9 maj kommer hundratals miljoner människor i hela världen att fira 60 års dagen för krossandet av den fascistiska krigsmaskinen i Europa. Men vi kan förvänta oss att borgerlig massmedia fortsätter att förfalska både fascismens natur och skälet till att den föll.
I Sverige framställer den härskande mytologin fascismen som en antisemitisk
ideologi som stöddes och genomfördes av nazisterna i Tyskland, där
de upprättade en totalitär regim som vagt beskrivs som jämförbar
med den ”stenhårda diktaturen” i Sovjetunionen (t ex ledare
I Expressen 2004.12.06 och Alf W Johansson, professor i historia vid Södertörns
högskola, på Forum för levande historias webbsajt). Andra världskriget
beskrivs på detta sätt som en konflikt mellan två diktaturer.
Enligt mytologin skulle Hitler ha gjort ett misstag när han angrep västerut
- därmed drogs USA in i konflikten och det var Amerikas militära makt
som besegrade Tyskland.
Innan vi går in på fascismens väsen låt oss besvara frågan
vem som är ansvarig för segern över de tyskledda trupperna. Omkring
80 procent av de fascistiska trupperna i Europa fanns på östfronten
fram till landstigningen på D-dagen, då ungefär 5 procent av
dem förflyttades västerut. Östfronten stod för 85 procent
av de fascistiska förlusterna.
På 50 års dagen av fascismens krossande, 1995, fanns på framsidan
av Time
en bild på general Dwight D. Eisenhower, där han beskrevs som mannen
som vann det andra världskriget i Europa.
Överste David M. Glantz är en av männen bakom den amerikanska
arméns Foreign Military Studies Office, som han också ledde under
många år. I boken Clash of Titans: how the Red Army stopped Hitler
(Glantz and House, Birlinn Publishers, 1995) skriver han:
“Om någon enskild förtjänar titeln (mannen som besegrade
Hitler) är det inte Eisenhower utan Zhukov, Vasilevsky (Sovjets överbefälhavare)
eller möjligen Stalin själv. Allmänt sett var det Röda Armén
och sovjetmedborgarna som bar lejonparten I kampen mot Tyskland 1941-1945.”
Hur fascismen uppstod
Först och främst är det viktigt att slå fast att
fascismen är en speciell form av kapitalism. Att tala om kapitalism och
fascism som om det rörde sig om skilda begrepp är helt missledande.
Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Francos Spanien var kapitalistiska
samhällen.
I den oroliga tiden efter första världskriget i Tyskland och Italien
splittrades medelklassen och överklassen i fraktioner med skilda ekonomiska
och politiska intressen: industrifolk, jordägare, bankirer, småföretagare,
småbrukare. De kunde inte samlas kring en effektiv politisk front mot
arbetarklassen och kommunistpartierna.
Mussolini insåg att en av de få saker som dessa fraktioner hade
gemensamt var skräcken för och hatet mot kommunismen. Hans fascistparti
erbjöd en lösning: ena medel- och överklassen och få stöd
från den store lägre medelklassen.
Liksom senare Hitler lovade Mussolini tidigt varje klassfraktion att han skulle
ta hand om deras krav, men vid makten riktade han in sig på överklassens
krav.
T ex i Tyskland pressades småbrukare och affärsmän av bankerna,
som krävde dem på höga räntor. Nazisterna lovade att reglera
storbankerna och ge statliga lån med låga räntor och begränsa
storföretagens monopol. Men när de tagit makten förklarade Himmler
för småbrukarna och småföretagarna att inget skulle göras:
”Affärerna fortsätter som vanligt.”
Fascismen innebar ingen statlig reglering av monopolkapitalet. Den fascistiska
synen på staten uttrycktes klart av Mussolini 1921:
”Staten måste begränsas till sina rent politiska och rättsliga
funktioner. Låt staten ge oss polis för att skydda hyggligt folk
mot brottslingar, ett välorganiserat rättsväsende, en armé
som står klar när den behövs och en utrikespolitik för
att tjäna de nationella intressena (alltså kapitalets intresse).
Allt annat – och jag inbegriper utbildning – måste övergå
till enskilt privat initiativ. Om man vill rädda staten, måste man
lämna från sig den kollektivistiska stat (!) som vi fått ärva...”
