Ian Johnson berättar en episod som inträffade då han besökte
“rättegången” mot Milosevic i Haag den 7 juni:
“Under morgonpausen träffade jag en holländsk ung man i lobbyn.
Han studerade medicin i Wien, men bodde under sommaren hos sin farfar i Holland.
Han var nyfiken på fallet Milosevic. Naturligtvis kunde han inte hitta
det på TV, så han hade kommit dit för att se med egna ögon.
Han såg att jag antecknade, och tog kontakt med mig. Han ville se om jag
tänkte detsamma som han. Hans engelska var utmärkt. Han sade: ‘Jag
vet inte mycket om frågorna, men vem som helst kan se att detta inte är
en rättvis rättegång, eller hur?
Domaren är fullständigt emot honom. I själva verket är han
öppet föraktfull mot hr Milosevic, eller hur? Vad är det som
pågår här?’
Jag arbetar som nämndeman i Storbritannien. Så den perversion av
rättvisa som jag just bevittnat - och med en brittisk domare i presidiet!
– hade gjort mig rasande. Men här stod denne holländske yngling,
som inte alls var i juristyrket eller inblandad i försvaret av hr Milosevic,
men en tänkande person, och han var också förskräckt. Han
ville veta varför hans land stödde en sådan parodi. Det är
därför de har slutat visa rättegången på TV. För
att folk, och särskilt unga människor, inte skulle svälja det,
eller vad säger ni?”
Här är Ian Johnsons redogörelse för
TVÅ DAGAR AV “RÄTTEGÅNGEN” MOT
SLOBODAN MILOSEVIC
Att tillbringa en dag vid Haagtribunalen är nog för att bekräfta
de värsta misstankar. Det som faktiskt äger rum i hjärtat av
det “demokratiska” Europa är en skenrättegång så
uppenbar, så i avsaknad av legalitet, att den kastar skam över dem
som deltar i den och över dem som vägrar ifrågasätta den.
Historien om upprättandet och grundandet av tribunalen är väl
dokumenterad. Från att ha varit en idé med ursprung i USA:s militärdepartement,
skapades den via FN:s säkerhetsråd i dess resolutioner 808 och 827
från 1993. Denna handling var inte bara utan laglig giltighet, eftersom
Säkerhetsrådet inte hade någon auktoritet i juridiska frågor
att grunda en sådan tribunal, utan skapandet av den innebar också
en omtolkning av FN-stadgan.
Den kanadensiske juristen Christopher Black noterade följande:
“...FN baseras på principen om suverän jämlikhet för
dess medlemmar, en fundamental princip i folkrätten och den främsta
garantin för självbestämmanderätten för världens
folk. Om ett folk inte har rätten till suveränitet, är rätten
till självbestämmande endast skenbar. Denna princip förnekas
fullständigt genom skapandet av tribunalen. FN-stadgan säger att ingenting
i den stadgan ska ge FN auktoritet att intervenera i frågor som till sitt
väsen ligger inom varje stats inhemska jurisdiktion. Denna grundläggande
princip, införd i FN-stadgan för att världsorganisationen inte
skulle kunna utnyttjas av några medlemmar för att trakassera andra,
har också underminerats på ett ödesdigert sätt genom skapandet
av tribunalen.
Medlemmarna av säkerhetsrådet, mer exakt de permanenta medlemmarna,
intar nu den motsatta ståndpunkten, och jag påstår att de
gör det av orsaker som har mer med imperialism än med humanism att
göra.” (1)
Tribunalens finansiering avslöjar dess politiska karaktär. Mycket
av den kommer från USA:s regering genom kontanter och utrustning, medan
andra betydande bidragsgivare är familjen Rockefeller, Time-Warner, som
äger CNN och har exklusiva rättigheter att sända rättegången,
samt den amerikanske miljardären och finansiären George Soros. Soros-sambandet
är betydelsefullt.
Den Koalition för Internationell Rättvisa (CIJ), som grundats och
finansierats av George Soros, tillhandahåller en stor del av tribunalens
juridiska personal. George Soros-stiftelsen, Open Society Institute, är
en av de parter som samlar in bevis åt tribunalen, och mest talande, Open
Society Institute finansierar UCK:s främsta dagstidning i Pristina, ett
faktum som inte har nämnts en enda gång av västliga media.
