Med 40-årsdagen för muren, DDR:s åtgärder för att säkra sin statsgräns, uppnår de hysteriska angreppen mot den socialistiska orättsstaten nya höjder. Hetskampanjen omfattar alla från yttersta högern till partier som kallar sig vänster. I deras antikommunistiska utfall förvandlas en legitim statsgräns till fängelsemur. De berättar inte om verkligheten denna sommar 1961, om att risken var överhängande för utbrottet av ett nytt het krig. Att krig kunde förhindras hänger direkt ihop med muren i Berlin.
I början av augusti 1961 visade västtyska TV en sändning med
ordföranden i USA-Senatens utrikespolitiska utskott, J William Fullbright,
som under flera decennier hade ett avgörande inflytande på Washingtons
internationella politik.
Fullbright uttryckte sin förvåning över att ryssarna och Östtyskland
med tanke på den krigsfaran som hade uppstått i Mellaneuropa på
grund av den förda politiken vid krigets rand ännu inte
hade stängt gränsen i Berlin, vilken inte bara var en vanlig statsgräns,
utan en högexplosiv gräns mellan två motsatta samhällssystem.
Fullbright gjorde sitt uttalande den 30 juli (!) i amerikansk TV. Västtysk
TV återgav hans åsikt några dagar före den 13 augusti.
Flera decennier senare, efter socialismens fall, publicerade Der Spiegel (52/1993)
senatorns hela deklaration: Sanningen är ju, och från den utgår
jag, att ryssarna i alla fall när som helst kan stänga gränsen.
Jag menar vi ger inte upp allt för mycket
för om de vill stänga
av gränsen skulle de redan kunna göra det nästa vecka -. och
det till och med utan att bryta något avtal. Jag förstår inte,
varför östtyskarna inte redan för länge sedan har stängt
sin gräns, för jag tror att de har all rätt till detta.
Man kan tolka detta uttalande som verklighetsinsikt att Sovjetunionen och Warszawafördragsländerna
förr eller senare vara tvungna att göra det oundvikliga för att
förhindra att läget i Europa hamnade utanför all kontroll.
Situationen i Berlin hade varit spänd alltsedan västmakterna splittrat
staden genom att den 23 juni 1948 införa en egen valuta i västzonerna,.
Frontstadspolitik, Berlin den billigaste atombomben
mot socialismen och liknande metaforer tillhörde den tidens vanliga
språkbruk och tankesätt i Väst. Framför allt Västtysklands
reaktionära politiker agerade utifrån den fasta övertygelsen
och viljan att snarast möjligt återerövra DDR. Sovjetunionen
hade 1958 föreslagit att omvandla Berlin till en Fri och demilitariserad
stad, men västmakterna hade avslagit detta. De behövde pålen
i köttet av DDR för sin antisocialistiska obstruktionspolitik.
1961 höll situationen på att tippa över. Västberlin hade
med ofantliga summor från Väst rustats upp till ett skyltfönster
för den fria Västvärlden. Folk i Östberlin och DDR
överhuvudtaget skulle demoraliseras.
”Upprättandet av muren markerade samtidigt Östpolitiken
början: avspänning istället för konflikt, fredlig samexistens istället för
kalla kriget.” Westdeutsche Allgemeine Zeitung 5 aug 1986 |
En omfattande människohandel med ett cyniskt belöningssystem utvecklades.
Tiotusentals människor, ofta med hög specialutbildning, köptes
över gränsen, dels för att målmedvetet skada DDR, dels
för att fylla egna behov på västsidan. Läkare, forskare
och kvalificerade yrkesspecialister lockades över gränsen med enorma
summor. Skickligt skapade DDR:s fiender brister och störningar i försörjningen
och därmed missmod och osäkerhet i befolkningen. Stigande köpkraft
i DDR kolliderade med sjunkande varuproduktion. Mer än 100 000 människor
som bodde i Berlin och omnejd arbetade i Västberlin med dess förmånliga
löner. De drog fördel av DDR:s låga hyror, sociala skyddsnät
och billiga konsumtionspriser. Spekulationen med DDR-mark orsakade landet enorma
förluster . Genom den öppna gränsen hade infiltratörer och
sabotörer fri tillgång till sina mål i DDR. Västsidan
iscensatte sammandrabbningar och organiserade försörj-ningsproblem.