Medelklassen och den lägre medelklassen fanns – och ligger fortfarande
– bakom fascismen. Röststatistik från Tyskland visar att bland
arbetarklassen röstade som mest 30 procent för nazistpartiet medan
stödet medel- och överklassen i praktiken var 100 procent.
Nazisterna kallade sig själva för nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet
för att locka till sig arbetarklassens röster. Nazisternas misslyckande
att få starkt stöd från arbetarklassen visar att majoriteten
av de tyska arbetarna förstod NSDAP-ledarnas egentliga syften.
Precis som Mussolini kom Hitler till makten genom en sorts statskupp, orkestrerad
tillsammans med den tyska överklassen när det röststödet
för nazisterna sviktade. I kuppen arresterades 81 lagligt valda kommunistiska
riksdagsmän.
Naziregeringens första stora åtgärder efter maktövertagandet
riktade sig mot kommunister, fackföreningsledare och arbetarklassen. Alla
fackföreningar stängdes och deras egendom konfiskerades. Kommunister
fängslades eller dödades. ”Reformering” av den tyska arbetsrätten
förde arbetarna snabbt tillbaka till 1840.
Det ekonomiska resultaten av de fascistiska regimerna på nationell nivå
var en kapitalists dröm, vilket framgår av Ernest Mandels Late Capitalism
(Verso, London, 1978). Mandel beräknar att de tyska arbetarnas löner
i verkligheten gick ner med 25 procent under 1930-talet medan storföretagens
och bankernas profit nådde rekordhöjder. Motsvarande gällde
i Mussolinis Italien.
Att jämställa fascism med antisemitism
De tyska kapitalisterna stödde inte Hitler för att han sade
att han ville göra sig av med judarna. De stödde honom för att
han pekade ut kommunismen som huvudfienden.
Carl Weinberg, en jude, var viceordförande I IG Far¬bens styrelse,
då världens största företag. Han berättade för
besökare från den amerikanska kemijätten Du Pont att han helhjärtat
stödde nazisterna (Hitler & IG Farben, Joseph Borkin, Tidens Förlag,
1980).
Weinberg flyttade till Schweiz i slutet av trettiotalet och fortsatte att leva
på utdelning från sina aktier I Farben, samtidigt som företaget
tillverkade zyklongas för leverans till koncentrationslägren där
gasen användes för att döda fångarna.
General Erhard Milch var statssekreterare för det tyska flygvapnet och
Herman Görings högra hand. Han var också jude. Göring lovade
att skydda Milch: “Här är det jag som bestämmer vem som
är jude och vem som inte är det” (från Borkin).
Gång på gång tillkännagav Hitler att fienden var bolsjevismen,
ofta men inte alltid judebolsjevismen. Som vi har visat i tidigare nummer av
Riktpunkt identifierade Winston Churchill judarna som bärare av den ”bolsjevistiska
smittan”.
Hitler började få bidrag från det tyska monopolkapitalet 1923.
Utan kontinuerligt finansiellt understöd från de tyska storföretagen
hade nazisterna aldrig kunnat ta makten.
Det förklarar varför man, när man framställer fascismen
som antisemitisk, nästan aldrig tar upp regeringarna i Italien och Spanien
under Mussolini och Franco. Mussolini var inte någon antisemit och hans
långvariga älskarinna var i själva verket judinna. För
hur skulle borgerlig media och borgerliga akademiker ta upp fascistiska rörelser
som inte innehöll någon antisemitism – utan att avslöja
fascismens verkliga natur som ett kapitalistiskt fenomen?
Imperialistisk expansion och korståg mot kommunismen
Mussolinis och Hitlers trupper var det imperialistiska monopolkapitalets spjutspets.
Italiens kapital följde efter de italienska erövringarna av Libyen
och Etiopien, medan västmakterna såg på. Den nazistiska annekteringen
av Österrike och införlivandet av Tjeckoslovakien låg båda
i linje med det tyska kapitalets drömmar om expansion österut.
Före fyrtiotalet var Sovjetunionen världens enda socialistiska land.
Lagligt valda socialistiska regeringar i bl.a. Finland, Litauen och Spanien
hade krossats av väst. Det var västs tysta medgivande av den fascistiska
attacken som direkt ledde till den spanska republikens död.
