Svältbältet
Alvaro Noboa är den rikaste personen i Ecuador, ett land där de flesta
har mycket låga inkomster. Han vill bli landets president och driver en
omfattande kampanj för att marknadsföra sig som de fattigas vän.
Noboa har goda kontakter utomlands, inte minst i USA, där han umgås
med medlemmar i familjen Rockefeller. Förra året döptes hans
son i Saint Patricks katedral i New York. Robert Kennedy Jr var gudfader, och
ceremonin visades på TV hemma i Ecuador, enligt New York Times (NYT) den
16 juli 2002.
En del av Noboas årsinkomst kommer från bananplantagen Los Alamos,
som omfattar 1.200 hektar och har 1.300 anställda. Godset är ett av
de mest effektiva i Latinamerika, enligt NYT, delvis på grund av ett mycket
avancerat bevattningssystem.
- Jag älskar arbetarna på Los Alamos, sa Noboa till de ecuadorianska
medierna i maj, då han meddelade att han skulle kandidera i presidentvalet
i oktober.
Det är oklart om Noboa berättat för journalisterna att de anställda
på Los Alamos tjänar ungefär 60 kronor om dagen och brukar arbeta
sex eller sju dagar i veckan, utan övertidsersättning. Månadsinkomsten
är betydligt lägre än den summa som enligt Ecuadors regering
krävs för att en familj på fyra personer skall kunna få
sitt basbehov tillfredsställt. Därför måste de anställdas
barn också arbeta på plantagen, enligt NYT, som citerar “en
spinkig 10-åring, Esteban Menendez”:
- Jag kommer hit efter skolan och arbetar här hela dagen. Jag måste
arbeta för att hjälpa min far att tjäna pengar.
Svältbältet
Sedan två år tillbaka består Estebans arbete av att binda
samman fyrameter höga bananväxter med rep impregnerat med insektbekämpningsmedel,
så att växterna inte faller av egen vikt. Även en av hans bröder,
också yngre än 14 år, arbetar på Los Alamos. De får
ingen lön. Med sina prestationer hjälper de sin far att klara hans
arbetskvot, och därmed undvika avdrag från lönen.
I Nazityskland betalade företagen 115 kronor om dagen till SS för
att kunna utnyttja en arbetsför vuxen mans arbetskraft. Alvaro Noboa betalar
något mer än hälften så mycket för att utnyttja pappa
Menendez och två av hans söner.
NYT rapporterar att det i Latinamerika idag finns ungefär 42 miljoner arbetande
barn mellan 5 och 14 år. De arbetar “för ingen eller mycket
liten lön”. NYT kallar detta för ett “problem” utan
att nämna att det också är ett grovt brott mot de mänskliga
rättigheter som Västvärldens ledare säger sig försvara
så ivrigt.
Problemet blir ännu mer svårhanterligt på grund av den konkurrens
som skapas av en “konsoliderad global marknad”, enligt NYT. Företagen
måste bli mer effektiva och alstra större vinster, och “trycket
överförs till världens mest utsatta, de fattigas barn”.
Ecuador levererar omkring 25 procent av de bananer som konsumeras i USA, där
de säljs i stora varuhuskedjor. Plantageägare och exportörer
i Ecuador säger till NYT att de nu får ungefär 30 procent mindre
betalt för produkten än vad de fick i början av 1990-talet. Därför
har de inte råd med högre löner till arbetarna. De anställda
på Los Alamos försöker bilda en fackförening och har hamnat
i en bitter konflikt med ägaren Noboa.
Noboas talesman säger till NYT att “problemen på plantagen är
ett politiskt motiverat försök att smutskasta honom mitt i presidentkampanjen”.
En bred protestvåg
Om kampen på Los Alamos är politiskt motiverad så är det
i linje med vad som sker över hela Latinamerika, en region där antalet
arbetslösa har mer än fördubblats under de senaste tio åren,
enligt NYT den 22 juli 2002, och där fattigdomen breder ut sig.
Allt tyder på att folket har fattat vad som orsakat krisen. Idag finns
det en bred protestvåg mot “tio år av experiment med frimarknadskapitalism”.
