När den sovjetiska regeringen 1979 beslöt att tillmötesgå
den afghanska regeringens upprepade hemställan om militär hjälp
i försvaret av Afghanistan, så var detta en naturlig följd av
de militära samarbetsavtal som alltsedan Oktoberrevolutionen förelegat
mellan de två länderna.
I mitten av 1918, när brittiska trupper trängde in på det sovjetiska
Turkestans territorium och ockuperade områdena på andra sidan Kaspiska
havet, utgjorde den växande brittiska militära närvaron i Centralasien
ett direkt hot också mot den afghanska statsbildningen. Nödvändigheten
av sovjetisk-afghanskt militärt samarbete framstod som uppenbart för
båda statsledningarna.
Englands krigsförklaring
Britternas militär-politiska aktivitet, inriktad på att lägga
Afghanistan under sitt inflytande, ökade när Amanullah kom till makten.
Som svar på att den nye emiren utropade Afghanistan till en helt oavhängig
stat förklarade Storbritannien landet krig i maj 1919.
En brittisk armé om nästan 350 000 man, med en teknisk utrustning
och slagstyrka som aldrig tidigare skådats i Asien, drogs samman vid den
afghanska gränsen. Mot den stod 40 000 man i den dåligt utrustade
afghanska armén.
I den situationen kom Sovjetryssland Afghanistan till hjälp. Röda
armén krossade de brittiska trupperna på sitt avsnitt och underlättade
därmed afghanernas kamp vid den indiska gränsen. Detta bidrog i hög
grad till det afghanska folkets slutliga seger i det engelsk-afghanska kriget.
I februari 1920 uttryckte den afghanska regeringen i en not till den sovjetiska
regeringen tacksamhet för dess välvilliga politik gentemot folken
i Orienten och för att den stäckt ut en hjälpande hand till det
oberoende Afghanistan.
Militärt förbud
Den afghanska regeringen bad den 8 maj 1920 regeringen i Sovjetryssland om allsidig,
däribland militär, hjälp och föreslog samtidigt att man
skulle sluta ett militärt förbund och ett handelsavtal. Överenskommelsen
ingicks den 13 september 1920 och var historiens allra första internationella
avtal om militär hjälp åt ett folk som försvarade sin erövrade
självständighet.
Redan under det första decenniet som sovjetstaten och det oavhängiga
Afghanistan existerade lades alltså en stabil grund för det sovjetisk-afghanska
samarbetet. Detta har sedan vidareutvecklats. Med hänvisning till att USA:s
leveranser av vapen och krigsmateriel till Pakistan ökade, och att detta
land i allt större omfattning höll på att förvandlas till
en bas för undergrävande av Afghanistans oavhängighet, anhöll
den afghanska regeringen i mitten av 1950-talet –med kung Zaher Shah i
spetsen, d v s samma kung som USA nu vill återinstallera i Afghanistan-
om sovjetisk hjälp med att stärka Afghanistan både civilt och
militärt. Den sovjetiska regeringen hörsammade denna hemställan.
Bönen om utvecklingshjälp hade regeringen i Kabul också riktat
till USA, men där ställde man sig kallsinnig.
En afghansk regeringsdelegation förklarade vid ett besök i Moskva
i oktober 1956 att den afghanska ledningen satte stort värde på sovjetregeringens
hållning i alla frågor som berörde båda parterna. Man
förklarade också att man stärkts i sin övertygelse att
Afghanistan i Sovjetunionen hade en trogen vän, som konsekvent försvarade
alla fredsvänliga folks intressen. Många unga officerare skickades
till utbildning i Sovjetunionen.
1964 tvingade kungen sin kusin Daud, som han nio år tidigare själv
insatt som premiärminister, att avgå. Men han återkom till
sin post efter att han med hjälp av unga officerare störtat kungen.
Zaher Shar gick i exil i Italien. Daud själv utropade republik och avsade
sig 1973 sina kungliga titlar. Så småningom kom han emellertid i
konflikt med de unga officerarna som krävde progressiva förändringar
i landet. På mitten av 1970-talet bildades embryon till illegala fackföreningar
bland landets 60 000 fabriksarbetare och ca 600 000 handverkare.
Revolutionära demokrater bildade en rörelse som ägnade agrarfrågan
grundläggande betydelse. De ca 10 000 stora jordägarna, som endast
utgjorde 1 procent av alla jordägare, innehade 20 procent av den bästa
odlade jorden. Samtidigt hade 600 000 fattiga bondefamiljer tillsammans
mindre än 8 procent av den odlade arealen. 413 000 bondefamiljer var
helt jordlösa. Afghanistans folkdemokratiska parti (AFDP), som grundades
1965, det första partiet som i sitt program krävde en jordreform och
avskaffandet av de halvfeodala förhållanden på landsbygden.
Att dra in själva bönderna i kampen var emellertid mycket svårt.