Sovjetunionen var inte bara det främsta hindret för den fascistiska
imperialistiska expansionen – dess själva existens var ett enormt
politiskt hot mot det kapitalistiska systemet. Tidigt förstod västmakterna
detta.
Robert Lansing, Woodrow Wilsons utrikesminister, skrev om kommunismen:
“Den lockar den ointelligenta och brutala delen av mänskligheten
att ta från de intellektuella och framgångsrika deras rättigheter
och egendom och reducera dem till slaveri. Bolsjevismen är det värsta
och mest monstruösa som den mänskliga hjärnan någonsin
tänkt ut. Den är värre, mycket värre än ett preussiskt
Tyskland och skulle innebära ett större hot mot människans frihet.”
Sumner Welles, Franklin D. Roosevelts biträdande utrikesminister: “Regeringarna
och de besuttna klasserna såg hammaren och skäran bakom varje tecken
på politiska och ekonomiska oroligheter.”
Vid det fascistiska maktövertagande i Italien skrev Welles:
”Först suckade stormakterna, framför allt Storbritannien, av
lättnad. Från deras utgångspunkt blev det tyst och ordning
i Italien. Landet var i händer på dem som obarmhärtigt skulle
slå undan kommunismen i grunden.”
“Affärsintressen i alla de västeuropeiska demokratierna och
den nya världen välkomnade hitlerismen som en skyddsvall mot kommunistisk
expansion. De såg den som en försäkran att ordning och reda
i Tyskland skulle skydda storföretagens intressen där. Kyrkans mest
reaktionära delar lovordade utvecklingen.”
David Lloyd George, tidigare engelsk liberal premiärminister, förklarade
i underhuset den 28 november 1934, två år efter Hitlers maktövertagande:
“Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de konservativa
i detta land att se Tyskland som ett skydd mot kommunismen i Europa. Tyskland
ligger mitt i Europa. För två eller tre år sedan sade en framstående
tyska statsman till mig: jag är inte rädd för nazismen men kommunismen.
Och om Tyskland tas av kommunisterna kommer resten av Europa snart att följa
efter. Låt oss inte vara för snabba att fördöma Tyskland.
Vi kommer att välkomna Tyskland som vår vän.”
Den engelska och franska politiken gick inte ut på eftergifter, som den
västliga mytologin ofta låter förstå. Det var i själva
verket ett öppet samarbete med fascisterna, vilket visas i In Our Time
av Leibovitz och Finkel (Monthly Review Press, New York 1998) och The Drift
to War 1922-1939 av Richard Lamb (W. H. Allen, 1989).
T ex vid möten mellan de brittiska och tyska regeringarna den 28 november
1938 nämnde Chamberlain vilka förhoppningar naziregimen gav den brittiska
överklassen: Sovjetunionens rasering.
I en artikel i den amerikanska tidningen Collier's 1938, nästan precis
ett år före den tyska invasionen av Polen, skrev Winston Churchill
om Mussolinis och Hitlers storhet – de hade båda räddat sina
länder från det bolsjevistiska hotet.
Vem försökte stoppa Hitler?
Från 1934 försökte Sovjetunionen isolera Nazityskland
genom försvarsallianser med västmakter, som dock vägrade medverka.
De polska och tjeckiska regeringarna framhöll att de aldrig skulle samarbeta
med Sovjet mot nazisterna.
I andra världskriget dog 50-60 miljoner människor. Det är makthavarna
i Väst – bland dem givetvis de tyska kapitalisterna – som bär
det fulla ansvaret för denna slakt genom sin vägran att gå i
allians med Sovjetunionen.
“Kan någon tveka över att, ifall vi 1939 hade haft den enighet
mellan Ryssland, vårt land och USA som fanns i Jalta, så hade detta
krig inte funnits?”, undrade Anthony Eden i det brittiska underhuset 1945.
“Nu när man igen läser utkastet till fördrag mellan England,
Frankrike och Sovjetunionen så måste man fråga sig hur blinda
och småaktiga våra diplomater måste ha varit när de missade
möjligheten att ingå ett avtal av en sådan avgörande betydelse.”
(Den franske generalen André Beaufre i Le drame de 1940, Plon, 1965).
Huvuddelarna i 1920 och 1930-talens fascism
1. Upphörande av den borgerliga demokratin. Folket hade inte längre
ens formell laglig rätt att påverka hur staten styrdes. Och folket
hade ingen insyn i regeringens beslutsprocess.