I Västberlin etablerade sig med starkt stöd av myndigheterna ett helt
nätverk av kriminella organisationer vars enda uppgift var att åderlåta
DDR. I den unga socialistiska republiken blev läget allt mera ohållbart.
Samtidigt bedrev de västliga medierna en oavbruten kampanj mot andra sidan.
Västtyska politiker drömde offentligt om att med klingande spel tåga
genom Brandenburger Tor.
Västberlins första borgmästare, Ernst Reuter (SPD) talade om
Västberlin som vår nyckel för att öppna porten mot
Öst. Synen på Västberlin som en viktig störfaktor
mot socialismens uppbygge bestämde atmosfären och agerandet. Den ekonomiska
skadan som uppstod för DDR genom den målmedvetna västliga destabiliseringspolitiken
mellan 1950 och 1961 beräknas till ca 120 miljarder mark. Professor Fritz
Baade, direktör för Institutet för världsekonomi i Kiel
och SPD-ledamot i Förbundsdagen räknade ut att Västtyskland fram
till 1961 hade en skuld till DDR på långt över 1 miljard
mark och sade att vårt välstånd är en följd
av diskrimineringen av DDR.
I juni 1961 sade Västtysklands regeringschef Konrad Adenauer: Vad
som ligger öster om Elbe och Werra är Tysklands olösta provinser.
Därför lyder uppgiften inte återförening utan befrielse.
Franz Josef Strauss (CSU), dåvarande västtysk försvarsminister,
angav målsättningen efter en USA-resa: Vår planering
i början diplomatiskt-politiska steg, i mitten ekonomiskt-tekniska
steg och i slutet militära. I USA hade han talat om ett förestående
inbördeskrig i Östtyskland och hotat: Andra väldskriget
är inte slut än!
i den militära planeringen finns numera
numera fallet Rött!
Der Spiegel skrev i juli 1961 angående CDU/CSU:s planer: Ostzonen ska
befrias och med ett befriat Polen ska förhandlas
om återlämnandet av Tysklands förlorade Östområden.
Invånarna i Kaliningrad (f d Königsberg) lovades ett befriat Östpreussen
Andra politiker stannade i sina offentliga drömmar och planer inte ens
vid Ural.
Den 10 augusti 1961 inspekterade BRD-general Speidel, befälhavare över
Natotrupperna i Mellaneuropa, sina enheter vid gränsen mot DDR. Bundeswehr-generalinspektör
Heusinger rapporterade sju divisioner i beredskap för att omgående
uppfylla vilket uppdrag som helst. Det hör till bilden att både Speidel
och Heusinger varit fascistiska generaler som aktivt hade varit delaktiga i
planen Barbarossa, Hitlertysklands överfall på Sovjetunionen 20 år
tidigare.
Bonns generalstab förfogade 1961 över en miljon militärt utbildade
krafter. Alla övningar under den tiden hade en tydlig inriktning
ett begränssat krig mot DDR.
***
Till bilden hör också att USA under den tiden uppnådde nya
rekord i rustningsindustrin. Medan den amerikanska industrin i sin helhet mellan
1950-59 hade ökat sin omsättning med 54 procent, steg omsättningen
för de 11 största rustningskoncernerna med 183 procent.
I mars 1958 hade tyska Förbundsdagen sagt ja till utplaceringen av amerikanska
kärnvapen på västtysk territorium.
I USA hade John F Kennedy tillträtt sitt ämbete med det uttalade målet
att förhindra ett andra Kuba i Latinamerika och lidit ett snöpligt
nederlag med sin invasion mot Kuba i Playa Giron. Motsättningen med Sovjetunionen
balanserade även här vid randen till ett storkrig.
