Det var nämligen i början av februari 1848 som den allra första utgåvan publicerades. Vid sidan av "Das Kapital" utgör "Kommunistiska Manifestet" den mest kända skriften av Karl Marx och Friedrich Engels. Den skulle, som ursprungligen var tänkt, egentligen heta "Det socialistiska manifestet". Men i efterskriften från den 1 maj 1890 förklarar Friedrich Engels att själva begreppet socialism1848 i praktiken var ockuperat av de franska proudhonisterna och allehanda anarkistgrupper, gentemot vilka Karl Marx 1847 riktat den polemiska skriften "Filosofins elände". Å andra sidan var även socialismen 1848 starkt förknippat med utopiska riktningar såsom Owenisterna i England och Fourier-isterrna i Frankrike, vilka båda då krympt till betydelselösa sekter i utdöende. Återsod därför brukandet av det kommunistiska begreppet. Emedan socialism och anarkism närapå var helt accepterade begrepp i de borgerliga salongerna, var kommunism 1848 enligt Engels ett skällsord som långt mera hade en viss förankring i proletära kretsar. Dessutom var kommunismen liktydigt med själva klassammhällets avskaffande och inträdet i människans verkliga historia, en framtid för vilken Marx pläderat redan i sitt klassiska ungdomsverk "Die deutsche Ideologie".

Utgivningen av "Det Kommunistiska Manifestet" i februari 1848 markerar inte bara en kulmen på Marx och Engels ungdomsskrifter. Få skrifter har i så hög grad som Manifestet förmått påverka eftervärlden.

I en festskrift tillägnad dess hundraårsjubileum 1948 t ex jämförde Harold Laski, det brittiska labourpartiets främste teoretiker genom tiderna, "Manifestet" i sentida realpolitiska betydelse med den nordamerikanska oavhängighetsförklaringen 1776. Vi skall snart nog se varför.

Vid "Det Kommunistiska Manifestets" originalutgivning var en jättelik och kontinentomspännande borgerlig-demokratisk revolution omedelbart förestående. Visserligen hade redan den stora franska revolutionen 1789 medfört att själva det kapitalistiska produktionssättet hade etablerats överallt i Europa. Men efter Napoleons krigsnederlag gjorde de feodala mörkermännen politisk comback. Wienkongressen 1815 återinsatte inte bara bourbonnerna på den franska tronen. Även bourgeoisiens i revolutionskrig tillkämpade juridiska och politiska rättigheter beskars kraftigt. Den österrikiske ministerpresidenten Metternich blev så själva symbolen för Europas nya junkervälde. Och den franska julirevolutionen1830 förråddes, borgarna fick sin egen kung, men inte sina utlovade juridiska och politiska rättigheter. Men i nästkommande årtionde jäste det överallt i kontinentens storstäder, i Berlin, Wien och Paris. Tack vare sitt revolutionära arv upplevdes den franska huvudstaden såsom friast, varför den snart blev ett tillhåll för utifrån kommande upprorsmän. 1844 kom den då 26 årige Karl Marx som landsflykting i sällskap med vänster-hegelianen Arvid Ruge till Paris. Snart sammanstrålade han med den likaledes landsflyktige Friedrich Engels och efter att ha utvecklat en gemensam revolutionserfarenhet valde de båda att resten av sina liv slå följe såväl socialt som politiskt. Kort därefter började Marx och Engels att nedteckna sina ungdomsskrifter, de s k Parismanu-skripten, vilka i sin helhet återfanns först på 1930-talet.

Snart engagerade sig de nyförenade stridskamraterna i den direkta politiken. Marx och Engels anslöt sig då till de europeiska proletärrevolu-tionärernas paraplyorganisation "Bund der Gerechten" (De rättvisas förbund). Vid sin kongress i Bryssel 1846 ändrade man på Marx och Engels direkta inrådan namnet till "Bund der Kommunisten" (Kommunisternas förbund). Proletärrevolutionärernas budskap spreds över nationsgränserna huvudsakligen av kringvandrande gesällskaror. Inte för inte gavs den unga revolutionära tyska socialdemokratin under den Willhelmska kejsartiden av högerreaktionen det spefulla tillmälet: "Die vaterlandslosen Gesellen".

