En av de mest ihärdiga borgerliga myterna om Sovjetunionen dammades av
nyligen under det bedrägliga valet i Ukraina, som installerade en regering
underställd IMF och EU. "Valet" framställdes som en avgörande
möjlighet för ukrainarna att förenas med Väst och lämna
det sovjetiska arvet bakom sig.
Som den mörkaste sidan av detta arv hänvisades oupphörligen till
"folkmordssvälten" som dödade miljoner med ukrainare på
det tidiga trettiotalet. En typisk kommentar gavs av Per Ahlmark i Dagens Nyheter
den 3 december 2004, Sveriges största dagstidning:
"Ukrainas största tragedi: vad säger Robert Conquest? 1 sin klassiker
om den sovjetiska terror-kollektiviseringen, "The Harvest of Sorrow"
(1986), gör denne lysande historiker enjämförelse. Perioden som
hans bok skildrar (1929-1933) är lika lång som första världskriget
femton år tidigare. Conquests slutsats är att Stalins angrepp på
Sovjets bönder tog livet av fler människor än samtliga dödade
i alla länder som deltog i världskriget 1914-1918! Kollektiviseringen
av jordbruket i Sovjetunionen ledde till mellan 14 och 15 miljoner offer. Under
kortare tid än två år utplånades i Ukraina nästan
var femte människa, troligen omkring eller mer än 5 miljoner. Det
främsta redskapet var den svält som kommunisterna avsiktligt drev
fram. Moskvas hantlangare stal eller förstörde nästan allt som
kunde ätas. De stängde in befolkningen i ett Ukraina, som förvandlades
till historiens största hungerkoncentrations-läger."
Det är ett faktum att första världskriget resulterade i 8,5 miljoner
döda soldater och 13 miljoner döda civila, alltså 21,5 miljoner
människor, enligt uppslagsverket Encyclopedia Britannica. Ahlmark nämnde
inte att kriget hade sin bakgrund i de kapitalistiska staternas imperialistiska
konkurrens.
Den 9 december skrev Anita Goldman i Aftonbladet, Sveriges största kvällstidning:
"När de röda sovjeterna tagit makten över de största
delarna av Ukraina (en del av de västra delarna föll under Polen)
iscensatte kommunisterna ett av historiens stora massmord: i tvångskollektiviseringens
namn svälte man under 30-talets första år ut Ukrainas stora
bondebefolkning. Siffrorna på hur många som dog av denna artificiella
massvält, orkestrerad från Moskva, varie¬rar mellan sju miljoner
och tolv miljoner."
Varken Goldman eller Ahlmark nämner den omfattande svält som var resultatet
av interventionskriget, när Sovjetunionen invaderades av väpnade styrkor
från 14 stater, däribland Storbritannien, USA, Frankrike och Japan,
för att verkställa Churchills order "Bolsjevismen måste
strypas i sin vagga".
Enligt Encyclopedia Britannica orsakade kriget minst tio miljoner döda
genom våld, sjukdomar och svält. Bland de döda fanns 100.000
judar som massakrerades under pogromen i Ukraina, allt medan västliga hjältar
som Clemenceau, Churchill och Woodrow Wilson välvilligt såg på.
Ingen kommentar från Goldman eller Ahlmark. Kriget ödelade både
jordbruket och industrin, och förminskade kapaciteten till 40 respektive
20 procent jämfört med 1913, när Ryssland var den mest efterblivna
nationen i Europa
(Alec Nove, An Economic History of the Soviet Union, Penguin, 1992).
Inget Västland har någonsin bett om ursäkt för att man
började kriget, såvitt jag vet. Ingen ersättning har betalats
till Sovjetunionen.
Mytens anatomi
Myten om folkmordssvälten i Ukraina avslöjades en gång för
alla av en kanadensare vid namn Douglas Totfe i Fraud, famine and fascism -
The Ukrainian genocide myth from Hitler to Harvard, Progress Books, Toronto,
1987. Boken är ett imponerande exempel på historisk forskning, med
omfattande dokumentation av citat och fotografier samt tydliga källhänvisningar.
Skräckhistorier om bolsjevikerna och Sovjetunionen hade varit gängse
i Västs tidningar sedan revolutionen 1917. Exempelvis publicerade London
Telegram 1930 en historia av en journalist som skulle ha bevittnat svält
och blodiga massakrer. Det visade sig sedan att han hade lämnat Sovjetunionen
nästan åtta månader innan händelserna som han skildrade
skulle ha utspelat sig.