Politisk partiskhet i handling
Även om man saknade kunskap om tribunalens historia, skulle ett kort besök
i Haagtribunalens Rättssal Ett för att bevittna rättegången
mot Slobodan Milosevic genast ge anledning till betänkligheter.
Till skillnad från praxis i brottsdomstolar, är Haagdomstolen själv
inblandad i utformandet av åtal och godkännande från en av
domarna måste inhämtas innan en anklagelse kan föras fram.
Denna extraordinära relation mellan åklagarna och domarna underminerar
den åtalades rätt att anses oskyldig. Dessutom kan denna nära
relation bevittnas i de dagliga förhandlingarna i Haag.
Jag besökte tribunalen under första veckan i juni 2002 och kan vittna
om de olika sätt på vilka detta hand i handske-agerande mellan åklagare
och domare framstår i praktiken.
Jag hörde vittnesmål från flera åklagarvittnen under
de sessioner jag närvarade vid.
Varje vittne gav sin, ibland långdragna, redogörelse, som sedan utvecklades
av åklagaren och ibland innefattade fotografier och kartor. Inte vid något
tillfälle under denna process stipulerade domaren, Richard May, en tidsgräns
för åklagarsidan. Men då det var dags för hr Milosevic
att korsförhöra vittnena, kund domare May instruera att en tidsgräns
sattes upp för förhandlingarna. Vid ett tillfälle, som svar på
protester från hr Milosevic, proklamerade domare May arrogant: “Det
är vi som är domarna, hr Milosevic, och vi har bestämt att ni
får fyrtiofem minuter att korsförhöra detta vittne.” (7
juni 2002).
I själva verket bör ett korsförhör få ta så
lång tid som behövs, oavsett om det är tio minuter eller tio
timmar, särskilt som den åtalade anklagas för de allvarligaste
brott som någon människa kan ställas inför. Men i de besynnerliga
reglerna och procedurerna i denna rättegång ser domarna till
att så inte är fallet.
Dessutom, tribunalen har givits absolute auktoritet att fastställa sina
egna regler och procedurer, en situation man aldrig sett under några andra
omständigheter.
Då vi kommer till det sätt på vilket domarna försöker
“försvara” åklagarvittnena från varje inträngande
korsförhör rörande deras uttalanden, avslöjas domstolens
fullständiga politiska partiskhet. Jag förstår av andra rapporter
att detta förekommer dagligen, men jag ska här begränsa mig till
vad jag personligen bevittnade.
Den 6 juni framträdde åklagarvittnet hr Buyo, en UCK-kommendant i
Racak-området under 1999. I sitt vittnesmål hänvisade han till
händelser kring den påstådda “ Racakmassakern” och
hävdade inledningsvis att serbiska säkerhetsstyrkor hade öppnat
eld först.
Men senare i sitt vittnesmål, då han förklarade UCK:s handlande,
vittnade han om att hans egna styrkor endast hade skjutit varningsskott i luften
för att uppmärksamma sina kolleger på de att serbiska styrkorna
närmade sig.
Hr Milosevic tog fasta på denna motsägelse och frågade vittnet
skarpt: “Varför, om det var sant att de serbiska styrkorna hade skjutit
först, var det nödvändigt att skjuta varningsskott i luften?”
En mycket rimlig fråga skulle man kunna tycka. Om man befinner sig under
attack finns det ingen anledning för ens kolleger att skjuta varningsskott
i luften för att varna för en annalkande fiende.
Hr Milosevic försökte klargöra betydelsen av denna motsägelse
varvid, då vittnet uppenbart fick problem, domare May intervenerade och
instruerade: “Gå vidare hr Milosevic, ni har utvecklat denna punkt
tillräckligt. Gå vidare till en ny fråga.” Hr Buyo kom
loss från kroken.
Ett annat vittne, som medgav att hans bror var medlem av UCK, påstod sig
ha varit ögonvittne till en “massaker” på civila i sin
by nära Bela Crkva.
Han vittnade om att serbiska styrkor hade trängt in i hans fredliga by,
skiljt kvinnor och barn från männen och fortsatt med att avrätta
sjuttio män, kvinnor och barn.
I sitt korsförhör (med införd tidsbegränsning) frågade
hr Milosevic varför, om de dödade sjuttio män, kvinnor och barn
så urskiljningslöst, de skulle ha brytt sig om att skilja dem åt
från början. Efter en lång tystnad från vittnet insköt
domare May : “Jag tror inte ni kan förvänta er att vittnet ska
veta det.”