Idéerna spreds även till Sverige och här hade också "Kommunisternas förbund" en paraplyavdelning 1848, således drygt 40 år före SAP:s bildande! Avdelningen, som leddes av antikvariatsbokhandlaren Per Götrek, anstiftade säkerligen också den s k "marsrevolutionen" i Stockholm 1848, då även resten av Europa stod i brand. "Kommunistiska Manifestet" översattes förmodligen av Per Götrek till svenska och gavs ut av honom endast ett par månader efter utgivandet av originalet . För Kommunisternas förbund var det länge ett huvudbry hur man egentligen skulle förhålla sig i valet mellan pest och kolera i den pågående envigen mellan bourgeoisie och junkrar. Marx och Engels löste den knuten genom att bl a helt förkasta tankarna om en nära förestånde proletär revolution, vilket vid den här tiden ofta siades om från deras främsta ideologiska rivaler Cabét och Weitling.

Enligt Marx och Engels skulle förbundet istället först och främst rent taktiskt understödja den aktuella borgerlig-demokratiska revolutionen, vilken trots allt även i objektiv proletär mening representerade ett långt mera framåtsyftande samhällsalternativ än de nattsvarta junkrarnas. På grund av sina teoretiskt överlägsna färdigheter fick också Marx och Engels i november 1847 av Kommunisternas förbunds generalkommissariat enhälligt uppdraget att ensamma och självständigt författa ett både nytt och historiskt övergripande partiprogram.

Karl Marx och Friedrich Engels skrev det heltigenom nya partiprogrammet för Kommunisternas förbund under endast några intensiva veckor runt årsskiftet 1847/48. I början av februari 1848 publicerades så i Bryssel originalutgåvan med den ursprungliga titeln "Det kommunitiska partiets manifest". Själva skriften framstår nu i efterhand såsom unik, och det inte bara i ett enstaka avseende.

Det man främst slås av är kanske "Manifestets" - även gällande för vår egen tid - så ovanligt konsekvent tilllämpade materialistiska historieuppfattning. Det är som Engels klargjorde i den senare utkomna skriften "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap" snarast en enskild människas rent materiella situation som ytterst avgör hennes grundinställning till politik och samhälle. I nämnda historisk-materiallistiska anda går också "Kommunistiska manifestet" tillväga då det inledningsvis konstaterar att "hittillsvarande historia är historien om klasskamp". "Manifestet" tillägnar därefter merparten av texten den moderna klasskampen, den mellan de två huvudklasserna bourgeoisie och proletariat. Koloniserigen av Afrika och Amerika gav bourgeoisien det slutliga samhälleliga övertaget över feodalsystemet, vars sociala bojor huvudsakligen sprängdes via de våldsamma borgerliga revolutionerna i England och Frankrike.

Den nyinrättade kapitalistiska produktionsprocessen gick sedan oundvikligen mot växande stordrift och monopolisering. Marx och Engels karaktäriserar bourgeoisien som den då mest revolutionära samhällsklassen i världshistorien. Visserligen hade den byggt jättestäder, men samtidigt förvandlat människan till en ren vara, allt enligt mottot: kontant betalning! "Men bourgeoisin har ej blott smitt de vapen, som skall bringa den döden, den har också frambragt de män, vilka skall föra dessa vapen - proletärerna."

I avsnittet "Proletärer och kommunister" skriver så Marx och Engels: "Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens d v s det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter."

"Manifestet" kartlägger också dåtidens i förhållande till marxismen konkurrerande socialistiska riktningar. Härvidlag intresserar oss främst den även för vår egen tid så tänkvärda karaktäristiken av den borgerliga socialismen: "Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgångna striderna och farorna. De vill behålla det bestånde samhället med undantag av de element som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat."

"Det kommunistiska manifestet" avslutas med följande klassiska strof: "Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletä-rerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!"

Framtidslandet

Den kontinentomspännande borgerlig-demokratiska revolutionens blodbesudlade nederlag i envigen gentemot junkrarna 1848/49 fick emellertid närmast till följd att det kapitalistiska produktionssättet som sedan 1798 fått sitt genombrott, i accelererad takt utvecklades. Eller som Marx senare skrev: "De personer som undertryckte revolutionen 1848 med sin vilja utförde dess verk."

Revolutionsnederlaget medförde dock att Kommunisternas förbund upplöste sig själv redan 1850. Fortsättningsvis tvingades Marx och Engels i brist på annat att ingå en samarbetspakt med Bakunin och anarkisterna under hela den Första Internationalens tragikomiska tolvåriga existens 1864-1876.

