SÄPO:s offer
En obegriplig kränkning
Sedan en socialdemokratisk regering under trettiotalet skapat den hemliga polis, som senare blev SÄPO, har tusen och åter tusen svenskar hamnat i åsiktsregister och därigenom förlorat jobben, frånhänts möjligheten att verka inom facket och andra organisationer.
Drabbade var (och är) nästan uteslutande folk med vänstersympatier.
Under krigsåren internerades till och med många i s k "arbetsläger".
En av dem var konstnären och senare vice ordförande i Konstnärernas riksorganisation (KRO), HANS EKVALL.
Han berättar här om en som han säger "för mig fortfarande helt obegriplig kränkning av min person."
Jag hade gjort rekryten på A 1 vintern 1938, permitterades och återinkallades vid krigsutbrottet -39. Man hade i panik inkallat många fler än som fanns plats för på logementen. Stockholmarna gick hem och vi landsortsbor fick sysslolöst trängas på halmmadrasser i korridorerna tills vi efter kort tid permitterades. Nästa inkallelse gällde artilleriets skjutskola i Skillingaryd, fem månader. Hösten -41 befann jag mig i Gävle där jag fick eftersänt en inkallelse till mitt regemente. Jag infann mig på mitt batteri men styckjunkaren kunde inte hitta någon inkallelse. På hemväg över regementsgården upphanns jag av ett underbefäl som meddelade att jag skulle infinna mig hos värnpliktsdetaljens major Härnlund. Majoren meddelade att jag hade avförts från armén och skulle placeras på hemlig ort i arbetskompani.
På min fråga om orsaken, eftersom jag var helt fri från anmärkningar vid tidigare tjänstgöring, fick jag svaret att majoren inte hade möjlighet att diskutera detta eftersom ärendet var hemligt och att vi under eskort skulle föras till hemlig ort. Utanför värnpliktsdetaljens lokal träffade jag en man som hade fått samma besked som jag. Han hette Barkman och sade sig misstänka att orsaken kunde vara politisk, det gick ju vilda rykten om militärpolitiska kupplaner.
Det enda offentliga framträdandet av politisk art som jag kunde erinra mig var att jag i min hemstad Nora deltagit i en fredsdemonstration och burit en banderoll med texten "MOT KRIG OCH FASCISM". Jag minns också att jag vid det tillfället blev närgånget fotograferad av stadens mest aktiva nazist. Detta hände i min hemstad 1936 när jag var 18 år.
Vad orsaken än kan ha varit så eskorterades Barkman och jag till Sveg och sammanträffade där med ett 40-tal andra inkallade. Från Sveg där vi utrustats med ålderdomliga landstormskläder, fördes vi till Lillhärdal och oron för att vi mitt i natten höll på att fraktas till det tyskockuperade Norge lättade. I Lillhärdal förlades vi i tält för att dagen därpå börja bygga s.k. lägerhyddor. Arbetet som det s.k. arbetskompaniet skulle utföra var ett vägbygge. Vårt befäl var inkallade reservare som sade sig ingenting veta om bakgrunden till upprättandet av lägren. Vägbygget kan knappast ha varit orsaken, c:a 3 m väg åstadkoms under våra två månader av c.a 60 man.
I slutet av oktober 1941 när det började bli kallt i våra lägerhyddor av masonit där 60 man låg tätt packade på träbritsar som var 60 cm breda, kom order om uppställning inför besök av en högre officer från Östersund som gav besked om att lägren upprättats av misstag som han hoppades inte skulle upprepas.
Hittills har ingen enda av oss som drabbades av denna märkliga bestraffning fått någon upprättelse eller ursäkt. Trots upprepade förfrågningar till förmodat ansvariga har ingen utredning vidtagits som skulle kunna ge någon förklaring. Då nu Säpos agerande börjar avslöjas, framstår det aktuellt också för oss att på nytt kräva ett klargörande av hur beslutet att organisera dessa läger uppstod och varför. Av de c:a 60 man internerade i Lillhärdal var kanske 80 procent organiserade socialister, socialdemokrater eller kommunister, men alla på något sätt uttalade antifascister.
Hans Ekvall