Detta “experiment” var och är ingenting annat än intensifierad
klasskamp, som enligt Thomas Friedman i The Lexus and the Olive Tree har inneburit:
“att göra den privata sektorn till huvudmotor för ekonomisk tillväxt,
att upprätthålla låg inflation och prisstabilitet (EU:s mål
enligt Maastrichtavtalet, undertecknads anmärkning), att krympa statens
byråkrati, att åstadkomma en balanserad statsbudget, helst ett överskott,
att eliminera eller sänka tullarna på importerade varor (för
att underlätta multinationella företag att dominera marknaden, undertecknads
anmärkning), att upphäva hinder för utländska investerare,
att eliminera inhemska kvoter och monopol, att privatisera statligt ägda
industrier, att avreglera kapitalmarknader, att garantera att valutan är
konvertibel, att öppna industrier samt aktie- och obligationsmarknader
för direkt utländskt ägande och investering, att avreglera ekonomin
för att maximera inhemsk konkurrens…att öppna bank- och telekomsystem
för privat ägande och konkurrens, och att tillåta medborgare
att välja från en rad konkurrerande pensionsmöjligheter inklusive
pensions- och aktiefonder som förvaltas i utlandet...”
Med andra ord: en våldsam offensiv från kapitalet. Denna politik
är lika välkänd i Sverige och resten av Europa som i Latinamerika
och Sydvästasien. Den tillämpas av bl a socialdemokraterna i Sverige
och Labour Party i Storbritannien. Den lovordas i massmedier som den enda vägen
mot tillväxt och lycka. Trots detta växer motståndet kontinuerligt.
Ett bra exempel på revolten mot “frimarknadskapitalism” i Latinamerika
är händelserna i Arequipa i Peru i juni och juli. Enligt NYT “fanns
det betydande likheter mellan de protester som skakade denna stad och andra
protester i Latinamerika under senare tid. Där fanns marxister som ropade
slagord från 1960-talet och hårdföra fackföreningsledare.
Men där fanns också Fanny Puntaca, 64 år butiksinnehavare med
sex barnbarn”.
Den obligatoriska hänvisningen till otidsenliga marxister och tuffa fackföreningsmänniskor
är naturligtvis avsedd för att lugna läsaren, som skall dra slutsatsen
att utan dessa obehagliga element skulle vanligt folk som fru Pentaca inte vara
ute på gatan och protestera. På liknande sätt brukade slavägare
i USA:s sydstater påstå att alla var nöjda med livet på
godset, det vara bara några radikala agitatorer från nordstaterna
som vispade upp trubbel. “Oönskade radikaler” var en standardbeskrivning
under 1930-talet på kommunister som kämpade för att bilda fackföreningar
i USA:s industriföretag.
Regeringen i Peru var på väg att sälja två statligt ägda
elverk i Arequiparegionen till ett belgiskt företag. Protesterna blev så
starka att försäljningsplanerna måste överges.
I Paraguay har våldsamma protester lett till att presidenten proklamerat
ett undantagstillstånd i hela landet, inklusive upphävning av medborgerliga
rättigheter.
Krisen i Argentina fortsätter, med våldsamma demonstrationer mot
regeringen. Uruguay, Ecuador och Mexiko visar en liknande utveckling. Överallt
ser man en större social polarisering. På den ena sidan finns arbetarklassen,
jordbruksarbetare, småbönder och lägre medelklass, som har upptäckt
att “frimarknadskapitalism” har blivit deras ruin.
På den andra sidan finns den rika överklassen tillsammans med medelklassen,
allierade med utländskt kapital i ett gammalt och välkänt mönster.
Trycket från Washington får överklassen att medverka i byggandet
av Free Trade Area of the Americas (FTAA), en gigantisk frihandelszon som ska
ge USA:s kapitalister ännu större makt i Latinamerika.
Privatiseringar och neddragningar - priset för fler lån
Generellt sett har de latinamerikanska länderna enorma skulder till västerländska
kreditinstitutioner. I de flesta fall är det mycket svårt om inte
omöjligt för deras regeringar att klara skulderna. Långivare
och investerare börjar frukta att återbetalningar inställs.
Detta leder bland annat till kapitalflykt, när både utländska
investerare och den inhemska borgarklassen försöker rädda sig
genom att föra pengar ur landet till bankkonton i USA eller Västeuropa.