2. Ett allt närmare och mer omfattande integration mellan staten, storföretag
och banker, ofta i form av gemensamma kommittéer som tog alla viktiga
beslut och lade upp politiken.
3. Monopolkapitalets utvidgning intensifieras, fortsatt koncentration av makt
och rikedomar hos en liten minoritet av befolkningen.
4. Hänsynslös våldsanvändning, när det behövs.
De som har makten använder sällan våld för dess egen skull.
När de styrande inte känner sig hotade slösar de normalt inte
resurser på våld. Våldet används som utpressning och
för utvidgning när de styrande möter eller förväntar
sig motstånd.
5. Nedbrytande och allt högre utsugning av arbetarklassen med våldsamma
attacker – rättsliga och fysiska – på fackföreningarna.
En av de fascistiska regimernas viktigaste funktion var att utradera de rättigheter
och förmåner som arbetarna hade lyckats vinna genom sina fackliga
och politiska rörelser.
Texten nedan skrevs 1936 av en välkänd amerikansk journalist. Hänvisningen
till den ”fascistiska revolutionen” avser den dåtida mytologin
att Mussolini och Hitler verkade för någon sorts social revolution.
”Arbetarna har förlorat sin förhandlingsrätt, deras fackföreningar
har upplösts, deras löner kan (och har blivit) obarmhärtigt sänkas
genom förordningar. Framför allt har de förlorat sin strejkrätt.
Kapitalisten däremot , även om han fått en del bekymmer (kosmetiska
och synnerliga lindriga begränsningar i den fria rörligheten för
kapitalet, författarens anmärkning) har kvar sitt grundläggande
privilegium, nämligen att göra privat profit. Den fascism som Mussolini
introducerade var troligen inte ett avsiktligt sätt att upprätthålla
den kapitalistiska ordningen (!) men den gjorde det. Begränsningarna i
kapitalrörelsen var i själva verket ett slags avgift som kapitalisterna
var villiga att betala för att få fullständig säkerhet
mot arbetets krav. Det som utmärkte den fascistiska revolutionen var, i
motsats till den ryska, ett bakåtsträvande.” Inside Europe,
John Gunther, Harper & Bros., New York, 1936.
Ett av fascismens huvudmål var att sänka lönerna till överlevnadsnivå
när detta gick att göra. Sådana löner leder normalt till
den anställdes förtida död. Men om det finns mer lättillgänglig
arbetskraft som kan ersätta de anställda som dött, betalas en
lön som man inte kan överleva på – eller ingen lön
alls. Som de tyska företagens användning av slavar 1941-1945 visar.
6. Mysticism. Det ideologiska krimskrams som kom från fasciströrelserna
i Italien, Spanien och Tyskland innehåller många irrationella delar
som framför allt är ohistoriska. De pekade mot en mytologisk idyllisk
forntid när socialism (bolsjevism) inte existerade, monopolföretag
inte dominerade ekonomin, samhället ar stabilt och inte utsatt för
de rödas hot och alla – särskilt underklassen och medelklassen
– levde lyckligt, och gladdes åt sin historiskt naturliga makt över
arbetarklassen.
Överklassen behövde inte sådant här trams. De förstod
mycket väl fascismens värde som ett sätt att konsolidera deras
styre och öka deras profit.
Bland andra mystiska element i den europeiska fascistiska ideologin på
trettiotalet fanns i Spanien en fanatisk hängivenhet åt den katolska
kyrkans lära, i Tyskland antisemitism och i Italien en grotesk machokultur.
Reducering av fascismen till antisemitism tjänar ett farligt syfte. Det
gör det möjligt för dagens regeringar att verkställa en
i praktiken fascistisk politik samtidigt som man kan fördöma mördandet
1940-1945 av judarna och på så sätt framstå som antifascister.
Korståget fortsätter
Redan innan det andra världskriget var slut var de västliga
kapitalisterna beredda att fortsätta sitt korståg mot kommunismen,
denna gång under amerikansk ledning. USA hade då blivit den starkaste
imperialistiska makten. 1945 var Storbritannien i finansiell konkurs och helt
beroende av lån från amerikanska storbanker, vilket innebar att
amerikanska kapitalister kunde ta kontroll över stora delar av den brittiska
industrin på femtio- och sextiotalen.
