| Det är inte ofta det rapporteras om processen mot Slobodan Milosevic i Haag. Man hör nästan inget om Milosevics krossande och avslöjande motförhör av åklagarnas vittnen. Man informeras bara om när politiker från Natoländer, som t ex Paddy Ashdown, uppträder mot Milosevic och får allmänna uttalanden om att nära medarbetare till Milosevic enligt planen skulle vittna mot honom. Nyligen rapporterades det i svenska massmedia nästan triumferande att Rade Markovic, tidigare chef för säkerhetspolisen i det serbiska inrikesministeriet, vittnade och att han skulle ha vänt sig emot Milosevic. Men detta är bara ytterligare en i den långa raden av lögner. | |
Radomir Markovic förhördes den 24 – 26 juli i Haagtribunalen som åklagarens vittne. Ändå stödde han med sitt vittnesmål Milosevic. Han sade att han som chef för säkerhetspolisen aldrig vare sig hörde eller såg någon plan om att fördriva etniska albaner ur Kosovo eller fick någon order om detta, inte heller hörde han att sådana order skulle ha getts till polisen eller till den jugoslaviska armén. Deras order var att skydda civilas liv och säkerhet i Kosovo, både serber och albaner. Han bekräftade att anledningen till att albanerna flydde ut ur Kosovo var Natos bombningar, striderna och hoten mot dem som inte ville värvas till UCK. Själv hade Markovic meddelat de lokala myndigheterna att presidentens order var att strömmen av flyktingar måste stoppas. Han framhöll att Milosevic hade insisterat på att inga paramilitära grupper fick tillåtas med hänvisning till att dessa oftast består av banditer och att frivilliga i stället borde vända sig till den jugoslaviska arméns enheter. Ordern var att alla som begick olagliga handlingar skulle åtalas, vilket också skedde.
Tribunalen har i månader försökt göra en stor affär av den s.k. clean-up of Kosovo. Med detta menar tribunalen att Milosevic skulle ha gett order om att bevis om krigsförbrytelser skulle gömmas och att mördade albaners kroppar skulle flyttas från provinsen. Markovic förnekade att Milosevic skulle ha gett någon sådan order. Han uppgav att, vid ett möte som Milosevic höll med representanter för armén i mars 1999, en av militärerna menade att man nu borde ”rensa terrängen”. På åklagaren Jeffrey Nices fråga om det inte omfattade redan begravda lik förklarade Markovic att det är ett militärt uttryck som betyder att man efter striden på vanligt sätt bara tar bort de kemikalier, granater, döda djur och stupade som ligger på marken.
Under Milosevics korsförhör bekräftade Markovic att politiker
och högre tjänstemän i den Natovänliga regimen i Belgrad
försökte muta honom för att få honom att vittna mot Milosevic.
Ännu mer chockerande var hans avslöjande att han hade torterats under
fångenskapen.
Innan Markovic fördes till Haag hölls han i ett fängelse i Belgrad
under 17 månader.
Under förhöret i Haag berättade han att man hade torterat honom
i fängelset för att tvinga honom att lämna falska uppgifter mot
Milosevic. Han berättade också om hur den serbiske inrikesministern
Dusan Mihailovic med sin chef för den hemliga polisen Goran Petrovic och
dennes ställföreträdare Zoran Mijatovic vid ett tillfälle
besökte honom i fängelset tillsammans med en grupp polismän.
De förde honom ut därifrån och tog honom till en privat middag
där han erbjöds att i stället för tortyren få immunitet
mot åtal och ett liv i lyx i utbyte mot ett falskt vittnesmål för
tribunalen. Han och hans familj skulle få nya identiteter och ett liv
i utlandet, bara han samarbetade och ljög mot Milosevic.
Åklagaren Nice, uppenbarligen förbluffad över att Markovic trotsade
honom, bad ”domaren” Richard May att denne skulle göra något.
Och May försökte avbryta korsförhöret med argumentet att
”vi talar om Kosovo” och därmed var frågan om tortyren
av Markovic för att ge ett falskt vittnesmål – alltså
om Milosevics roll i Kosovo – ”irrelevant”.