Den första historian om att den sovjetiska regeringen avsiktligen skulle
svälta ut miljontal människor dök upp 1935 i den reaktionära
Hearstpressen i USA. William Randolph Hearst hade nära kopplingar till
det tyska nazistpartiet, NSDAP. De tvåjournalister som författade
rapporterna avslöjades snabbt som lögnare.
En av dem hette Thomas Walker. I hans artiklar fanns fotografier på svältande
människor, som han gjorde gällande hade tagits i Ukraina 1932-1933.
Men ett problem är att Walker uppehöll sig ungefär två
veckor i Sovjetunionen hösten 1934 men aldrig i Ukraina. Ett annat problem
är att många av bilderna visade offer för svälten 1921-1922,
vilken som sagt var resultatet av det krig som de västliga "demokratierna"
hade startat.
De andra bilderna var antingen tagna tidigare eller helt uppenbart manipulerade.
En del av dem visade tex. soldater från det tidigare österrikisk-ungerska
imperiet som påstods tillhöra den röda armen. En bild, som skulle
ha tagits under hungersnöd sommaren 1932, visade människor som bar
vinterkläder.
Det är inte överraskande att Walker fotografier publicerades i Voelkischer
Beobachter, Der Sturmer och andra nazistiska tidningar och spreds over hela
Tyskland.
En annan nazisympatisör, doktor Ewald Annende, publicerade 1935 Muss Russland
hungern?, en bok som baserades på källor från den nazistiska
och fascistiska pressen, de ukrainska emigranttidningarna och intervjuer med
besökande om vilka inga detaljer gavs. Boken innehöll många
av samma fotografier som fanns i Walkers artiklar.
När Ronald Reagan satte igång sin propagandakampanj mot "det
onda imperiet" kom 1984 en ny upplaga av Annendes bok ut i USA, med professor
James E. Mace från Harvarduniversitet som redaktör och med titeln
Human life in Russia. Samma fotografier användes igen.
Under tiden hade två fascistiska ukrainska emigrantorganisationer i USA
1953 gett ut Black deeds of the Kremlin, också med Walkers bilder. Boken
är full med lovord för Symon Petliura, som ledde pogromerna i Ukraina
under interventionskriget, liksom för Roman Shukeyvych, en ukrainsk nationalisthjälte
som ledde de militära enheter som nazisterna satte upp under andra världskriget.
En av bokens författare hette Alexander Hay-Holowko. Han tjänstgjorde
i SS och var propagandaminister i den nazistödda "regeringen",
som leddes av fascisten och den synnerligen skicklige judedödaren Stepan
Bandera en kort tid under kriget. Bland dem som stött publiceringen av
boken fanns Anatole Bilotserkiwsky också känd som Anton Shpak, en
f.d. officer i den ukrainska nazistiska polisen som personligen deltog i massavrättningar
på judar. Varken Ahlmark eller Goldman verkar känna till något
över huvud taget om dessa personer.
The Ninth Circle av Olexa Woropay gavs också ut 1953 i Storbritannien
av beundrare till Bandera. Woropay hävdar att hans skildring av detta folkmord
genom svält grundades på "forskning" vid ett flyktingläger
i Tyskland under det sena fyrtiotalet, men han stödjer sina påståenden
med Walkers bilder. Woropay ger ingen information om vad han gjorde under den
nazistiska ockupationen av Ukraina.
År 1964 påstods i en artikel av Dana Dalrymple i den amerikanska
tidskriften Soviet Studies att 5,5 miljoner hade dött i ett folkmord i
Ukraina 1933. Dalrymples statistiska metod var enkel. Han samlade 20 olika påståenden
om folkmordssvält, allt från 1 till tio miljoner, och räknade
sedan ut genomsnittet. Bland hans källor fanns Walker, nazister och nazistsympatisörer,
bl.a. doktor Ammende. En del kanske menar att nazister är pålitliga
källor om den historiska sanningen, fast det finns inget verklighetsstöd
för det.
Dalrymple var uppenbarligen missnöjd med att det bara blev 5,5 miljoner
döda, År 1965 skrev han en artikel till och refererade
då till en rapport om 15 miljoner döda från doktor Horsley
Gantt, som sade att han hade fått den siffran av "sovjetiska myndigheter".
Ingen uppgift gavs om vad det var för myndigheter.