Beträffande "Det kommunistiska Manifestet" tvingades de båda huvudförfattarna i efterhand att korrigera sig på åtminstone två centrala punkter. Pariskommunens kortvariga existens våren 1871 vederlade effektivt tesen om att "proletariatet suveränt kunde överta statsmaskineriet och helt igenom bruka det för egna syften". Kommunens rent administrativa misstag visade entydigt att proletärerna även vid liknande tillfällen måste ingå samhälleliga allianser med grupper stående utanför den invigda sociala kretsen.

Den andra centrala korrigeringen från originalutgåvan rörde den annars allestädes närvarande klasskampen. Såsom exempelvis Engels påpekade i den senare tyska utgåvan 1890, visade nygjord forskning att det långt tillbaka i historien faktiskt hade existerat samhällen där klasskampen varit totalt frånvarande, den s k urkommunismen. Det har så äntligen blivit dags att ve-derlägga den i dag allmännt vedertagna vulgärjargongen om "kommunismen i Östeuropa".

Dessa samhällen benämnde sig ju istället själva officiellt som "realsocialistiska". Kommunismen i dess vetenskapliga term har nämligen rent historiskt aldrig existerat annat än just under urkommunismen!

Marx och Engels drömde under hela sitt vuxna politiska liv om ett återupplivande av nämnda samhällskonstruktion, fast då förverkligad i en framtida ack så långt mera utvecklad, teknisk och social form. De såg socialismen endast som en sorts mellanstation till själva målet - kommunismen. Under socialismen existerar nämligen ännu såväl samhällsklasser som statsmaskineri. Men när den då slagna bourgeoisien väl blivit samhälleligt bortrationaliserad finns det inte längre tillstymmelse till förtryckarklass. Såsom varande världshistoriens sista samhällsklass kan nu proletariatet slutligt frigöra alla produktivkrafter och därmed utveckla en samhällskonstruktion där både klasser och statsmaskineri successivt tynar bort. I och med kommunismens införande lever också människosläktet i sin verkliga historia! I sin klassiker "Staten och revolutionen" skriver V.I.Lenin att kommunismens införande för Marx personligen var tidsmässigt så avlägsen att han under sitt idoga skrivande kunde liknas vid en bihona ivrigt ruvande på sin puppa. Alla dagens och morgondagens marxister måste hädanefter viga sina liv åt att när den dagen väl randas slutligt kläcka fram det då flygfärdiga biet ur sin under så långvariga tider ruvade puppa. men åtminstone den närmaste framtiden ter sig nu i skrivande stund inte som alltför ljus. Och detta sannerligen inte bara på grund av"realsocialismens" tidigare fall i Östeuropa.

Den massarbetslöshetskris som just nu skakar de utvecklade kapitalistiska länderna har ju åtminstone i förstone orsakat allmän småfolklig passivisering snarare än nödvändig politisk och facklig massaktivering.

Den vetenskapliga socialismens båda huvudpionjärer lärde oss bl a att framgångarna i klasskampen inte bara kunde räknas i kvantitativa termer, utan till betydande delar även var avhängig proletärernas rent intellektuella accelerationsförmåga. Stundtals överskattade de emellertid själva grovt detsenare. I förordet till den italienska utgåvan av "Manifestet" daterad 1893 skrev exempelvis Engels att han väntade sig att salutera den nya proletära tidsåldern via framkomsten av en ny Dante, vilken samtidigt var medeltidens sista och den nya tidens stora poet.

Det allvarligaste med vår aktuella samhällssituation i dag är emellertid inte proletärernas eventuella frånavaro av politisk intellektualism, utan fastmer oroas vi av att massförintelsevapen numera ensidigt kontrolleras av klassfienden. Det alltjämt rådande kärnvapenhotet och den gigantiska miljöförstöringen i världsskala kan ju även innebära början till slutet för hela den mänskliga civilisationen. Låt oss i detta sammanhang ett kort ögonblick reflektera över följande centrala inledningspassus i "Det Kommunistiska manifestet": "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. ...en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång." Bl a med tanke på massförstörelsevapen utgör tyvärr det senare alternativet en i nuläget minst lika hållbar möjlighet som någonsin ett långsiktigt realiserande av de socialistiska och kommunistiska framtidssamhällena.