Efter dessa avslöjanden framställdes Markovic plötsligt som
”icke trovärdig” både av Dick Dicker från den privata
organisationen Human Rights Watch och av den serbiske premiärministern
Zoran Djindjic. Men om Markovic inte är trovärdig, varför hade
tribunalen då kallat in honom, dessutom förklarat honom som ett tungt
nyckelvittne i bevisningen mot Milosevic och åberopat honom lämpligt
effektfullt sist, just före sommaruppehållet? Tribunalen var uppenbarligen
säker på att han skulle vittna som den ville. Tortyren och mutorna
förklarar varför tribunalen trodde att den kunde utgå från
att Markovic skulle samarbeta och fälla Milosevic för gott.
Rapporteringar från första dagen av förhöret med Markovic
var på vanligt sätt missvisande, i synnerhet förvreds uppgifterna
om åtal mot de som förföljde civila och om Milosevics kontroll
över säkerhetsstyrkorna. Men till slut kom ändå rapporter
från stora nyhetsbolag, t.ex. Reuters och BBC, om att Markovic vittnade
till Milosevics fördel.
Däremot har inget västerländskt nyhetsbolag ännu rapporterat
om avslöjandena om tortyren och att Mihailovic och Petrovic kände
till denna eller om ”domaren” Mays häpnadsväckande ingrepp,
nämligen att Markovic inte fick slösa tribunalens tid med ”irrelevancies”.
Informationen om detta kommer från en artikel av Jared Israel, redaktören
för nättidningen Emperors-clothes, och Nico Varkevisser, den holländske
samordnaren för Milosevics försvar, båda vice ordförande
för Internationella kommittén för Slobodan Milosevics försvar
(ICDSM). I sin artikel understryker de att Markovic för närvarande
sitter fängslad i Scheveningen och alltså är utlämnad åt
deras makt, de som han trotsade vid förhöret. (Artikeln finns på
http://emperors-clothes.com/milo/rade.htm.)
Som Israel och Varkevisser också påminner om användes samma
fängelse i Scheveningen under andra världskriget av den tyska ockupationsmakten
för att spärra in – och tortera – holländska motståndsmän.
På en sten i detta nazifängelse har en medlem i den holländska
motståndsrörelsen skrivit om att där finns inga brottslingar
utan endast Hollands ära: “In deze bajes zit geen gajes, maar Hollands
glorie, potjandorie.”
I Scheveningen sitter nu hjältar i ett nytt motstånd.
Markovic uppträdde genom att våga vittna såsom han gjorde,
trots mutor och tortyr, hjältemodigt. Han hade inget att vinna men allt
att förlora på att trotsa den makt som ockuperar hans land och ignorera
dess inhemska kollaboratörer. Liksom Milosevic inte hade något att
vinna när han stod upp mot planen att upplösa Jugoslavien, när
han vågade försvara sitt land och när han beslöt sig för
att inte ge upp utan fortsätta föra motståndet i Haag.
Det är ett heroiskt motstånd mot den Nya Världsordningen som pågår, och det är det som i själva verket åtalas i Haag. I likhet med den nazistiska Nya Ordningen kräver den Nya Världsordningen att den nationella suveräniteten och demokratin upphävs, liksom solidariteten och den sociala samhörigheten, för att kunna säkerställa en obegränsad frihet för det övernationella kapitalet. Som inte minst upplösandet av Jugoslavien visar används EU tillsammans med Nato som verktyg för att upprätta denna ordning.
Efter 1989 skulle Washington och Berlin aldrig tolerera att en jugoslavisk federation existerade, som med Milosevic ju inte ville ställa sig i kön för anslutning till EU och Nato –till skillnad från de flesta av de östeuropeiska, f.d. socialistiska staterna. Jugoslaviens och Serbiens vilja till självbestämmande var, ännu en gång, oförlåtlig.
Man instämmer gärna med den franske kommunisten Pierre Lévy i hans tankar om EU och dess utvidgning österut. ”Bakom alla stora tal om moral, etik, mänskliga rättigheter stiger en mer cynisk sanning fram: den som i detta Europa säger nej till Maastricht och Amsterdam, kommer att hamna i Haag.” (Camarades citoyens! Pouvons-nous abandonner la France?, Paris, Le Temps des Cerises 2002, s.128)
Markovic sade ”Nej” också i Haag. Och liksom Milosevic uppträdde
han därmed som en fri man. För det är den fria människan
som vågar säga nej. Slaven svarar ja.
Ger.Melissarato-Mattsson
l l’homme libre sait dire non; l’esclave dit toujours oui” (Bara
den fria människan kan säga nej; slaven säger alltid ja)
André Malraux