Vittnets trovärdighet underminerades ytterligare då han förnekade
varje kännedom om att UCK skulle ha kidnappat både serbiska och albanska
bybor i hans by bara några veckor tidigare, och hävdade att han måste
ha varit borta vid den tidpunkten och inga bybor nämnde detta för
honom då han kom tillbaka. Fram till den tidpunkten var kidnappingen den
största händelse som inträffat i byn på flera år.
Ändå, som bosatt där hela sitt liv, hade han aldrig ens hört
talas om den.
Förhandlingarna gick den väg man kunde vänta. Det krävdes
inte mycken insikt för att inse följande: A) Vittnet berättade
en väl inrepeterad historia. B) Om vittnet råkade i svårigheter
under korsförhöret, skulle domaren ingripa.
Inga svar då han ifrågasattes
Denna observation bekräftades ytterligare med framträdandet av en
hr Ian Robert Hendrie, en medlem av London Metropolitan Police som hade sänts
till OSCE och ingick i den verifikationsstyrka i Racak som leddes av William
Walker.
Hr Hendrie berättade om sina observationer medan han gick runt på
platsen där “Racakmassakern” skulle ha ägt rum, och visade
flera fotografier som han tagit personligen.
Under korsförhöret, då han fick frågan om han besökte
platsen ensam eller om någon hade visat honom runt, svarade han att det
senare var fallet. “Vem visade er runt platsen?” undrade Milosevic.
“Jag vet inte”, blev det förvånande svaret.
Här var en medlem av verifikationsteamet som inte kunde verifiera vem det
var som berättat för honom om “massakern” och visat honom
de påstådda bevisen. Men uppenbarligen var hr Hedries vittnesmål,
beroende som det var av en guide och översättare som han inte kunde
identifiera, ändå acceptabelt, ty domare May instruerade otåligt
hr Milosevic att gå vidare till en ny fråga.
De övriga frågorna försatte emellertid hr Hendrie i ännu
djupare svårigheter. Han kunde inte förklara varför hans fotografier
endast visade fläckar av blod och inga pölar, som man kunde vänta
sig. Inte heller kunde han förklara varför ingen persons blod hade
hamnat på någon annan persons kropp, vilket det var logiskt att
anta skulle ha varit fallet om alla dessa tätt sammanpackade kroppar skulle
ha dödats samtidigt på denna enda särskilda plats.
Då träder domare May in. “Vittnet är inte obduktionsexpert
och kan inte förväntas känna till dessa saker.” Med andra
ord, hr Hendries expertkompetens hade en dubbel natur. Den var tillräcklig
då han vittnade mot hr Milosevic, men beklagligt otillräcklig då
han ifrågasattes.
Kommentarer som denna, vilka är vanligt förekommande varje dag under
rättegången, kan man förvänta sig från åklagaren,
men från en påstått neutral rättegångsdomare?
Tillfrågad av den svarande om han någonsin hört talas om ‘paraffintestet’,
(ett test som kan avgöra om en person nyligen hade hanterat ett eldvapen),
svarade inte hr Hendrie utan lät domare May utannonsera att “detta
test har ansetts otillförlitligt”, varpå hr Milosevic replikerade
en aning sarkastiskt: “Men bara i USA, inte i Jugoslavien”.
Hr Yemeni var det sista åklagarvittne som jag såg under mitt besök
i juni. I hans yttrande påstod han sig ha bevittnat dödandet av civila
i sin by i Kosovo. Han hävdade att han gömt sig på sin vind,
varifrån han skulle ha bevittnat “dödandena” och även
hört jugoslaviska befälhavare kommunicera per mobiltelefoner och jämföra
antalet döda med antalet döda i Racak. Hr Yemeni var, vid tjugofyra
års ålder, borgmästare i sin by.
Här nedan återger jag utdrag ur korsförhöret:
Hr Milosevic. “Är ni medlem i UCK?”
Hr Yemeni. “Nej.”
Hr M. “Är ni medlem i något annat politiskt parti?”
Hr Y. “Ja”
Me M. “Vad kallas ert parti?”
Hr Y. “Demokratiska partiet”
Hr M. “Vem är ledaren för ert parti?”
Hr Y. “Hr. Thaci.” [Hr Thaci tillhörde ledarna för UCK 1999].
***
Hr M. “När gick ni med i hans parti?”
Hr Y. “Jag vet inte.”
