Kommunen har lämnat ut vården på entreprenad. ISS Care var företaget som var villigt att för många miljoner kronor lägre kostnader än kommunens åta sig skötseln av de 80 äldre människorna som bodde på Polhemsgårdens sjukhem.

Den s k vården var varken mer eller mindre än skandal.

Ansvaret ligger i sista hand på de politiker som accepterar att vård av gamla och sjuka, eller även barn, aktioneras bort till den som bjuder lägst.

Det påminner starkt om gamla tiders bortaktionering av fattigbarn.

Budgetsaneringen antar groteska former.

Vård är ingen handelsvara.

Stoppa privatiseringsvågen !

 Vi hör eller läser om det dagligen.

Jag minns en artikel från Hälsinglands tidning i somras. Där beskrevs vilka som satt i skuldfällan. Med en symbolbild som visade den "offentliga sektorns skuld i % av BNP 1997 enl OECD".

Belgien låg i topp: 127 procent. Sverige på femte plats: 80 procent. Norge sist: 36 procent.

Det jag saknar i sådana här sammanhang är frågan: vem är dessa skyldig - vem har man lånat av?

Det verkar som om pressen tror att alla vet det. (Eller ska man inte veta?)

Då och då, när jag pratar om detta med någon i min närhet, kommer det fram att det är inte bara jag som är tvivlande vad "skatsskuld" är. Nej, väldigt många med mig går och grunnar och frågar sig: "Hur kan det komma sig att alla dessa rika länder är skuldsatta?"

Andra artiklar jag har läst har räknat ut hur mycket varje svensk är skyldig i reda pengar till vår "statsskuld", och då handlar det om tusentals kronor.

"Världsbanken" har jag hört om ... (finns något sådant?)

Lite naivt fantiserar jag att det sitter en "krösus" på en båt i Atlanten och hävdar: detta är världsbanken - på denna båt finns det så mycket värdepapper - härifrån dikteras all ekonomi. - Så är det förstås inte, men hur fungerar det hela egentligen?

Som kommunist/socialist tror jag förstås att det hela är en bluff som det mesta i vårt kapitalistiska system. "Statsskuld" verkar vara ytterligare ett kapitalistiskt vapen för att vi ska tro att det är viktigt att inte begära löneökningar för "landets bästa". Eller: "Minska kostnaderna för den offentliga sektorn, då minskas statsskulden."

Dagens politiker med statsminister Göran Persson i spetsen försöker ju med alla medel pränta i lönearbetare/pensionärer m fl att vi levt över våra tillgångar osv. Medborgarna ska helst ha dåligt samvete och känna att de sår i "skuld" (men till vem?) och då blir ju begreppet "statsskuld" helt perfekt att ta till ...

Nåväl, på Aftonbladets ledarsida den 26.9.97 läser jag en spalt som citerar Dagens Industris förstasida den 25 sept:

"EXPLOSION I VINSTER"

och tidningen redovisar en vinstprognos för de 30 största svenska börsföretagen

Från 135 miljarder kronor (1996)

till 158 miljarder kronor (1997)

till 173 miljarder kronor (1998)

till över 200 miljarder kronor 1999.

Min slutsats blir: Sverige kan knappast ha kronofogden i hälarna!

Vi har ju politiskt kunniga som skriver i Riktpunkt - jag (och många med mig) skulle bli politiskt mycket starkare om begreppet "statsskuld" blev beskrivet på ett enkelt sätt av en som tror på ett socialistiskt/kommunistiskt samhälle.

Tack på förhand

Den Internationella Kommittén för återförening och fred i Korea (CILRECO) har sänt ett brev till alla som känner sig som vänner till Koreas folk, till vänskaps- och solidaritetsorganisationer.

I brevet beskrivs den svåra situation som uppstått i landet genom naturkatastroferna flera år i rad. Man påminner om att 85 procent av landet är berg, och när en tredjedel av den återstående brukbara marken förstörs, som var fallet, har det naturligtvis mycket allvarliga konsekvenser för livsmedelsförsörjningen. Jorderrosionen har gått en meter djupt, så att även den efterkommande skörden allvarligt påverkas.

Nordkorea, så understryks i brevet, är ett litet land, som redan före katastroferna haft det ekonomiskt besvärligt på grund av den ekonomiska blockaden från USA och dess bundsförvanter. Demokratiska Folkrepublikens viktigaste handelspartner var de socialistiska länderna som nu försvunnit. Det har skapat stora problem.

Befolkningens sammanhållning, regeringens åtgärder, det sociala systemets stabilitet samt internationell humanitär hjälp är viktiga faktorer i kampen mot de värsta följderna av katastrofen. Men livsmedelsproblemet återstår och kommer att var en mycket tung börda för landet under flera månader framöver.

DFRK är naturligtvis tacksam för allt stöd man fått, men informerar om att den internationella hjälpen, som regeringen bett om, hittills endast motsvarar en tredjedel av behovet. FN har vädjat om internationell hjälp på 126 miljoner dollar, men det har endast kommit in 34 miljoner, efter löften om 95 miljoner.

Både representanter för FN:s livsmedelhjälpsverk och Nordkoreas regering har uppmanat det internationella samfundet att tillbakavisa USA:s ekonomiska sanktionspolitik som i många fall förhindrar effektiv humanitär hjälp för det lidande koreanska folket.

Hur kan man låta bli att vara chockad av Sydkoreas inhumana attityd, som på rop om livsmedelshjälp svarade med att ställa politiska villkor och krävde eftergifter. Detta medan Nordkorea 1984, när en Tyfon hade härjat i Syd, hade skickat dit livsmedel, medicin och cement utan villkor och politiska ultimatum.

Även folk i Sydkorea reagerar upprört på Seouls inhumana attityd och har börjat illegalt sända hjälp över gränsen. Detta organiseras bl a av religiösa organisationer i Syd och av en kommitté för återförening. Särskilt upprört reagerar många på Seoul-regimens öppet cyniska inställning att man endast vill ge stöd åt Nordkorea i den mån det kan bidra till att störta den kommunistiska rege-ringen.

Brevskrivarna vädjar till världssamfundet att visa sin solidaritet och ge Nordkorea den nödvändiga ekonomiska hjälpen utan politiska utpressningsförsök.

Kongressen diskuterade, partiets allianspolitik och folkets växande motstånd mot diktaturen. Viktiga frågor var partiets egnautveckling, förnyelse och demokratisering och det demokratiska alternativet som kommunisterna kämpar för.

Kongressen analyserade diktaturens folkfientliga politik och skräckvälde och konstaterade att den regerande familjen och dess stöttepelare i landet allt starkare isoleras. Trots att det barbariska våldet skärps, utbreder sig yttringar av missnöje och trots mot maktens organ. Allt oftare vågar människor konfrontation mot regimen.

Diktaturen manövrerar och gör stora ansträngningar för att bryta isoleringen. I detta syfte söker de utnyttja pågående förändringar i den arabiska regionen i samband med dess reaktioner på internationella händelser.

Kommunisterna betonade nödvändigheten att konsolidera partierna i Irak och att stärka de antidiktatoriska rörelserna med målet att störta diktaturen och upprätta ett enat, demokratiskt och federalt Irak. Detta förutsätter att splittringen inom den oppositionella rörelsen kan övervinnas. Dessutom gäller det att skapa kontakt till de nya oppositionella krafterna som uppstått inom själva regimen.

Kongressen godkände ett Nationellt Program som uppmanar till fortsatt konfrontation med diktaturen. Som tidigare avfärdades inviter till dialog med regimen.