Detta innebär att stora mängder av den inhemska valutan växlas
till dollar.
Värdet av valuta och statsobligationer sjunker därmed, vilket gör
det ännu svårare att klara skuldbördan, ty de flesta lån
är i dollar. När värdet av den inhemska valutan mot dollarn blir
lägre, krävs större mängder av denna valuta för att
betala amorteringar och räntor. Regeringen måste därför
dra ner på andra offentliga utgifter och samtidigt sälja ut ännu
fler offentliga tillgångar för att få in pengar - om det nu
finns några kvar att sälja efter 10 år av privatiseringar.
Om regeringen försöker låna friska pengar från IMF eller
Världsbanken, blir kraven alltid lika obönhörliga: ordna flera
neddragningar och uppsägningar inom den offentliga sektorn, öppna
landet ännu mer för utländska investerare, sälj av flera
offentliga tillgångar. Detta mönstret har vi sett i land efter land
världen över.
Brasilien nästa?
Utländska investerare är nu rädda för att Brasilien kommer
att gå samma väg som Argentina och bli tvunget att inställa
återbetalningarna på lånen. Brasilien är en av världens
tio största ekonomier och en ekonomisk kollaps där skulle ha förödande
effekter för hela regionen och för långivarna.
Under senare år har den nuvarande president Cardosos regering sålt
de flesta statligt ägda industri- och finansföretag och stora naturresurstillgångar
till privata bolag, med de sedvanliga negativa effekterna för arbetare,
bönder och den lägre medelklassen. Det allmänna missnöjet
har delvis kanaliserats bakom det brasilianska Arbetarpartiet (PT), vilket växte
ur Kommunistpartiet i en process som var mycket lik splittringen av kommunistiska
partier i andra länder, inte minst Sverige.
Ledaren för PT heter Lula da Silva. Han var för övrigt deltagare
vid São Paulo Forum i Havanna i december, där han höll ett
synnerligt innehållslöst tal, fokuserat på honom själv.
Åhörarna fick inte veta mycket om situationen i Brasilien.
I oktober skall en ny president väljas i Brasilien. I början av valrörelsen
intog da Silva en relativt aggressiv position mot kapitalet, särskilt mot
IMF och internationella banker. Detta var oroande, och Washington började
sätta press på honom, med önskat resultat. Som PT:s kandidat
till vice-president valde da Silva en miljonär i tekobranschen som också
är en medlem i högerpartiet Liberal Party! Da Silva har nyligen sagt
att han skall bli lojal mot IMF, att Brasiliens utlandsskuld inte skall avskrivas
och att redan privatiserade industrier skall förbli så. Han vill
också diskutera Latinamerikas geopolitiska läge med Henry Kissinger,
en symbolisk önskan som signalerar till Washington att da Silva vet på
vilken sida av brödskivan smöret finns.
PT är nu tippat att vinna valet. Men om da Silva fortsätter att underkasta
sig Washington efter en eventuell valseger kommer förmodligen hans parti
att splittras och situationen i Brasilien blir då ännu mer turbulent.
USA fokuserar på Colombia och Venezuela
Det omfattande och växande motståndet som imperialismen nu möter
i Latinamerika är ett stort problem för USA:s regering, vilken nu
fokuserar på två synnerligen svåra fall, nämligen Colombia
och Venezuela.
Under försommaren besöktes SKP:s partilokal i Stockholm av två
representanter för FARC, den väpnade marxistiska motståndsrörelsen
i Colombia. De bekräftade undertecknads intryck att rapporteringen i de
stora västerländska medierna om utvecklingen i Colombia inte stämmer
med verkligheten. FARC har inte tvingats till reträtt. Tvärtom: området
som den behärskar har utvidgats och de USA-stödda inhemska militära
och paramilitära styrkorna har lidit betydande förluster. Stora mängden
vapen har beslagtagits av FARC.
Den politiska basen för Colombias regering krymper allteftersom landets
fleråriga ekonomiska kris fortsätter och utgifterna för kriget
mot FARC kontinuerligt stiger. Regeringen är helt underkastad Washingtons
mål att besegra FARC till vilket pris som helst. USA har inlett ett fullskaligt
krig i Colombia under täcknamnet Plan Colombia, och i detta sammanhang
är det viktigt att notera att det FARC-kontrollerade området gränsar
mot Venezuela.