The Ninth Circle återutgavs av Harvarduniversitetet 1983 "för
att fira 50 årsdagen av svälten". Samma år publicerade
professor Mace Famine in the Soviet Ukraine och professor Walter Dushnyk 50
years ago - the famine holocaust in the Ukraine. Samma källor, samma falska
fotografier. Mace hänvisar till och med till Walker, men han daterar dennes
besök i Sovjetunionen till 1933 i stället för det korrekta 1934.
Historian om svält och folkmord berättades ännu en gång
i en film som kallades Harvest ofDespair gjord 1983 av fascistiska ukrainska
emigranter i Kanada. Den vann en guldmedalj och en "Grand Trophy"
vid den 28:e internationella film- och TV¬festivalen i New York 1985. De
flesta av "ögonvittnena" i filmen är ukrainska nazister
eller nazistsympatisörer.
Ett problem för filmen är att Marco Carynnik, som ledde gruppen som
gjorde filmen och utförde den mesta forskningen, tvingades erkänna
att "inte några av arkivfilmerna kommer från den ukrainska
svälten och väldigt fa autentiska fotografier från 1932-1933
finns med". En dramatisk sekvens i filmens slut med en utmärglad flicka,
som också användes för reklamen för filmen, kommer inte
från svälten 1932-1933.
Carynnik förklarade i en intervju: "Jag sade till om att den här
sortens felaktigheter inte fick förekomma, men de struntade i mig (Toronto
Star, 20 November 1986).
Historian om folkmord-svält fick till slut sitt genombrott i Robert Conquests
The Great Famine. Tidningen the Guardian avslöjade sent på sjuttiotalet
att Conquest under många år arbetade för spionorganisationen
MI6. Hans jobb var att sprida desinformation.
Denna enligt Per Ahlmark lysande historikers uppfattning om historisk korrekthet
illustreras i hans bok The Great Terror, som jag tror först gavs ut 1968:
"Sanningen kan bara komma fram genom hörsägen" och "egentligen
är skvaller den bästa, om än inte ofelbara, källan".
Inom inget annan forskningsfält än Sovjetunionens historia skulle
uttalanden som dessa accepteras. En brottmålsadvokat som gjorde liknande
påståenden skulle skrattas ut ur domstolen.
Källorna i Conquests bok är för det mesta intervjuer med eller
skrifter från tyska och ukrainska fascister, däribland en del av
dem som nämnts här. Conquest återger också en lång
rad falska fotografier, bl.a. Walkers. Det är några år sedan
jag läste boken, men jag minns att bara en enda mening rörde den nazistiska
ockupationen av Sovjetunionen.
När andra världskriget slutade togs omkring 10,000 fascistiska krigsförbrytare
till USA med falska papper, som de hade fått av amerikanska tjänstemän,
och integrerades i USA:s arme, säkerhetstjänst och affärsliv.
Med president Trumans och hans regerings kännedom och godkännande.
Många av förbrytarna kom från Ukraina, och de inrättade
sig också i Kanada. De startade en rad organisationer med uppgift att
sprida desinformation om Sovjetunionen, nästan alla finansierade av CIA
och den amerikanska extremhögern. Läs Blowback, Christopher Simpson.
Weidenfeld & Nicholson, NYC, 1988.
Goldman är född jude, Ahlmark har valt att bli det. De har satt sig
själva i en grotesk situation. De sprider lögner som har fabricerats
av folk som inte skulle bry sig det minsta om att döda dem bara för
att de är judar.
Kollektivisering - en komplex process
Under tjugotalet gick Sovjetunionen genom svåra problem när det gäller
mattillförsel, delvis på grund av brist på boskap och utsäde
sedan interventionskriget. Man diskuterade mycket hur jordbruket borde organiseras.
Majoriteten av partiets ledarskap kom överens om att det var nödvändigt
att kollektivisera men göra detta gradvist. Men kollektiviseringsprocessen
visade sig bli mycket komplex.
Kulakerna utgjorde endast 4-5 procent av hushållen på landsbyggden
1927, men de ägde mer än 15 procent av den brukbara jorden. De ägde
också kvarnar och smedjor, lånade ut pengar till de fattiga bönderna
och hyrde ut maskiner och djur till dem. Kulakerna kontrollerade dessutom en
stor del av detaljhandeln i jordbruksområdena.
Kollektiviseringsprogrammet som inleddes sent på tjugotalet omfattade
kollektivisering av mark och andra produktionsmedel som kulakerna ägde.
De rikaste kulakfamiljerna skulle vräkas och flyttas till annan plats.
