Borgarklassens ideologiska kontroll över svenska samhället är numera så total att ett politiskt särintresse kan ta upp vilket nattståndet och reaktionärt förslag som helst och ändå få det accepterat av stora grupper om man bara påstår att det är "nytt" och "modernt".
Så är det t ex med den "nya" arbetsrätten och den "nya", "flexibla" arbetsmarknaden.
Arbetsköparna vill ha en mer kon-junkturanpassad produktion, vilket i klartext innebär att de vill kunna producera när utsikterna till profiter är som störst. Alltså: profitanpassad produktion. Anställa när förutsättningarna att producera och sälja med vinst är som bäst. Och följaktligen: att sparka och "friställa" när profitprospekten ser mindre lovande ut.
För arbetsköparna är den "nya" arbetsmarknaden alltså ett sätt att öka profiterna genom att minimera utgifterna för arbetskraft.
Makten på arbetsmarknaden varierar med rådande klassförhållanden och läget i klasskampen. Arbetsköparna bestämmer alltså inte alltid ensamma över de avtal som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden. Sedan de stora klasstriderna i början av seklet har också lagstiftaren, alltså Sveriges riksdag, haft ett ord med i laget.
Riksdagen må vara lojal med den härskande klassen och den rådande samhällsordningen. Men så länge vi har allmän rösträtt i Sverige så kommer riksdagen inte att kunna vidta ett lagförslag med motiveringen att detta har till syfte att öka arbetsköparnas profiter.
Vad gör nu arbetsköparna för att få riksdagens ledamöter och viktiga stödgrupper i svenska folket att svälja deras profitförslag? Jo, man säger att man har ett förslag för framtiden, ett förslag för 2000-talet. Ett kreativt förslag som ska öka "flexibiliteten" på den svenska arbetsmarknaden. Ett förslag som ger Sverige en möjlighet att behålla välfärden en bit in i den "nya tiden".
När arbetsköparna lägger fram sitt framtidsförslag, så kan det hända att Sverige har en socialdemokratisk regering.
En socialdemokratisk regering är i regel inte mer omedgörlig - ur arbetsköparnas synvinkel - än en borgerlig regering. Men det finns ett aber. Den socialdemokratiska regeringen har fått sitt mandat av landets arbetande befolkning. Och de arbetande är arbetsköparnas motpart. Det är de som - om arbetsköparna får igenom sitt förslag - kommer att få sina arbetsvillkor, sina arbetstider och sina inkomster anpassade efter profitekonomins konjunkturer. En sådan förändring kommer de naturligtvis inte att gå med på. Inte ens om det är en socialdemokratisk regering som driver igenom den.
Så vad gör den socialdemokratiska regeringen när den får arbetsköparnas framtidsförslag på bordet? Jo, en del av ledamöterna blir självfallet litet konfunderade. De lever nämligen i föreställningen att de har till uppgift att tillvarata sina egna väljares och inte moderat- och folkpartiväljarnas intressen. Men de konfunderade regeringsleda-möterna har rådiga partikamrater. Och det är de rådiga partimedlemmarna som bestämmer i det stora regeringspartiet.
De rådiga socialdemokraterna hittar på ett nytt namn och en ny motivering åt kapitalisternas reaktionära lagänd-ringsförslag. De kallar det ett förslag för en "modern" arbetsmarknad. De säger att det är ett nödvändigt förslag. Att det är av behovet påkallat och att det inte går att undvika. De säger att en "modern" och "flexibel" svensk arbetsmarknad är en förutsättning för att det svenska "näringslivet" ska kunna upprätthålla sin "konkurrenskraft". "För jobbens och välfärdens skull".
De fräckaste - och okunnigaste - av de rådiga socialdemokraterna säger dessutom att arbetsköparnas förslag är en frihetsreform och att allt motstånd mot detta är ett utslag av "konservatism" och "nostalgi".
De rådiga socialdemokraterna lever högt på att ställa "nytt" mot "gammalt" och få väljarna att tro att där föreligger en skillnad i kvalitet. Som om allt som är "äldre" nödvändigtvis är sämre än det som är "yngre". Själva kallar de sig t ex för "förnyare" trots att de i politiskt hänseende representerar en mycket äldre - och sämre - tradition i sitt parti än sina konfunderade kamrater.
När det gäller den "nya", "flexibla" och profitanpassade arbetsmarknaden så är saken klar, åtminstone från kvalitetssynpunkt: om den är bra eller dålig beror på vilken samhällsklass man tillhör. Den är bra för arbetsköparna och dålig för de arbetande.
Men från kronologisk synpunkt, då? Hur ser den "moderna" arbetsmarknaden ut då? Är den profitanpassade arbetsmarknaden "yngre" och "modernare" än den som fortfarande stadgas i gällande svensk lag?
Nej, det är den naturligtvis inte. Den arbetsrättslöshet som arbetsköparna försöker påtvinga oss med sitt framtidsförslag är äldre än den arbetsrättslagstiftning som finns i dag. Men tyvärr verkar det som om de socialdemokratiska "förnyarna" skulle ha lyckats inbilla en hel del människor att äldst - arbetsrättslösheten - i det här fallet är både yngst och bäst, även om åsikterna i den här saken i hög grad är klassbetingade. De som står i produktionen - de anställda på de stora exportföretagen t ex - de inser mycket väl vad den "flexibla" arbetsmarknaden innebär. Men ...
Många akademiker, studenter, konstnärer och kulturarbetare t ex - och särskilt då de unga - tycks ha stora svårigheter att genomskåda arbetsköparnas och sosseförnyarnas propaganda. "Vi är frilansare", säger de unga, arbetslösa kulturarbetarna med en stolt knyck på nacken. Och sedan fyller de i: "Fast anställning hör det förflutna till. I framtiden kommer ingen att ha ett fast jobb".
