Svenska myndigheter utförde beställningsarbete åt såväl tyska Gestapo som USA:s spioncentraler.
Motståndsmän som kämpade mot nazistisk ockupation och förtryck i våra grannländer avvisades ur landet och lämnades direkt eller indirekt ut till Hitlertysklands dödsmaskineri. Många gick en säker död tillmötes eller utsattes för tortyr i tyska koncentrationsläger.
Judar registrerades för att i fall av nazisternas maktövertagande även i Sverige, som man mera eller mindre villigt kalkylerade med, snabbt skulle kunna användas av bödlarna i deras utrotningsfälttåg.
Landets kommunister var alla registrerade och svartlistade. Många tvingades lämna sina jobb och tillbringa år av arbetslöshet.
Interneringsläger upprättades i Storsien, Sveg och Öxnered där kommunister inspärrades eftersom de beskylldes vara säkerhetsrisker.
Säkerhetsrisker därför att vi inte ställde upp på den officiella tyskvänliga politiken. Säkerhetsrisker därför att vi i våra tidningar talade om nazisternas judeförföljelse och förintelse. Därför transportförbudet mot våra tidningar.
Utan tvekan var kommunisterna de största patrioterna här i landet. Den stolta glorian av antifascism och humanitär hjälp åt nazisternas offer, som Sverige senare så flitigt omgivit sig med, denna attityd har i det verkliga livet inte de officiella myndigheterna stått för, utan just kommunisterna som för sin modiga insats jagades och trakasserades i det "neutrala" Sverige.
När antifascister behövde en fristad i vårt land, så tvingades detta ske i största hemlighet. Så som jag själv minns hur min egen familj gömde flyktingar, så skulle många av våra kamrater kunna berätta om liknade minnen och upplevelser. De man fruktade, det var den svenska polisen, svenska myndigheter. Var fanns där antifascism och humanism?
I fall av en tysk ockupation även av Sverige skulle knappast dessa, till underkastelse beredda, nazistvänliga krafter tagit upp kampen mot inkräktaren och försvarat vårt land. Kommunisterna däremot skulle - här som i alla de andra överfallna länderna - stått i främsta ledet i motståndskampen.
Ännu lever kommunister som aktivt deltagit i den antifascistiska kampen i Sverige - det kanske kunde vara relevant för de stora medierna att också lyfta fram deras insatser i ramljuset. Torgny Segerstedt var nämligen inte den ende antifascisten i vårt land som man annars lätt kan få intryck av när man bildat sig sin uppfattning om vår historia endast på massmediabas.
Efter kriget fortsatte Säpo på den inslagna linjen att förfölja kommunister och andra progressiva krafter. Detta trots att kommunisterna i flera storstäder var näst största partiet och satt i många demokratiskt valda församlingar.
Statsminister och SAP-ordförande Tage Erlander rapporterade till USA vilka åtgärder som vidtagits för att kontrollera kommunisterna på de svenska abetsplatserna.
Socialdemokratiska Arbetarpartiet och LO tillsammans med SAF och militären ägnade stor möda åt vad Erlander kallade för "renhållningsarbete" - d v s att avlägsna arbetare från jobben om de hade en kommunistisk uppfattning. Det är denna olagliga åsiktsregistrering, spioneri och yrkesförbudspraktik mot kommunister och andra vänsterkrafter som utgör den ökända IB-härvan.
Jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv blev ett av offren för Erlanders "renhållning": stoppad på samtliga varv och andra större arbetsplatser i Göteborg.
Avlyssning av kommunisternas telefoner såväl i hemmen som i partilokaler var då för Säpo lika självklar som nu. En sådan hantering - av ett legalt parti med säte i riksdagen - kan omöjligt rimma med demokratisk lagstiftning och åsiktsfrihet. Det rimmar endast på antikommunism. Och trots påstÂdd utredning av IB-skandalen och lagstiftning av liknande kränkning av den mänskliga rättigheten till åsiktsfrihet pågår denna verksamhet fortfarande.
År 1988 upptäckte vårt parti att våra telefoner avlyssnades. Vi vände oss då i ett brev till dåvarande justitieminister
Thage G Petersson och krävde en förklaring. På vilken rättslig grund utfördes avlyssningen?
Svaret från den socialdemokratiske justitieministern var:
"Säkerhetspolisens verksamhet måste omgärdas av en långtgående sekretess. Utan denna sekretess skulle säkerhetspolisens arbete inte kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Detta gör att jag i sak inte kan lämna någon kommentar till det spörsmål som partiet tar upp."
Brevet avslutas med:
"När det gäller telefonavlyssning vill jag avslutningsvis erinra om att användning av detta tvångsmedel är noga reglerad i rättegångsbalken. Reglerna där innebär bl a att det krävs domstolstillstånd för att telefonavlyssning ska ske."
Med andra ord: vi kunde vara helt lugna, avlyssningen av partiets och våra personliga telefoner var beslutad i demokratisk ordning.
Lika demokratiskt som tidigare med IB? Som den aktuella debatten visar, fanns det också mycket som inte var "demokratiskt" förankrat.
Det vi upplever nu, är inte första gången att någon försöker dra denna del av Säpos verksamhet i offentlighetens ljus. Framför allt naturligtvis i kommunistiska tidningar och böcker har de drabbade försökt få uppmärksamhet på övergreppen.
När samma stora medier, som då var totalt ointresserade av sanningen eller t o m bestred framvisade fakta, idag tar upp händelserna och kräver klarhet, kan man naturligtvis säga bättre sent än aldrig.
Men de ska inte spela upprörda och påstå att de inte hade någon aning. Det har funnits många möjligheter att skaffa sig information. Att man gjorde allt för att undertrycka denna information var politiskt betingad. Huvudfienden fanns alltid till vänster. Nu är den internationella situationen annorlunda, socialismens krafter har trängts tillbaka. Vissa vill nästan skryta med hur man - lagligt eller olagligt - har bekämpat kommunisterna. Nu tror sig t o m borgerliga politiker ha råd att lyfta fram sanningen. Underförstått att det som dras upp i ljuset - både i inrikespolitikens och utrikespolitikens förflutna - visserligen kommer att vara fult och visserligen kommer att smärta sanna demokrater, men man är förmodligen också säker på att få "absolution", eftersom det ju i alla fall handlade om att hålla undan för den påträngande kommunismen.
Mot bakgrund av den bild man nu målar upp om kommunister som ondskan själv tror man förmodligen att många människor i efterskott kan godkänna de odemokratiska övergreppen.
Den socialdemokratiska ledningen som burit det direkta ansvaret som regeringsmakt under de flesta berörda åren, motsätter sig naturligtvis fortfarande en öppning av arkiven (även om de ständigt kan kräva detta från tidigare socialistiska länder). Även om man tror sig ha politiska "ursäkter" så är det inte bra att ställas till svars för lagbrott och övergrepp.
Med säkerhet finns det fortfarande mycket oupppklarat i Säpos och IB:s register som borde komma upp i dagen. Och det finns många människor som måste få upprättelse.
Därför kräver vi papperen på bordet! Tillsätt en kommission med representanter från olika partier och andra demokratiska organisationer, inte minst från dem som hårdast drabbats - nämligen kommunisterna.
 
Rolf Hagel