Sedan sommaren 1990 har politiker och de flesta journalister i Västvärlden varit överens om att civilisationens undergång snart är här, ty i Bagdad sitter ondskan själv i person av Saddam Hussein, som förfogar över en mäktig arsenal av massförstörelsevapen och bara väntar på första bästa chans att använda dem.

Uppmärksamheten kring hotet från Irak distraherades något i mitten på 1990-talet, då världsanalytikerna i medierna upptäckte att det var serberna som egentligen var den allra största faran för fred och välfärd i Europa.

Sedan dess har det rått en viss förvirring, inte minst bland allmänheten, eftersom serberna och Saddam Hussein växlat roller som civilisationens huvudfiende. Det påminner något om Adolf Hitlers förvirrande sätt att blanda ihop "judiska kapitalister", judar och judeo-bolsjevismus med återkommande tillsatser av svarta, polacker och degenererade demokratier.

Redan 1991 kunde man ana en viss motsättning i åtminstone den amerikanska synen på Ondskan i Bagdad. Kriget mot Irak motiverades bl a med påståendet att Saddam Hussein var ännu värre än Adolf Hitler. Det bör noteras att kriget mot den nya Hitler kostade livet av ca 55 000 irakiska barn, enligt läkarlag från Harvard University som besökte landet i augusti 1991.

På senhösten 1991, ungefär fem månader efter krigets slut, ställde en ovanligt vaken amerikansk journalist följande fråga: Om Saddam Hussein var värre än Adolf Hitler, varför tillåter vi att han sitter kvar i presidentpalatset i Bagdad?

Svaret från en oidentifierad talesman för amerikanska UD var enligt International Herald Tribune (IHT): "Vi anser att Saddam Hussein behövs för stabiliteten i Mellersta Östern".

Ett par år senare, när Clinton kände att han borde visa folk att han var lika tuff som George Bush, fabricerades en ny förevändning för att bomba Bagdad. I Washington sades att Irak planerade att mörda ex-presidenten Bush. Därför måste Irak straffas. Clinton beordrade en ny bombning av Bagdad, under flera timmar en förmiddag.

Ett foto på framsidan av IHT dagen därpå visade en gråtande irakisk man bärande sin döda dotter i sina armar, ett bland många offer för bombningen. I artikeln bredvid tillfrågades president Clinton "Vad tycker du om det som igår hände i Bagdad" Den modige presidenten svarade "Jag känner mig tillfredsställd." (I feel pretty good about it.).

Denna typ av överlagt mord hotade igen för ungefär en månad sedan, och denna gång var även Sveriges statsminister villig och nästan ivrig att stödja amerikanerna i deras krig mot barnen i Irak. Lena Hjelm-Wallén förklarade i TV Aktuellt att bombningen är tyvärr nödvändig om vi ska bli av med hotet som Saddam Hussein representerar.

Man påminns om hur Per-Albin Hanssons regeringen 1941 ordnade tågtransport för den tyska Engelbrekts-

divisionen från Norge till östfronten. Man var rädd för att ett nekande skulle ha tolkats av Reichkanslern i Berlin som ett tecken på att "man i Sverige önskade och ville att Tyskland ej skulle kunna genomföra sitt krig för bolsjevismens krossande". (Sveriges sak är vår, Svensk utrikespolitik i dokument, av Krister Wahlbäck och Göran Boberg, Prisma, 1966).

Därför får vi nu hoppas att Sveriges utrikesminister tar del av en artikel i IHT 98.03.14 med rubriken "Hotet från Saddam är mycket överdrivet", skriven av Martin van Creveld, an militärhistoriker på Hebreiska Universitetet i Jerusalem.

Efter konstaterandet att hotet från Bagdad "har varit väldigt överdrivet i både USA och Israel...med en ekonomi förlamad av sju år av sanktioner är den irakiska presidenten inkapabel att sätta igång ett allvarligt angrepp från luften, på land eller till havs".

van Creveld skriver att efter krig, inbördeskonflikter och sanktioner är Iraks BNP nu bara en bråkdel av dess tidigare storlek. Dessutom har Irak aldrig haft en vapenindustri att räkna med, och landet kan knappast ha mottagit vapen i större omfattning sedan 1991. Dessutom saknar landet en högutvecklad teknologisk eller industriell infrastruktur.

van Creveld säger att Irak under det s k Gulfkriget lyckades åstadkomma "en primitiv version av 1950-talets sovjetiska medeldistansrobotar...men försöken att förlänga missilens räckvidd var så klumpiga, att de robotar som avfyrades mot Israel 1991 oftast bröt samman i luften".