Den nästan totala analfabetismen, det traditionella beroendet av godsägarna,
religiösa fördomars och religiösa ledares dominans hindrade utvecklingen
av ett demokratiskt klassmedvetande bland landsbygdens fattiga. Med facit i
hand måste den demokratiska rörelsen idag inse, att man underskattat
dessa faktorer i kampen för ett bättre liv. Folkets objektiva behov
och revolutionens progressiva målsättningar räckte inte för
att föra de demokratiska omdaningarna till seger när man inte lyckades
vinna folkmajoriteten.
20 olika folk
Ett viktigt element i den förrevolutionära kampen var den nationella
frågan. I landet lever mer än 20 olika folk från fem etniska
grupper: ca 8 miljoner pashtuner, 1,5 miljoner uzbeker, e miljon hazarer, omkring
500 000 turkmener och ca 200 000 belucher.
En särskild roll spelar de högsta andliga ledarna som utgör en
viktig del av den härskande klassen. De mest framträdande av dem står
i spetsen för stora familje-klaner med flera tusen myrider (anhämgare).
Många av dem ägde stora jordarealer, fastigheter i städerna,
handelsbolag och
konton i utländska banker. Dessa familjekorporationer var representerade
i det kungliga parlamentet och innehade befattningar i högsta statsapparaten.
Det var dock inte alltid att deras intressen sammanföll med den härskande
dynastins. Många ledare hade skaffat sig utbildning och kunskaper i andra
islamiska länder eller i Väst. Deras kritik riktades mot de demokratiska
krafterna, för de ville leda landet in på en ”islamisk utvecklingsväg
på kapitalistiska grunder.
I april 1973 genomförde de progressiva krafterna under AFDP:s ledning en
närmast oblodig revolution, inledde en jordreform i böndernas intresse,
bildade en ny statsapparat och statlig kontroll över handelsbolagen. De
startade massorganisationer och inledde en omfattande utbildningskampanj.
Aggressionen inleds
I slutet av 1970-talet gjorde imperialisterna ett brett upplagt försök
att gå till motoffensiv mot revolutionens och den nationella frigörelsens
krafter. I detta läge utgjorde Aprilrevolutionen i Afghanistan en utmaning
mot imperialisterna. De satte igång med att i gränsområdena
utbilda sabotage- och terrorgrupper som sändes in i Afghanistan.
Den 15 april 1979 trängde tusentals banditer, ledda av amerikanska, pakistanska
och andra utländska officerare, in på Afghanistans territorium. Aggressionen
fick oroväckande dimensioner när väpnade band också tog
sig in i landets inre områden.
Det var i den situationen som Afghanistans revolutionära regering vände
sig till Sovjetunionen med en begäran om bistånd i utbildningen och
utrustningen av revolutionsarmén.
Sovjetregeringen efterkom denna begäran. Det skedde”i en anda av traditionell
vänskap och grannsämja och i enlighet med FN-stadgan med båda
parters medgivande att vidta erforderliga åtgärder för att trygga
de båda ländernas säkerhet, oavhängighet och territoriella
integritet”.
Invasionen trappas upp
Den fortsatta händelseutvecklingen visade att USA och Pakistan hela tiden
trappade upp sina sabotageaktioner mot Afghanistan. I slutet av 1979 var mer
än 10 000 lejda mördare koncentrerade enbart i Kabulprovinsen.
Under dessa omständigheter beslöt den sovjetiska regeringen att tillmötesgå
den afghanska regeringens upprepade hemställan om omedelbar hjälp
i försvaret av Afghanistan. I enlighet med med § 51 i FN-stadgan sändes
en begränsad sovjetisk truppkontingent till Afghanistan i slutet av december
1979.
Då liksom senare har såväl Moskva som Kabul vid upprepade tillfällen
förklarat att den sovjetiska truppkontingent genast kommer att dras tillbaka
från Afghanistan, så fort man upphör med att skicka in kontrarevolutionära
band i Afghanistan och pålitliga garantier ges för att det inte blir
någon ny invasion.
Men USA och andra västmakter satsade stora medel på att utrusta de
kontrarevolutionära trupperna, inte minst talibanerna. Både det afghanska
folket och Sovjetarmén led stora förluster. Med massivt västligt
stöd krossades det försök att bygga upp demokratiska, progressiva
förhållanden i Afghanistan. Efter ett avtal i FN:s regi med Pakistan
och USA om trupptillbakadragande drog Sovjetunionen 1988/89 tillbaka sina trupper.
Västmakternas intresse slocknade, någon nämnvärd utvecklingshjälp
blev aldrig av.
Kriget i landet fortsatte som blodig och utdragen uppgörelse mellan olika
klaner och grupperingar. Talibanerna, som hade fått mest västligt
hjälp, lyckades slutligen att ta över makten och upprätta sin
reaktionära regim.
Barbara Hagel
barbara.hagel@skp.se