Kulakerna kämpade hårt för att behålla sina positioner.
Mot slutet av tjugotalet hade fattiga bönder och partifunktionärer
på distrikts- eller regionalnivå satt igång spontana försök
till kollektivisering, särskilt i Ukraina, ibland tillsammans med arbetare
från städerna. Konflikten med kulakerna intensifierades när
de vägrade leverera säd och viktiga livsmedel i ett försök
att tvinga regeringen att höja priserna på jordbruksprodukter. Arbetarna
riskerade svår undernäring och rent av svält, enligt Isaac Deutscher
i Stalin, Penguin, 1976. Spontana försök att öka kol lektiviseringstakten
fortsatte, ofta utan föregående diskussion med partiets ledarskap.
Ledarskapet beslutade 1930 att den spontana kollektiviseringen hade gått
för långt och måste stoppas. I en artikel med rubriken "Yra
av framgång", tryckt i Pravda den 2 mars 1930, skrev Stalin:
"Vår politik med kollektiva jordbruk har haft framgångar bland
annat eftersom den vilar på frivillighet hos lantbrukets kollektivrörelse
och på att man har tagit hänsyn till de skilda förhållanden
som råder i Sovjetunionens olika regioner. Kollektivjordbruk får
inte organiseras med våld. Det skulle vara dumt och reaktionärt.
Lantbrukets kollektivrörelse måste ha aktivt stöd från
den stora bondemassan."
Professor Robert H. McNeal har ägnat en stor del av sin karriär åt
att studera Stalin. I Stalin, man and ruler Macmillan, 1988, skrev han om den
omtumlande och dåligt organiserade kollektiviseringen sent på 1920-talet:
"Det finns en hel del bevis för att entusiasmen för kollektivisering
och förstörande av kulakerna hade gett mycket energi på lägre
nivå innan Stalin uppenbart försökte ingripa i kampanjen ...
Det finns inte anledning att tro att Stalin i juni 1929 förmådde
statsmyndigheten Kolkhoztsentr (Kollektivjordbruksbyrån) att bestämma
att det var nödvändigt att drastiskt öka femårsplanen om
kollektivisering, omfattande sju eller åtta miljoner familjer bara 1930.
Inte heller var Stalin inblandad i beslutet från Khoperdistriktet, ett
stort område i tidigare Don Kossakland, att man skulle uppnå fullständig
kollektivisering vid slutet av planens period. Inte heller kan man direkt till
Stalin koppla vräkningen av ett stort antal kulakfamiljer från sina
gårdar 1929, det vill säga innan han hade tillkännagett planen
att 'likvidera kulakerna som klass'. Såvitt framgår av sovjetiska
studier skulle 30,000 familjer eller fler än 200,000 människor ha
vräkts 1929."
Ändå fortsatte konflikten på landsbygden och 1932 utkämpades
i själva verket ett inbördeskrig i Ukraina och andra områden.
Socialistiska rådsrepubliken Ukrainas officiella historiebok är synnerligen
kritisk mot de partikommittéer på regional- eller distriktsnivå
som försökte genomföra kollektivisering av hela Ukraina till
hösten 1930. "Det var ett vulgärt brott mot partiets direktiv
för takten och metoderna i kollektiviseringen... Politiken att stärka
alliansen med mellanskiktet bönder tillsam¬mans med de fattiga bönderna
i kampen mot kulakerna ersattes av en politik som var fientlig mot leninismen,
som gick ut på att kommendera mellanskiktet bönder."
"Alla dessa förvanskningar och misstag, som inte hade något
gemensamt med partiets leninistiska linje, gynnade kulakerna, de borgerliga
nationalisterna, högeropportunisterna och trotskisterna."
Den verkliga svälten i Ukraina
Det var kris i Ukraina 1932-1933: svält och omfattande epidemier med tyfus,
fläckfeber och dysenteri. Ralph Barnes från New York Herald Tribune
uppskattar antalet döda till omkring en miljon, Walter Duranty vid New
York Times sätter siffran två miljoner. Båda var i Sovjetunionen
de åren.