President Chavez i Venezuela har öppet fördömt Washingtons intervention
i Colombia och vägrat tillåta USA:s militärplan att flyga över
Venezuela. Han har också fördömt angreppet mot Afghanistan och
har vänliga relationer med bl a Libyen, Iran och Kuba.
Problemet är att Chavez har stöd från massorna men inte kunnat
driva igenom en radikalisering av landets ekonomi, alltså en omfördelning
av inkomster och förmögenhet - om han nu verkligen vill göra
det. Hur länge folket kommer att stödja honom om han inte åstadkommer
påtagliga socioekonomiska ändringar, det är en öppen fråga.
Det är uppenbart att Washington fortsätter med sina försök
att ordna en statskupp i Venezuela, och detta har sina komiska sidor. Tidigt
i juli rapporterade International Herald Tribune att Venezuelas psykiaterförening
har påstått att Chavez “labila ledarstil” orsakar akut
mental ohälsa bland Venezuelas befolkning, som nu skulle lida av ångest
och otrygghet. Vilket naturligtvis innebär att det vore bäst för
folket om Chavez lämnade presidentämbetet, kanske med lite hjälp
från folkets vänner i USA. Undertecknad har inte sett någon
offentlig notering om marknadspriset för en psykiater i Venezuela, men
hos UD i Washington har man uppenbarligen kunnat räkna ut det.
Krisens nästa fas
Den ekonomiska krisen i Latinamerika är en del av kapitalismens generella
kris. Sedan tillväxten i bruttonationalprodukten hos OECD-länderna
i början av 1970-talet sjönk med omkring 50 procent har stagnation
varit den dominerande trenden.
Den finansiella sektorn har varit ett viktigt undantag. Den väldiga ökning
i kreditgivning till hushåll och företag över de senaste 25
åren kan ses som ett försök att hålla ekonomin rullande.
Kreditkort och lån ger människor mer köpkraft, och företag
använder lånade pengar för att öka produktionskapacitet
och vinna marknadsandelar. Det sker dels genom uppköp av konkurrenter,
dels genom investering i nya maskiner och produktionssystem. Utvecklingen av
IT har stimulerat företag att investerar i “rationaliseringar”
för att göra produktionen mer effektiv och öka vinsten.
På motsvarande sätt har kreditgivning till latinamerikanska och andra
u-länder skapat köpkraft för import av västerländska
industrivaror. Den har också möjliggjort utbyggnad av produktion
i dessa länder, men deras ekonomiska struktur är styrd av Västvärlden.
I nästan samtliga fall har dessa länder varit tvungna att satsa på
export av råvaror och ibland industriprodukter som Västvärlden
vill ha - till priser som Västvärlden bestämmer, precis som varuhuskedjor
i USA bestämmer det pris som de betalar för bananer från Ecuador.
Som vi har sagt många gånger i dessa spalter flyter det kapitalistiska
systemet på ett hav av skulder. Sedan mitten på 1990-talet har det
varit uppenbart att fler och fler enskilda, företag och länder inte
längre kan klara skuldbördan. Den dramatiska kollapsen i Argentina
bottnar i statens oförmåga att betala ränta och amorteringar.
I ett försök att rädda sin fordran har västerländska
kapitalister plundrat landet och mer eller mindre pulvriserat dess ekonomi.
I en stagnerande ekonomi är tillväxt för företag ofta möjlig
endast genom att köpa upp konkurrenter, vilket som sagt bidrar till att
öka företagens skuldbörda. Försäljningen och vinsten
måste öka kontinuerligt för att kunna återbetala lånen.
Men samtidigt har kapitalisternas jakt efter vinster inneburit hårt tryck
på arbetare i både i- och u-länderna. Produktivitet mätt
i produktion per timme har vuxit, på plantaget Los Alamos såväl
som i stålbranschen i Sverige. För att bibehålla eller öka
vinsten måste lönerna pressas neråt. I många OECD-länder
har reallönerna stannat av eller fallit sedan 1980, och i u-länderna
är lönerna mycket låga. Överhuvudtaget har produktiviteten
ökat betydligt mer än reallönerna för arbetarklassen.
