.

Tänk om någon skulle föreslå att man ordnar ett s k panelprogram med bl a Per Ahlmark, Göran Persson och Pehr T Ohlsson som skulle gå ut på att förklara varför ledare för världens största och bästa demokrati bestämde sig för att döda 200 000 oskyldiga människor i ett svep och döma ytterligare hundratusentals till ett liv i ständiga plågor.

Eller att förklara varför den amerikanska regeringen har ljugit för det amerikanska folket i mer än femtio år. Då skulle sanningen fram. Och sanningen är, som alla vet, en vara som praktiskt taget inte har något marknadsvärde alls.

P C

USA:s atomterror fortsätter

USA:s strävan att diktera villkoren för världen med hjälp av kärnvapen har inte ändrats sedan 1945. För ännu inte ett år sedan undertecknade Clinton det internationella kärnvapenteststoppavtalet. Och sade: ”Det är ett gigantiskt steg framåt”! Nu,tiomånader se are,genomfördes igen ett underjorndiskt kärnvapenförsök i Nevada-öknen. Ytterligare fem atomprov ska följa. - 144 stater har undertecknat avtalet , men endast tre har ratificerat. Detta utnyttjar USA - och struntar i överenskommelsen.

Jag vill läsa mer om ideologiska frågor.