Frederick Schuman, professor i statsvetenskap på Williams College (Massachusetts,
USA) besökte Ukraina på det tidiga trettiotalet. Han skrev att kulakernas
"motstånd kom inledningsvis till uttryck i att man slaktade boskap
och hästar hellre än att låta dem bli kollektiviserade. Det
blev en svår motgång för det sovjetiska jordbruket, eftersom
nästan all boskap och alla hästar ägdes av kulakerna. Mellan
1928 och 1933 minskade antalet hästar i Sovjetunionen från nästan
20 miljoner till färre än 15 miljoner, boskap från 70 miljoner
till 38 miljoner, far och getter från 147 till 50 miljoner och svin från
20 till 12 miljoner. Den sovjetiska jordbruksekonomin hade inte hämtat
sig från denna enorma förlust 1941 ".
"En del kulaker mördade tjänstemän, satte eld på kollektivens
egendom och brände till och med upp sina egna åkrar. Fler vägrade
att så och skörda, möjligen trodde de att myndigheterna skulle
ge efter och under alla förhållanden hjälpa dem att klara sig.
Resultatet blev den ukrainska hungersnöden 1932-1933".
Douglas Tottle hänvisar till Isaac Mazepa, en ukrainsk nationalist, som
bekräftar Schumans beskrivning och säger att kulakernas mål
var att "systematiskt ödelägga bolsjevikernas plan för jordbruket.
Katastrofen 1932 var det hårdaste slag mot sovjetiska Ukraina som rådsrepubliken
fick ta emot sedan svälten 1921-1922. Både höstens och vårens
såningskampanjer misslyckades. Hela områden fick ligga öde
/... / I söder lämnades skördarna ute på fälten och
förstördes".
Förhållandena blev ännu värre när stora delar av Ukraina
ödelades genom torka 1930-1932.
Det är inte lätt att bedöma hur många människor som
dog i Ukraina 1932-1933 genom hungersnöd och sjukdomar. Enligt kanadensaren
doktor Hans Blumenfeld, som var där då, var förmodligen de flest
av dödsfall 1933 orsakade av epidemier.
Ahlmark påstår att bolsjevikerna "stängde in befolkningen
i ett Ukraina, som förvandlades till historiens största hungerkoncentrationsläger".
Men svälten var inte begränsad till Ukraina, det fanns döda också
i nedre Volga och norra Kaukasus.
Våren 1933 vidtog sovjetregeringen åtgärder för att lindra
situationen och skickade 570 miljoner kg säd, mat och foder till Ukraina.
Man förändrade och förbättrade också organisationen
och styrelserna för kollektivjordbruken, och tusentals fler traktorer,
skördetröskor och vagnar levererades. Doktor Blumenfeld skrev:
"Det kom tillräckligt med regn 1933. Partiet sände sina bästa
kadrer för att hjälpa till att organisera arbetet på kollektiven.
De lyckades - efter skörden 1933 förbättrades situationen radikalt
och med häpnadsväckande hastighet."
När det gäller avsiktlig utsvältning skrev Blumenfeld:
"För den som känner till Sovjetunionens desperata behov av arbetskraft
under de åren framstår idén att ledarskapet skulle av-
siktligen minska denna begränsade tillgång som absurt."
Den antikommunistiska propagandan intensifieras
Myten om folkmordsvält stödjer den skamliga teorin om s.k. totalitära
system, som jämställer fascism med kommunism i stället för
att identifiera fascismen som en särskild form av kapitalism. Myten återförbrukas
nu igen i borgerlig massmedia. Fantasisiffrorna som cirkulerar i massmedia används
tydligt i syfte att ge människor intrycket att även om Hitler var
en massmördare så var Lenin och Stalin ännu värre.
Man nämner inte den massförstörelse som hela det kapitalistiska
systemet vållat.
Vi kan förvänta oss en stegrad och alltmer hysterisk antikommunistisk
propaganda när kapitalismens kris fortsätter att fördjupas. Krig,
arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, svält, narkotikahandel, prostitution
och pornografi ökar över hela världen.
Västs propagandamaskin måste också hantera ett annat fenomen,
som man förmodligen inte har räknat med. Enligt en rapport från
nyhetsbyrån Reuters den 19 januari 2005 skall en ny staty av Josef Stalin
resas i Moskva.
Reuters rapporterar vidare att sedan Putin valdes 2000 har olika sovjetiska
symboler återupprättats, däribland nationalsången och
arméns flagga. "Nyhetsbyrån Interfax rapporterade tidigare
att ett Stalinmonument skall byggas i Belgogradregionen nära den ukrainska
gränsen för att hylla den sovjetiska segern over Nazityskland för
60 år sedan... Ett annat tecken på Stalins växande popularitet
är att de statliga TV-kanalerna på bästa sändningstid har
haft program som ger en tydligt positiv bild av honom."
P C