Hr M. “Vet ni inte när ni gick med? All right. Ungefär när
gick ni med?”
Hr Y. “Jag vet inte.”
Domare May. “Hr Milosevic, gå vidare, det är inte relevant när
han gick med i partiet.”
Hr M. “Det är mycket relevant. Emellertid. Hur kommer det sig att
ni var borgmästare i er by vid så ung ålder? Det är mycket
ovanligt.”
Hr Y. “Jag var borgmästare för att jag representerar den moderna
civilisationen, till skillnad från de efterblivna serberna. Modern civilisation
som vi nu bygger i Kosovo behöver ledare som jag för att ta dem ur
den efterblivenhet som serberna höll dem i. Vi bygger nu en civilisation
som är modern och vi behöver intelligent folk som mig.”
Domare May lät denna rasistiska utläggning pågå utan kommentar.
Hr M. “Jag visste inte att jag talade med en intellektuell. Emellertid,
låt mig fråga er om de samtal ni säger er har hört mellan
befälhavare. Var befann ni er när ni hörde dessa samtal?”
Hr Y “Gömd på vinden i mitt hus.”
Hr M. “Och vilken var de soldaters plats som använde sina telefoner?”
Hr Y. “På balkongen till ett hus som vätte mot mitt vindsfönster.
Hr M. “Som är hur långt borta?”
Hr Y. “Femton meter.”
Hr Milosevic håller upp ett fotografi för vittnet, som visar husen
i fråga.
Hr M. “Som ni kan se, finns det inte någon balkong som vetter mot
er vind. Och det närmaste huset är snarare femtio meter bort. Stämmer
det eller inte?”
Hr Y. “Nej.”
Domare May. “Gå vidare hr Milosevic. Vittnet har talat om för
er var han befann sig.”
Hr M. “Nåväl. Eftersom det inte fanns några UCK i er by,
som ni säger, och byborna därför inte såg något skäl
att fly, som ni sade i ert uttalande, varför ansåg ni det då
nödvändigt att gömma er på vinden?”
En lång tystnad följde. Sedan återtog vittnet sin antiserbiska
retorik om att kämpa för en modern civilisation mot serbernas mörker.
Inte vid något tillfälle uppmanade domare May vittnet att besvara
frågan eller försökte stoppa det rasistiska språk som
hr Yemeni använde.
Hr M. “All right. Då säkerhetsstyrkorna var i er by, hurdan
var atmosfären där?”
Hr Y. “Den var skrämmande. Serberna avfyrade sina vapen i luften hela
tiden och ropade och skrek åt de civila. De var som vilda män.”
Hr M. “Så genom detta skrämmande oväsen, genom skottsalvorna,
genom ropen och skriken, lyckades ni till och med från, som ni hävdar,
femton meter bort, kunde ni höra telefonsamtal?”
Hr Y. “Vi representerar en modern civilisation, det är vad intellektuella
som jag kämpar för.”
Hr Milosevic upprepade frågan.
Domare May. “Har ni fler frågor till detta vittne, hr Milosevic?”
Hr M. “Jag har omkring fyrtio frågor till.”
Domare May. “Nå, jag ger er tio minuter till med detta vittne.”
Hr M. “Det visar bara denna domstols partiskhet, som jag tidigare har sagt.”
Hr Milosevic vände sig mot vittnet och fortsatte.
Hr M. “Från vilken position observerade ni dödandet av de civila?”
Hr Y. “Från mitt vindsfönster.”
Hr M. “Ägde allt dödandet rum utanför ert vindsfönster?”
Hr Y. “Jag kan se hela stan från min vind. Jag kan röra mig
runt.”
Hr M. “Så med allt detta dödande som pågick kände
ni er säker nog, bara femton meter från säkerhetsstyrkorna,
för att kunna röra er runt på er vind?”
Hr Y. “Med allt oväsen kunde ingen höra mig, så jag var
säker.”
Hr M. “Så oväsendet var så starkt att säkerhetsstyrkorna
inte kunde höra er röra er omkring, men oväsendet var inte starkt
nog för att hindra er från att lyssna till ett telefonsdamtal minst
femton meter bort från där ni befann er. Stämmer det eller inte?
Domare May. “Er tid är slut hr Milosevic. Hr Yemeni, jag vill tacka
er för att ni kommit och lämnat ert vittnesmål till den Internationella
Tribunalen och ni är nu fri att gå.”