Inte heller 1990 hade Saddam Hussein någon möjlighet att bygga större vapensystem eller utveckla de sofistikerade elektroniska systemen som behövs för att använda dessa. Idag, utan reservdelar, kan Irak knappast ordna någon storskalig militär aktion på marken. Inte heller kan Iraks luftförsvarssystem ge skydd mot amerikanska bomber.

Vad gäller de ökända massförstö-relsevapen och infrastrukturen som behövs för att tillverka dem, "är de ett mindre hot än som har beskrivits - och bombningen kunde inte ha eliminerat dem i alla fall", skriver van Creveld.

Han skriver "Några av USA:s ledande vetenskapsmän har för två veckor sedan bekräftat för mig att den typ av biologiska och kemiska vapen som Saddam Hussein påstås inneha kan tillverkas i vilket universitetslaboratorium som helst, även med mycket begränsade resurser. Vilket innebär att "även om genom ett mirakel den sista flaskan innehållande bakterier i det sista irakiska laboratoriet kunde förstöras eller demonteras av FN:s specialkommission, kunde flaskans innehåll snabbt skapas igen".

Vidare är de missiler som behövs för att sprida dessa vapen mycket svåra att producera, och efter 7 år av FN-inspektioner är det "svårt att tro" att det finns flera kvar i Irak, eller att Irak har infrastrukturen som behövs för att lansera dem.

Ännu viktigare, skriver van Crevel, är att det är missvisande att klassificera kemiska och biologiska vapen tillsammans med kärnvapen under rubriken "massförstörelsevapen ".

"Som bombningen av Hiroshima och Nagasaki så spektakulärt visar, kan kärnvapen förstöra hela städer - t o m länder - på några sekunder", medan det tar timmar eller dagar för kemiska och bakteriologiska vapen, hur än horribla de är, att ge effekt.

Med tanke på att städerna kan evakueras, områden dekontamineras och de drabbade kan behandlas med medicin, samt att samhällets infrastruktur består, är slutsatsen att en hel arsenal av kemiska och bakteriologiska vapen är ingen match för t o m den minst kraftiga av USA:s 10 000 kärnvapen", skriver van Creveld.

Han tillägger att en orsak för att Saddam Hussein inte ville tillåta inspektioner är att dessa kunde avslöja att han praktiskt taget inte har några vapen kvar.

van Crevelds kallblodiga analys av situationen slår på ett effektivt sätt bort alla påståenden om att Saddam Husseins Irak är ett hot mot landets omgivning eller mot "civilisationen" i övrigt. Och om Saddam Hussein plötsligt skulle bestämma sig för att döda några hundra- eller tusentals kurder, skulle Västvärldens ledare knappast ha någonting emot det, lika lite som för exakt 10 år sedan. Ett tydligt bevis för detta är, att FN genom ett specialkontrakt med Saddam Hussein skyddar de bolag i Västvärlden som försett Saddam Hussein med de dödsbringande kemikalierna och bakterierna som tog livet av 5 000 kurder i Halabja. TV 1-sändningen "Åtta dagar" sände söndagen den 14 mars ett skakande reportage om de förödande följderna av giftgasattacken 1988. Den brittiske reportern vädjade till FN:s specialsändebud i Irak, svensken Rolf Ekéus, att offentliggöra namnen på de firmor som tillverkat grundprodukten. Ekéus blånekade, FN måste "skydda sina källor". Och vad hände därefter? Ingen storm av protest. Medievärlden återgav lidandet, som Saddam orsakat kurderna. Frågan, vem som satt dessa grymma vapen i Saddams händer, hade försvunnit över natten.

Om Turkiets regering utan protester kan döda kurder, varför ska man neka Saddam Hussein samma rättighet?

van Crevelds slutsats är att "det är svårt att förstå motiveringen bakom USA:s aggressiva hållning" mot Irak.

Men i stort är det inte svårt att förstå att USA och andra västmakter, inklusive Sverige, är i ständigt behov av att tillverka ett externt hot för att rikta folkets uppmärksamhet bort från de växande interna problemen i samtliga kapitalistiska länder. Emellertid kan inget fiktivt hot trolla bort verkligheten, som nu innebär hög och ökande arbetslöshet och allmän social misär.

Rent taktiskt har kriget mot Saddam Hussein givit USA en anledning att etablera en militärbas i Saudiarabien, precis som myterna om Serbernas farlighet har varit förutsättningen för en starkare militär etablering i Sydeuropa.

Nu kan vi säkert förvänta oss att Lena Hjelm-Wallén och alla kloka journalister i Sverige redan har läst van Crevelds artikel, och att vi när som helst kan vänta på att både UD, Rapport och Aktuellt förklarar för svenska folket att hotet från Bagdad faktiskt inte existerar.