I det kapitalistiska samhället handlar allt om pengar. Systemet styrs
av jakt efter vinst för enskilda, och större vinst och ännu större
vinst. Det är ingen ny upptäckt för en kommunist. Vi känner
till Marx’ ord om att alla mänskliga värden i kapitalismen förkommer
till varor, att kapitalet för tillräcklig stor vinst är beredd
att trampa alla mänskliga värden under sina fötter. Verkligheten
bekräftar denna insikt dagligen.
Aldrig har denna sanning blivit så tydlig som i vår tid då
det transnationella monopolkapitalet nästan obehindrat styr och ställer
i den ”globaliserade” världen enligt sina vinstintressen.
Många människor i Sverige liksom i andra länder ser att utvecklingen
går åt fel håll, att folkets väl alltid kommer efter
storfinansens krav, och många pekar på ”globaliseringen”
som det stora problemet som många känner sig maktlösa inför.
Med ”globaliseringen” menar de kapitalets världsomspännande
internationalisering vilken i dag öppnare och direktare än någonsin
påverkar och bestämmer över alla sidor i människornas liv;
över produktionsprocessen, förhållandet mellan stat och kapital,
krig och fred, relationerna mellan staterna, människornas arbetsvillkor,
utbildningen, kulturen, moralen.
När människorna tar avstånd från ”globaliseringen”,
då ifrågasätter de inte internationellt samarbete och solidaritet,
utan de tar avstånd från en färdriktning där teknologisk
utveckling utnyttjas i ett enda syfte: kapitalkoncentration och jakten efter
profit över hela jordklotet, där alla moraliska, sociala och demokratiska
landvinningar sköljs över bord.
Vår tids ”globaliserade” kapitalism visar sitt väsen så
osminkat och rått att allt fler människor känner sig svikna.
De ena reagera uppgivet och ser inget alternativ, kapitalets dominans i alla
frågor verkar övermäktig. Andra tar på det ena eller andra
sättet avstånd. Politikerförakt är ett uttryck för
det utbredda missnöjet. Olika proteströrelser ett annat.
De etablerade partierna skyndar –främst så här i valtiden
– att rädda vad som räddas kan. Kapitalismen ska räddas
eller, som slagorden numera heter, ”förtroendet för näringslivet”
ska återskapas.
Göran Persson varnade i sitt valtal i Björkvik den 4 augusti för
att kapitalismen befinner sig i sin värsta kris sedan 1930-talet. Bakgrunden
är att börskurserna rasar i fritt fall och drar med sig hundratusentals
arbetsplatser i företagskrascher. Aktiernas uppgång och fall och
börskrascher är en typisk ingrediens av spekulationen med kapital,
alltså av kapitalismen. I en värld som vår, med en ofantlig
kapitalkoncentration, får aktiernas uppgång och fall konsekvenser
med en omfattning som aldrig förr. Det tillhör bilden av kapitalismen.
Men det talar Persson inte om. I stället appellerar han och alla de andra
som vill höja det kapitalistiska systemets anseende till - moralen.
Men det anstötliga i kapitalets moral är för Persson inte att
tiotusentals arbetare kan sparkas ut på gatan när det gynnar några
aktieägare, det anstötliga är inte att folk kastas ut i krig
för att vissa kapitalgrupper vill säkra sin tillgång till världens
oljekällor. Nej, vad Persson nu reagerar för är den synliga otyglade
girigheten bland världens finanstoppar. Löner och bonus i mångmiljon-
eller miljardklass till några direktörer sticker naturligtvis i ögonen
för folk som tvingas till ständigt nya besparingar och arbetslöshet.
Denna ”demoralisering” som brett ut sig i finansvärlden och öppet
fiffel i bokföringen rubbar naturligtvis förtroendet från investerare,
stora som små.
Likt sin politiska husbonde Georg W Bush i USA kräver nu Persson att företagsledningarna
och verkställande direktörer ska visa ”moral, återhållsamhet
och ärlighet”. Men det verkar inte gå för Persson så
mycket bättre än för Bush, som själv är insyltad i
storstilade skumraskaffärer.
Efter amerikansk förebild tillsatte den svenska regeringen en etikkommission
som ska ”föreslå regler och normer för ett mer etiskt näringsliv.”
Kruxet med denna omvälvande åtgärd uppenbarade sig omedelbart:
Erik Åsbrink, f d finansminister och nu tillsatt som högste moralväktare,
sitter själv i styrelsen för ett företag som fifflat med bokföringen.
Den kapitalistiska krisen är uppenbar, och den ”socialistiske”
Persson är rädd att kapitalismen inte klarar krisen.
I en debattartikel i DN 4.8.2002 – lagom som inledning av socialdemokratins
valrörelse – manar statsministern tillsammans med LO-ordföranden
Vanja Lundby-Wedin och finansminister Bosse Ringholm svenska folket till en
ny runda av ”samförstånd med kapitalet där alla måste
ge och ta”. Vad det nya är förblir förvisso än gåta.
”Samförstånd” med kapitalet har denna trio praktiserat
så länge den har funnits vid makten – alltid till nackdel för
de arbetande. I sin artikel fördömer de ”löftena till småsparare
om ständigt stigande börskurser” och tycks ha helt glömt
bort sin näringsminister Björn Rosengren och Telia, där småspararna
lurades att köpa aktier och sedan blev av med två tredjedelar av
sina sparpengar.
För att inte tala om s-regeringens skuld för missnöjet och osäkerheten
bland vanligt folk på grund av det nya pensionssystemet som gjort alla
anställda till tvångsrekryterade aktiespekulanter med perspektivet
att förlora viktiga delar av sin åldersförsörjning i för
dem opåverkbara börskrascher.