Unga kulturarbetare i dag är klena intellektuella. De jobbar så mycket med bilder och videor och så litet med ord, tidningar och böcker så att de har förlorat det historiska perspektivet, både på sin egen situation och på samhällsutvecklingen. Och de har förlorat sitt omdöme. De klarar inte av att hålla i sär saker som inte hör ihop. Den "moderna" arbetsmarknaden och den konstnärliga och individuella friheten t ex.
Vad menar de egentligen när de glädjestrålande konstaterar att det är "slut med fast anställning"? Jo, de menar att de för egen del inte kommer att jobba kvar på samma arbetsplats hela livet - och att detta passar dem jättefint.
Det första man då vill invända är att trygga och ordnade anställningsförhållanden för kulturarbetare är en relativt sen företeelse i Sverige. Dessa nya förhållanden har dessutom haft det goda med sig att många fler har kunnat syssla med kultur och konst och att deras arbete har blivit tillgängligt för andra än samhällets överklass. Man vill också invända att något trohetstvång mot arbetsköparen inte finns i arbetsrättslagstiftningen.
För kroppsarbetarna har det länge funnits olika former av trohets- och arbetstvång. Men detta satt inte i arbetsrättslagstiftningen. I det feodala samhället satt det i den sk legostadgan, som inte var någon arbetsrättslagstiftning utan en arbetstvångslagstift-ning. När den kapitalistiska eran bröt in vid mitten av 1800-talet och arbetskraften förvandlades till en vara som kunde köpas och säljas på en marknad, ja då ströks arbetstvånget ur lagen. Men på många håll i den tidiga industrikapitalismens Sverige var arbetarna i praktiken lika livegna och "bundna vid torvan" som i feodalsamhället. Fattigdom och skyddslöshet hindrade dem att flytta på sig.
Man bör alltså observera att dessa olika former av trohetstvång har varit helt ensidiga och bara gällt de arbetande. Arbetsköparna har inte lidit under motsvarande förpliktelser gentemot dem de haft anställda.
"Fast anställning" är ett juridiskt begrepp. Genom organisering och kamp har arbetarklassen lyckats utverka en laglig inskränkning i arbetsköparnas från början totala makt över arbetsmarknaden och arbetskraften. "Fast anställning" innebär inte att den anställde inte kan säga upp sig och ta anställning någon annanstans om han/hon så önskar. Vad det innebär är att arbetsköparna inte kan skicka folk på porten bara för profitens eller sitt eget höga nöjes skull. De ska ge de anställda besked i god tid, så att folk kan se sig om efter en ny arbetsplats. Och avskedet ska motiveras ordentligt.
Arbetsrättslagstiftningen är inte upprättad av arbetarna själva. Den har aldrig haft till syfte att föra oss närmare det socialistiska samhället och avskaffandet av den kapitalistiska arbetsmarknaden och utsugningen. För att ge ett verkligt skydd åt de arbetande skulle den behöva utvecklas åtskilligt. Och visst finns det fortfarande tvångsmekanismer i det kapitalistiska samhället, särskilt avseende de människor som utför det produktiva arbetet. Men arbetsrättslagstiftningen betecknar i alla händelser ett framsteg gentemot den rättslöshet som präglade samhället i början av det här seklet. Och den utgör än så länge ett skydd mot den superexploatering som arbetsköparna har i beredskap åt oss.
Försöken att framställa arbetsrätten som omodern är reaktionär propaganda och kommer, om de leder till motsvarande förändringar i gällande lagstiftning, att medföra en återgång till äldre tiders vidriga förhållanden, inte till att vi kommer närmare det nya samhället.
Propagandan är i första hand avsedd för samhällets mellanskikt. Och där träffar den mitt i prick. Den identitetslösa klassen håller sig till den av det kapitalistiska systemets huvudkrafter som för tillfället har övertaget. För tillfället är det bourgeoisin som spelar första fiolen. Och mellanskiktens folk lyssnar och undar.
I den här artikeln vänder jag mig i första hand mot de människor i mellanskikten som sysslar med kultur och konst. Och det gör jag av tre skäl. För det första: de har visat sig mer eftergivna mot bourgeoisin än på länge. För det andra: många av dem, särskilt bland de unga, står objektivt sett - alltså med avseende på livs- och arbetsvillkor - närmare de arbetande än tidigare. Och slutligen: jag är övertygad om att det skulle vara till stor ömsesidig nytta för oss och för dem om de kom med i den revolutionära rörelsen.
De områden där kulturarbetarna har sin verksamhet håller också på att dras in i marknadsekonomin. Kulturen kommersialiseras. Kulturgods och kulturell aktivitet förvandlas till varor som måste säljas på en marknad. Kulturlivet påtvingas nya normer. Bourgeoisins förakt för produktivt arbete och för arbetarklassen breder ut sig. Det uppstår en skadlig anda av rivalitet och konkurrens. Den spontana och glädjefyllda kontakten mellan dem som skapar och människorna i omgivningen ersätts av det anonyma förhållandet mellan säljare och köpare. Och det blir allt svårare för konstnärer och kulturarbetare att försörja sig på sitt arbete.
Ett stopp för marknadsekonomins utbredning och ett stopp för den kapitalistiska utsugningen ligger lika mycket i kulturarbetarnas som i arbetarklassens intresse. Med förenade krafter borde vi kunna uträtta åtskilligt: försvara arbetsrätten; upphäva borgarklassens ideologiska kontroll över kultur, politik, media och ekonomi; ta initiativet till en antimonopolistisk politik; försvara och bidra till utbyggnaden av den offentliga sektorn; väcka de internationalistiska traditionerna till nytt liv.
Mats Loman