Det största hotet som finns gentemot USA är
möjligheten att Nikita Chrustsjov träder fram med en fredsplan
som inte kan tillbakavisas. Han skulle frammana den st örsta ekonomiska
depressionen som USA någonsin upplevt, för att vår rustningsindustri
står varje år för 50 miljarder dollar köpkraft. T Coleman Andrews, president för ett av USA:s största försäkringsbolag i oktober 1960 |
Den 14 april 1961 försatte USA sina trupper i Tyskland i stridsberedskap.
Sovjet svarade med en liknande order till sina trupper.
Västtysklands försvarsminister Strauss krävde taktiska kärnvapen
för BRD och en utökning av Bundeswehr från 12 till 18 divisioner.
Samma dag begärde Kennedy en rigorös ökning av rustningsutgifterna.
24 timmar senare godkände senaten detta krav.
För att förbereda Dagen D, störtandet av arbetare-
och bonderepubliken, eskalerade de västtyska monopolen det ekonomiska kriget
mot DDR. På hösten 1960 sade Bonn upp de bestående handelsavtalen
med DDR. Visserligen togs beslutet senare tillbaka, men i DDR:s ekonomi, som
var beroende på viktiga leveranser från BRD, uppstod svåra
problem och osäkerheten växte.
Alla dessa omständigheter visar att stängningen av gränsen i
Berlin, mellan de två samhällssystemen, inte bara var en fråga
om förhållandet mellan Västberlin och DDR, utan i högsta
grad ett resultat av det tillspetsade läget mellan de två motsatta
blocken i världen som i Berlin stod öga mot öga mot varandra.
Händelserna satte sin prägel på utvecklingen i Frontstaden
Berlin. En lösning av den explosiva situationen var nödvändig.
I den delade staden Berlin med allierad maktuppdelning kunde denna lösning
endast finnas inom en internationell ram. Initiativet utgick från Sovjetunionen
som del i dess ansträngningarna att rädda freden i Europa under de
tillspetsade internationella förutsättningarna.
***
Den 3/4 juni 1961 träffades Chrustsjov och Kennedy i Wien. USA informerades
om Warszawapaktens avsikt att stänga gränsen i Berlin, som dittills
hade hållits öppen för att underlätta förhandlingarna
om ett fredsavtal och för att möjliggöra så normala relationer
till Västberlin som möjligt. Kennedy ställde tre villkor: 1.
Frihet för Västberlin att välja sitt egna politiska system; 2.
De västliga truppernas rätt att stanna i Västberlin och 3. Obehindrad
kommunikation mellan Bonn och Västberlin.
Chrustsjov accepterade.
Den 3-5 augusti rådslog ledarna för de kommunistiska partierna i
Warszafördrags-länderna om de nödvändiga åtgärderna
för att förhindra en hotande imperialistisk aggression.
Den 12 augusti 1961 avvisade Västtyskland Sovjetunionens memorandum angående
en gränsreglering för att stabilisera freden i Europa, på samma
sätt som Bonn och Washington tidigare avvisat alla förslag från
socialismens länder om en förening av de båda tyska staterna
inkl bildandet av en konfederation. Medvetna om sitt ansvar reagerade Warszawa-fördragets
regeringar med att införa en pålitlig kontroll över gränsen
till Västberlin, så som det är brukligt vid varje suverän
stats gränser.
***
På grund av de speciella förutsättningarna för denna gräns
som skar tvärs genom en stad, genom gator och hus och alla kommunikationssystem,
var man tvungen att bygga en mur. Tiotusentals i arbetare i frivilliga försvarsenheter,
armé, polis och gränspolis hjälpte tillsammans med enheter
av Sovjetarmén under natten till 13 augusti till att stänga gränsen.
Snabbt och överrraskande för de västliga underrättelsetjänsterna.
Krigsbrandhärden Västberlin togs under kontroll, DDR:s statsgräns,
inklusive gränsen till Västberlin, säkrades .
I Väst öppnades slussarna för en ohejdad propagandakampanj mot
muren.
I DDR identifierade sig många medborgare med den antifascistiska
skyddsvallen som satte stopp för parasitärt utnyttjande av gränsen
och västfolk som billigt handlat i Öst. Många DDR-medborgare
hoppades att man nu hade skapat förutsättningar för en inre konsolidering
och demokratisering. Bättre arbetsdisciplin, ökad arbetsproduktivitet,
omfattande byggprojekt i Berlin och betydligt större arbetsro blev resultat
som många gladdes åt.
