Nollösning? Eller bara en bluff som går ut mer över vanligt folk än över brottsligheten?

Allt fler amerikanska samhällsdebattörer, liksom också Amnesty International, vänder sig nu mot den polisiära metod som med rötter i New York vinner anhängare också i Sverige. Bland annat har ju Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman anslutit sig till de teorier om en "nollösning för brottsligheten" som, om den tillämpats i Stockholm, skulle förpassat den, verkar det, ständigt lite halvpackade Schyman själv bakom lås och bom, till betydligt mer otrevliga lokaliteter än de festsalonger Schyman vanligtvis frekventerar.

Nollösningen är New York-polisens nya metod att snabbt slå ned på allt brottsligt, från största till minsta lilla förseelse - och här handlar det om allt från mord till fylleri på allmän plats och uteliggande.

Nollösningens främsta förespråkare är dock inte Schyman, utan en mer handfast läromästare: den republikanske, och reaktionäre, borgmästaren Rudy Giuliani i New York. Guiliani som också förvandlats till en mästerstatistiker:

"Sättet att manipulera allting, från klara och rediga siffror till hur många ton avfall som återanvänds, har gjort Giuliani till en betydligt bättre statistiker och sifferkonstnär än vad han är borgmästare", skriver New York-kännaren Wayne Barrett i tidningen "The Village Voice".

För verkligheten bakom nollösningens påstådda succé är ett ökande antal övergrepp mot vanliga människor, vars enda brott är att de råkat befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

"Giuliani har valt att ändra siffrorna när siffrorna inte stämmer överens med verkligheten", skriver Barrett.

Det är organisationen CCRB, Civilian Complaint Review Board, ungefär Allmänhetens klagomålsbyrå, som registrerat ett kraftigt ökande antal anmälningar mot polisen; för brutalitet, för rasism och för onödiga ingripanden som inte stått i paritet till behovet. Byrån konstaterar också att nollösningen i sig för att kunna fungera tillfredsställande, bygger på en korrumperad och brutal poliskår.

Sedan Giuliani införde nollösnings-principen i brottsbekämpningen, har antalet klagomål mot polisen, och CCRB tar emot enbart berättigade klagomål, ökat med mellan 23 och 54 procent - varje månad. Nu, valåret 1997, minskar för första gången antalet klagomål. Inte beroende på att det verkliga antalet är mindre, utan på att Giuliani infört nya rutiner. Klagomålen skall numera, vill borgmästaren, gå till CCRB via polisen! I princip skall alltså den polis som nyss misshandlat en oskyldig människa ta anmälan mot sig själv till CCRB.

Knappast troligt.

Medan Giuliani skryter om en 22-procentig minskning av antalet anmälningar, räknar CCRB med att anmälningarna i själva verket ökat med 19 procent, men att polismyndigheten fuskar med de anmälningar som görs via polisen själv.

Där är verkligheten bakom den nollösning som, bland annat, Gudrun Schyman hyllar.

Kritikerna av nollösningen kräver nu krafttag mot de ökade polisbefogenheter som lett till en kraftig fascistisering av det amerikanska samhället. Norman Siegel, ledare för New York Civil Liberties Union, ungefär New Yorks medborgarrättsorganisation, kräver att den förre polismannen Frank Serpico ges en plats i den 29-mannakommission som skall verka för större samförstånd mellan polis och allmänhet. Giuliani vägrar dock. Med Serpico i kommissionen skulle förtroendet för nollösningens män rasa totalt.

Frank Serpico har en egen plats i New York-polisens annaler. I början av 70-talet bröt han "den heliga" tystnaden och talade ut om de metoder som polisen använde: mutor, hot, brutalitet och rasism. Serpico blev utfryst av kollegerna och efter tolv år som polis sköts han i huvudet i samband med ett tillslag mot ett narkotikagäng. Den backup-styrka som Serpico beordrat in från polisstationen hade mystiskt uteblivit, och än idag kan ingen säga med säkerhet vem som avlossade skottet mot den frispråkige Frank Serpico, en knarklangare eller en polisman som ville tysta Serpico.

Serpico överlevde dock, men han valde att lämna polisen. Historien om Frank Serpico, och hans modiga kamp mot dem som i dag är nollösningens män, har till och med blivit film. En för övrigt mycket uppmärksammad sådan, med världsberömde och porträttlike Al Pacino i huvudrollen som Frank Serpico.

Nu har Serpico brutit tystnaden:

"Visst finns det fortfarande bra poliser, men vad finns det som driver en bra polis att tala om vad som verkligen händer bakom kulisserna? Inget! Deras belöning blir densamma som den jag fick. De som ändå vågat tala behöver just nu skydd - mot polisen", säger Serpico till tidningen Albany Times-Union.

Det är verkligheten i nollösningens New York i dag.