Den stora och växande obalansen mellan massornas köpkraft och företagens
produktionskapacitet bidrar till allmän ekonomisk stagnation och leder
till underutnyttjande av produktionskapaciteten, samma produktionskapacitet
som företagen har byggt ut för att kunna sälja mer.
En konsekvens är att företagen börjar lägga ned fabriker.
Under de senaste sex-sju åren har medierna ideligen rapporterat om nedläggningar
över hela OECD. I vissa fall har produktionen flyttats till u-länderna.
Detta kan bevara eller öka vinsten under en tid, men i det långa
loppet förblir produktionskapaciteten underutnyttjad. En lösning vore
naturligtvis att höja löner så att arbetarklassen kunde köpa
flera produkter, fast det kommer inte i fråga eftersom det skulle ha en
negativ effekt på vinsterna.
För att människor skall köpa mer måste de låna pengar.
Och hushållen i USA och Västeuropa är nu skuldsatta som aldrig
förr. I många länder rapporteras att arbetar- och medelklassen
har skulder som är större än deras inkomster efter skatt. De
liknar på så sätt stora företag som t ex Deutsche Telekom,
vilket har en skuld som är ungefär 40 procent större än
dess aktiekapital. Den serie företagskrascher som nu är i rullning
bottnar i de stora skulder som företagen har tagit på sig för
att expandera på marknader där köpkraften blir svagare hela
tiden.
Läsaren kommer kanske ihåg Den Nya Ekonomin, som för inte så
länge sedan var allas vår framtid. Nya “kunskapsintensiva”
företag skulle skapa arbetstillfällen i avreglerade marknader, och
nya entreprenörer skulle alstra en stadig ström av innovationer och
nya produkter.
Men idag har Den Nya Ekonomin försvunnit, och det finns få företag
som vill låna pengar för att investera i nya produktionsanläggningar.
Nedgången i företagens investeringar leder till ännu mer överkapacitet
i industrierna som levererar maskiner och andra produktionsmedel till dem, vilket
i sin tur innebär neddragningar av leverantörernas produktion och
avskedande av arbetare. Och detta bidrar också till att minska den allmänna
köpkraften.
Till och med den finansiella sektorn börjar lida av stor överkapacitet.
Under de senaste två åren har personalneddragningar varit mycket
omfattande hos börsmäklar-firmor och banker. Och en ny rapport från
den finska Riksbanken förutser att 800.000 arbetsplatser inom den västeuropeiska
banksektorn kommer att försvinna under de kommande fem åren, allteftersom
bankerna går samman för att försöka överleva. Enligt
rapporten har antalet anställda i finska banker redan minskat med 50 procent
och i de skandinaviska bankerna med 30 procent sedan den sista bankkraschen
i början på 1990-talet. Den finska rapporten återgavs i tidningen
Irish Independent den 4 juli 2002.
Under flera år har vi sagt att det s k ekonomiska uppsvinget i USA i själva
verket var ett tecken på kapitalismens kris, i och med att det var byggt
på lånade pengar. Vad vi nu ser är början på nästa
fas i krisen, som kommer att innebära produktionsnedläggningar och
arbetslöshet över hela världen på en skala som få
borgerliga ekonomer har kunnat föreställa sig.
Ingen kan identifiera ”Den Nya Räddningen”
Den kapitalistiska ekonomin behöver en räddare. Sedan 1990 har experterna
varit ense om en rad olika räddningar, såsom EU, lägre räntesatser,
lägre skatter, lägre arbetsgivaravgifter, satsning på småföretag,
satsning på kunskaper, utveckling av individuell kompetens, utveckling
av servicesektorn, globalisering, avregleringar av marknader, införandet
av euron, IT, mer IT, Internet, och mer IT. Men idag är det svårt
att hitta en expert som kan identifiera Den Nya Räddningen.
Utvecklingen i Latinamerika är en skiss av den närmaste framtiden
i andra delar av världen. Det är verkligheten som är drivkraften
bakom revolten där, och på ett liknande sätt kommer den ekonomiska
verkligheten i i-länderna att driva folket mer och mer till vänster.
Den stora frågan är om och när protestvågen övergår
till organiserad politisk aktion.
P C
pc@skp.se