Naturligtvis fanns det också negativa röster i DDR. Både av
människor som hade profiterat på den öppna gränsen och
av delade familjer som nu hade svårt att umgås. Gränssäkringen
hade sitt pris. Men detta vägde lätt i förhållandet till
det lidande som ett nytt krig hade inneburit.
***
Den västliga propagandan brukar gråta krokodiltårar över
att muren stängde in DDR:s medborgare. Men sanningen är att Västtyskland
gjorde allt för att isolera den andra tyska staten. Med den ökända
Hallsteindoktrinen hotades alla i och utanför BRD som sökte normalt
umgänge och utbyte med det socialistiska Tyskland. I Västtyskland
sattes folk som hade kontakt eller reste till DDR under yrkesförbud och
ibland t o m i fängelse. Så tårarna över att människorna
spärrades in gällde i sanning de avskurna möjligheterna till
antisocialistiskt mullvadsarbete.
Tyvärr följde även Sverige de västtyska kraven på
att representera hela Tyskland. Men efter idogt arbete av progressiva demokratiska
krafter här i landet upptogs 1973 diplomatiska relationer.
DDR-medborgarna upplevde den från Väst påtvingade isoleringen
naturligtvis som ett äkta problem, inte minst för att landet blev
avskuret från viktigt handels- och forskningsutbyte. Men det hade ingenting
att göra med den kontrollerade gränsen i Berlin, utan med motsättningen
mellan de två politiska systemen.
***
Västmakternas politik gentemot socialismens länder ändrades efter
den 13 augusti 1961 från det konfrontativa roll back bakom Ural
till konseptet om förändra genom att omfamna.
Omfamningen gav resultat, nu håller samma imperialistiska krafter på
att etablera sin makt långt bakom Uralbergen. I Tyskland sätter man
idag ansvariga politiker och officerare, som bevakade gränsen av sitt land
DDR i fängelse, medan ingen vill tala om de gränssoldater som västsidan
mördade och de skador som man vållat en suverän stat. Gränsen
mellan DDR och BRD, som under många år varit internationellt erkänt
som en gräns mellan två suveräna stater, behandlas retroaktivt
som en inre tysk gräns, och DDR:s suveräna lagar kriminaliseras.
Men DDR:s gränsregim inklusive muren hade inte hindrat FN att
ta upp landet som medlemsstat, förhindrade inte DDR:s internationella erkännande
i över 130 länder, inte heller ett antal internationellt viktiga avtal
som rörde de båda tyska staternas ställning och förhållande
till varandra. Gränsregleringen ifrågasattes inte heller när
andra världskrigets fyra segermakter 1971 undertecknade avtalet om Västberlins
speciella status, icke tillhörande BRD.
***
Allt detta förtigs idag av dem som för närvarande skriver segrarnas
historia om Berlinmuren. De förnekar att DDR hade ett legitimt intresse
att skydda sig mot den stat vars deklarerade mål var att krossa DDR.
Muren har räddat livet för många människor
i Europa och främst i Tyskland. Gränssäkringen möjliggjorde
inledningen av avspänningspolitiken i Europa. Varje åtgärd
som förhindrar att krutdurken kan sättas i brand, måste inte
vara dålig bara därför att den kommer öster ifrån,
skrev den borgerliga Libération den 14 augusti
***
I dagens Västvärld firas Berlinmurens fall i november 1989 som symbol
för socialismens slut. Ett decennium efter att DDR:s antifascistiska
skyddsvall har rivits ner, måste vi konstatera: det var det rätta
namnet på muren. Dess försvinnande har gjort freden i
Europa mycket osäkrare. Västeuropas soldater krigar på främmande
territorium i Jugoslavien. Nyfascismen har blivit ett reellt hot mot demokratiska
landvinningar. När kapitalet lyckades att med klingande spel tåga
genom Brandenburger Tor österut, följde i deras släptåg
massarbetslöshet, kriminalitet och armod i stora delar av Europa.
Barbara Hagel