Rättvisans måttstockar
Då jag såg mig omkring i Rättsal Ett med dess domare, advokater,
sekreterare och rättsbiträden, insåg jag att dessa människor,
som arbetar för denna speciella tribunal, hade sålt sin stolthet
och sitt yrkes stolthet till den nya världsordningen.
Kärnan i denna tribunal summeras perfekt av advokat Christopher Black:
“Ingen medborgare i något land i världen skulle anse sig få
en rättvis rättegång av en domstol som var finansierad, försedd
med personal och hjälp av privata medborgare eller företag som hade
ett direkt intresse i rättegångens resultat och som själva var,
praktiskt taget immuna från denna domstol. Det är en väl etablerad
rättslig princip att en part i rättsliga processer, vare sig civilmål
eller brottsmål, har rätt att begära förflyttning av en
domare som hanterar ärendet då det finns rimliga skäl att befara
jäv. I detta fall kan övertygande argument resas för att jäv
inte blott kan befaras utan är reellt, att det inte gäller blott domaren
utan hela domstolen, att detta inte är en juridisk instans värd internationell
respekt, utan en så kallad kängurudomstol, en humbugdomstol, med
politiskt syfte att tjäna mycket mäktiga herrar som kan identifieras.
För att vara konsekvent med min tes ska jag gå vidare och säga
att ett politiskt instrument avsett att kränka, att förstöra
ett lands integritet och suveränitet, skapandet av det är ett brott
mot freden enligt Nürnbergprinciperna. Istället för att konfliktlösning
som det påstår, används det för att rättfärdiga
konflikt. Istället för att skapa fred, används det för att
rättfärdiga krig och är därför ett krigsinstrument.”
Under rättegångssessionen fredagen den 7 juni klagade hr Milosevic
inför domstolen att han ännu inte hade fått en kopia av uttalandet
av William Walker, chef för OSSE och ett av åklagarsidans huvudvittnen.
Hr Walker väntades framträda i domstolen nästkommande måndag.
Domare May sade att han skulle undersöka detta.
Åklagarsidan har förberett sitt fall i åratal, deras vittnen
är välrepeterade, hörsägen accepteras som vittnesmål,
liksom hemliga vittnen, en begränsad tid gäller för korsförhör.
Ändå, som om detta inte vore nog, undanhålls vittnesuttalanden
från den åtalade tills ett par timmar i förväg, vilket
ger föga tid för förberedelser inför korsförhöret.
Lägg därtill de fysiska och psykiska omständigheter som hr Milosevic
och andra jugoslaviska fångar utsätts för. De behandlas som
om de redan hade blivit dömda, hålls i celler och under ständig
övervakning, får sin post censurerad, restriktioner mot familjebesök,
all kommunikation med deras familjer måste ske på egen bekostnad,
och restriktioner gäller för vad de tillåts se eller höra
på radio och TV.
Och särskilt i fråga om hr Milosevic, vägras han träffa
de juridiska rådgivare han själv valt. Flera fångar har redan
dött i fångenskap och till sådana organisationers skam som
Amnesty International har inga undersökningar gjorts av omständigheterna
kring dessa dödsfall.
Trots allt detta använder hr Milosevic modigt tribunalen som sitt stridsområde
för att försvara sitt folk och sitt land och avslöja de verkliga
skyldiga till krigen och söndringen på Balkan, Nato och
Internationella Valutafonden. Han klargjorde sin ståndpunkt mycket tydligt
i sitt framträdande den 11 december 2001 inför rättegången:
“Jag kan tala om för er att jag är stolt över att ha fört
befälet över Jugoslaviens väpnade styrkor. Jag är här
som straff för att ha stått upp mot faran av den största tyranni
som har hotat mänskligheten.”
Milosevicrättegången väntas pågå i två år,
men oavsett hur lång tid en rättegång tar, oavsett hur många
välrepeterade åklagarvittnen som plockas in, om resultatet är
förutbestämt så är det en skådeprocess.
Det motstånd som den före detta presidenten för Federala Republiken
Jugoslavien uppbjuder, mot överväldigande odds, bör utgöra
en uppmuntran till alla som motsätter sig de krig, den fattigdom och det
lidande som följer med upprättandet av en ny världsordning.
http://emperors-clothes.com/f.htm
Översättning Christer Lundgren
Ljudupptagning av “rättegången”:
http://hague.bard.edu/video.html
Utskrift av “rättegången”:
http://www.un.org/icty/latest/index.htm