Listan över exempel på hur s-regeringen bidragit till att släppa
Barabbas lös i samhället skulle kunna göras lång.
Låt mig bara peka på alla de av regeringen godkända s k avregleringar
i tele, kommunikationer, elförsörjningen, sjuk- och hälsovård
och skola som har gjort livet mycket svårare för hushållen
genom tvånget att ständigt behöva granska och kontrollera taxor
och avgifter – utan att kostnaderna nämnvärt skulle sjunkit för
flertalet hushåll. Alla dessa konkurrerande företag vill nämligen
tjäna pengar, göra vinst, stigande vinst – det är kapitalismens
inneboende lagbundenhet. Och denna vinst ska betalas av ”någon”
– konsumenterna, alltså av oss. Människorna hyser en växande
berättigad oro över hur vårdsektorn genom spekulationsintressen
blir otryggare och skolan stökigare och allt mer segregerad. Socialdemokratins
gamla honnörsord, lika rättigheter för alla i skola, vård
och omsorg för alla medborgare här i landet, är i upplösning
– och s-regeringen kan inte avsäga sig sitt ansvar för detta.
När s-topparna av sina egna medlemmar och väljare påminns om
detta svek, brukar de försöka förklara alla avregleringar och
konkurrensutsättningar med att det nu är ”nya tider” som
kräver förändring. Men vari ligger det nya? Sanningen är
att privatiseringsvågen är en återgång till gamla tider,
till ett samhälle som arbetarrörelsen genom kamp lämnade för
att skapa ett tryggare liv för flertalet. Ett samhälle där gemenskap,
solidaritet och kollektivitet skulle ersätta egoism och girighet.
Persson efterlyser tilltro till näringslivet och samförstånd,
vilket i praktiken innebär en uppmaning till arbetarklassen att tiga och
buga. Dylika appeller från socialdemokratiska och fackliga ledare kan
bara skapa förvirring och passivitet inom arbetarleden.
Valdeltagandet har de senaste åren sjunkit. En orsak är att väljarna
har svårt att se någon skillnad mellan partierna. Efter Perssons
tal i Björkvik, där socialdemokratin åter ställer sig vid
kapitalismens sjukbädd med löfte om ”samförstånd”
och löfte om att vi alla ska hjälpa till att klara det sjuka samhället
ur krisen är skillnaderna till borgerligheten totalt utraderade.
Jag vet att det finns ärliga socialdemokrater i SAP som betraktar sig som
socialister, men jag har svårt att förstå att deras partilojalitet
kan vara så stark att de rakt emot sina egna förväntningar och
åsikter slutar upp kring stödet för monopolkapitalets makt och
värderingar såväl i inrikes- som utrikespolitiken.
På samma sätt måste man fråga sig hur LO-ordföranden
och allt för många fackliga ledare kan ställa upp på en
politik som så tydligt skapar ett segregerat samhälle med stor utslagning
i arbetsliv, boende och utbildning.
Långtidssjukskrivningarna spelar en stor roll i valdebatten. Och visst
är förslag om förbättrad sjukvård och rehabilitering
nödvändiga åtgärder. Men än mer nödvändigt
är att gå till orsakerna för utbrändheten – ständiga
nedskärningar på arbetsplatserna, där allt färre ska utföra
inte bara samma utan växande arbetsuppgifter, oron inför nästa
”slimning” av arbetsstyrkan och rädslan att avskedas om man hävdar
normala fackliga rättigheter.
Här måste den fackliga rörelsens medlemmar trycka på och
kräva facklig kamp i stället för den förödande lojalitet
till politiska ledare som strukit klassbegreppet och klassintressen ur sitt
medvetande.
När Metalls representanter efter Ericssons nedskärningar kommenterar
att företaget varit lönnfet länge och att åtgärderna
därför varit nödvändiga, har varje fackmedlem anledning
att gråta blod, eller bättre – att ta upp striden.
Strid och protest på bred front krävs också mot den skamliga
utrikespolitiken som Sverige numera bedriver. Från att engagera sig för
en rättvisare värld och tredje världens utveckling har regeringen
under de senaste åren utan offentlig diskussion radikalt lagt om kursen
i FN. Sverige deltar direkt och indirekt i imperialistiska krig och har blivit
i många frågor en svans till USA. Även i dessa frågor
bedriver s-regeringen en tydlig högerpolitik.
Perssonregeringen förlitar sig inför valet på sina starka opinionssiffror.
Men den tryggheten är bräcklig. I många EU-länder tappar
socialdemokraterna makten till högern. Inte för att väljarna
så mycket mer tror på en högerpolitik, utan därför
att de känner sig svikna av s-regeringarna. I kölvattnet av sveket
och väljarnas villrådighet föds hel- eller halvfascistiska krafters
framgångar. De är på tiden att den svenska socialdemokratin
drar slutsatser av utvecklingen i Danmark, Österrike, Frankrike, Holland…
Vi kommunister deltar i årets val för att visa att det finns ett alternativ till den globaliserade imperialismen. Ett alternativ som måste bryta kapitalets makt över Sverige liksom världen. Ett alternativ som i internationell samverkan vågar ta striden mot storfinansen. Ett alternativ som i ord och handling tar avstånd från kapitalverktygen EU och EMU. Ett alternativ som innebär ett absolut Nej till den ”nya världsordningen” och dess krig och upprustning. Ett alternativ som innebär kamp för att återvinna förlorad mark, kamp för en aktiv fredspolitik, kamp för demokratiska och sociala rättigheter – kamp för att skapa ett Sverige för folket.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se