Valrörelsen i år ser ut att bli som vanligt. Löften och åter löften och så lite ursäkter att allt inte blev som man lovat för fyra år sedan. Men nu ska det bli minsann bli förbättringar: för de lågavlönade, för barnfamiljerna, för män men framförallt för alla kvinnor, och inom sjukvården ska alla köer försvinna – i varje fall i slutet av valperioden. Det tycks bara vara pensionärerna som alla redan har det bra. Man talar inte om att återställa pensionernas värde till före sveket 1994.
Regionalt och lokalt
Regionalt är det sjukvården som främst diskuteras. Trots skattehöjning
under perioden har den försämrats, men politikerna har blivit fler.
Lokalt i Uddevalla är det två frågor som diskuteras. Det gäller
de beslut som samtliga partier i fullmäktige under sex år varit överens
om att förverkliga. En så kallad Pyroarc-anläggning för
förbränning och förgasning av värsta sortens avfall. Företaget
har beviljats 50 miljoner i statsbidrag. Ett nytt stort kraftvärmeverk
har också enhälligt beslutats att placeras på samma plats.
Pyroarcen ska förbränna avfall som asbest, klorerade kolväten,
färgrester, avfall från laboratorier och sjukhus, tryckimpregnerat
trä, bilar, tv-apparater etc.
Nu tvekar partierna
Nu försöker samtliga partier slingra sig ur sina beslut. Oftast med
anledning av flera inlägg från min sida i lokalpressen och sedan
Greenpeace ordnat ett allmät (välbesökt) möte i frågorna.
De flesta partier vill nu ta avstånd från Pyroarcen. Men beträffande
kraftvärmeverket är man mycket luddiga. Länsstyrelsen och andra
samhälleliga organ ”varnar” kommunen för att placera luftförorenande
verksamheter på aktuell plats. Detta beroende på de vanligaste vindriktningar
mot Uddevalla centrum och inversionsrisker eftersom Uddevalla ligger liksom
i en gryta.
Vänsterpartiet har t.o.m. i ett debattinlägg beklagat att deras representant
vid nämnda Greenpeacemöte vid svar på mina frågor svarat
fel. Man bad om ursäkt för hans ”felsägning”.
Politik är rolig
Politik är rolig, var en rubrik på en helsidesintervju i lokaltidningen
med Vänsterpartiets gruppledare i Riksdagen och företrädare i
ekonomiska debatter, Lars Bäckström från Uddevalla. Utöver
att politik är rolig sa han bl.a. så här: ”Sovjet var inne
på fel spår med planekonomi. Det går inte att förstatliga
företag, det fungerar inte i modern ekonomi.” Han betonade att han
ha vänner i företagsledningar och tycker att det är viktigt med
ett företagsvänligt klimat. ”Vi i vänsterpartiet har insett
att företag måste gå med vinst, det trodde vi inte förr,
men annars blir alla arbetslösa.”
Gallimatias är väl det bäste ordet att sammanfatta hans åsikter
med.
I likhet mede Bäckström har jag under mina organisatoriskt och politiskt
aktiva tid träffat många företagare och s.k. höjdare. Jag
har hållit tal vid Rotarys veckolunch och har haft många träffar
med samma sorts personer i politiska oh kommunala frågor.
Jag har suttit i samma syrelse i olika föreningar – vägsamfällighet,
bryggförening m.fl. - med en överste och olika direktörer. Men
jag har aldrig kunnat tänka mig att detta skulle förvrida min hjärnas
tankar så som vänsterpartiets stora ideolog och gruppledare.
Fattigdomen öar i …
Bäckström har kanske missat en undersökning om levnadsstandardutvecklingen
i världen som gjorts av FN. Där noteras bl.a. att levnadsstandarden
för folk i allmänhet i Sovjetunionen inkl Estland, Lettland, Litauen
liksom i f.d. folkdemokratierna nu är på samma nivå som för
20 år sedan.
För 20 år sedan hade dessa länder på allvar börjat
sin marsch mot en hög levnadsstandard efter återuppbyggnaden efter
krigets raseringar. Och nu har den standarden sjunkit med 20 procent efter att
de fått känna av kapitalismens välsignelser. Detta kom mig att
tänka på ett besök i Sovjetunionen 1949.
En kvinna i Stalingrad
1949 ingick jag i en grupp järnvägsmän som inbjudits av Sovjets
motsvarande fackliga organisation. Naturligtvis skulle vi besöka ”hjältestaden”
Stalingrad, dä andra världskriget i praktiken avgjordes. En stad i
ruiner vid krigets slut.
1949 hade stora delar av stadens centrum återuppbyggts och där fanns
en enkel minnesplats över krigets många offer. Vi lade ner en krans
och höll ett litet tal.
Mitt emot oss vid minnesplatsen stod en äldre kvinna – hon bara stod.
När vi lämnade platsen passerade vi henne och hon fick reda på
att vi var svenska järnvägsmän. Vi stannade till.
Hon berättade om sina stora familj (släkt skulle vi säga i Sverige).
Hennes man, hennes barn, hennes mor och far, alla syskon, kusiner, mostrar och
farbröder, grannar och vänner – alla hade omkommit i kriget.
Hon gick varje dag till minnesplatsen för att orka leva vidare.
Några ord
När vi skildes sa hon: ”Ni som är unga, var aktiva kämpa
för freden så att aldrig mer några människor ska behöva
gå igenom vad vi, Sovjetunionens folk fått göra i kriget.”
Dessa ord har jag ofta tänkt på. Inte minst när vi miljoner
människor runt om i världen, tros högerkrafternas motstånd,
genomförde den största namninsamlingen i såväl Sverige
som världen – FÖRBJUD ATOMVAPEN.
Olof Nilsson
olof.nilsson@skp.se