President Truman beslutade att fälla atombomber över Japan, döda
200.000 civila och döma hundratusentals till ett liv i elände, trots
att USA genom avlyssning redan i augusti 1944 hade information om att japanerna
var villiga att ge upp.
Fyra dagar efter den tyska kapitulationen 1945 var den japanska regeringen beredd
att ge upp. Eftersom bomben inte skulle vara färdig för användning
förrän augusti 1945, höll Truman dock kriget igång genom
att vägra förhandla med japanerna. Attacken på Hiroshima dödade
också omkring 20 amerikanska krigsfångar som den amerikanska regeringen
visste hölls där.
Beslutet att fälla bomben hade inget som helst militärt syfte och
räddade inga amerikanska liv. I själva verket kostade bomben tusentals
amerikanska soldaters liv eftersom kriget drog ut på tiden. Motivet för
bombningen var att skicka en tydlig signal till Moskva att USA nu bestämde
och att Sovjetunionen skulle rätta sig efter det.
Den brittiske fysikern och Nobelpristagaren P.M.S. Blackett: ”När
atombomberna fälldes var det inte andra världskrigets sista militärhandling
utan den första större åtgärden i det kalla diplomatiska
kriget mot Ryssland.”
Ett av de tidigaste officiella uttalandena beträffande korstågets
syfte kom den 12 mars 1947, mindre än två år efter fascismens
nederlag i Europa, när New York Times rapporterade:
”Truman handlar för att rädda länder från rött
styre: President Truman drog upp riktlinjerna för USA:s utrikespolitik
idag. I ett historiskt tal till kongressen föreslog han att detta land
skulle intervenera när det än behövs över hela världen
för att hindra att fria folk underkastas kommunistinspirerade totalitära
regimer på bekostnad av deras nationella integritet och betydelse.”
“När han begärde $400,000,000 för att stötta de pressade
grekiska och turkiska regeringarna mot kommunismen sade presidenten att tvång
och hot mot fria folk genom politisk infiltration bland fattigdom och kamp undergräver
världsfreden och hotar USA:s säkerhet.”
Känd som Trumandoktrinen har sedan dess denna självpåtagna rätt
att ”intervenera när det behövs” för att tjäna
det imperialistiska kapitalets intressen utgjort kärnan i västlig
utrikespolitik. Policyn om s.k. förebyggande anfall som Bush II tillkännagett
är bara en terminologisk variation – egentligen är det Trumandoktrinen.
Truman tog upp ett tema som skulle komma att upprepas till leda under de kommande
åren, nämligen att kommunisterna hotar fria folk där det finns
”fattigdom och kamp”. Vad som ligger bakom fattigdomen och kampen
preciserades inte, inte heller vad det var för sorts ”hot”.
NSC 68 definierar socialism som slaveri
1947 skapade Truman också CIA och National Security Council (Nationella
Säkerhetsrådet), det högsta beslutsorganet i USA, vars sammanträden
sker i hemlighet. Vidare upprättade Truman National Security Agency, som
är större men mindre känt än CIA. Han omorganiserade USA:s
krigsdepartement och lät det byta namn till försvarsdepartementet,
en signal om att anfallskrig skulle betraktas som försvarsåtgärder.
Nazisterna började förbereda ett militärt anfall på Sovjetunionen
genom upprustningsplanen 1936. Bara 14 år senare undertecknade Truman
National Security Directive 68, ett dokument som hölls sekretessbelagt
i många år. Det lade grunden för en jättelik upprustning
som fortfarande pågår.
Enligt NSC 68 var Sovjetunionen en “slavstat” som försökte
dominera världen och få bort “friheten”, för vilken
USA var – och enligt Bush II är – den främste försvararen.
NCS 68 vänder upp och ner på verkligheten: socialism definieras som
slaveri och kapitalism som frihet.
Det är därför som USA enligt NSC 68 måste producera många
fler kärnvapenspetsar och upprusta. Och det är därför som
USA och de västliga imperialistiska makterna har spritt död och förödelse
över världen sedan dess.
När vi firar slutet för den europeiska fascismen den 9 maj 1945 minns
vi att socialismens styrkor vann ett enormt slag men att kriget mot socialismen
som inleddes med invasionen av Sovjetunionen 1919 ännu pågår.
P C