Sionister agerar som nazister

Sydsvenska Dagbladet rapporterade den 1 augusti att kammaråklagare Bo Albrektsson i Malmö hade sagt på TV att ”Israelerna beter sig lika djävla illa som nazisterna gjorde under kriget” och att Judiska centralrådet i Sverige anmält detta till JO som hets mot folkgrupp.

Som ateistisk jude och anti-sionist kan jag konstatera att Albrektssons påpekande är helt korrekt. Under mer än 70 år har sionisterna massakrerat och torterat palestinier. Följande citat är från en artikel som publicerades den 9 juni 1979 i Davar, en hebreiska dagstidningen utgiven av fackföreningen Histadrut. Texten skrevs av en soldat som deltog i en massaker som genomfördes av sionisterna 1948 i Duiema, en palestinsk by:

”De dödade 80-100 arabiska män, kvinnor och barn. Soldaterna dödade barnen genom att slå dem i huvud med påkar. Det fanns inte ett enda hem utan någon död kropp i...En officer beordrade en soldat att tvinga två kvinnor in i ett hus som han skulle aptera med dynamit...En annan soldat stoltserade med att han hade våldtagit en arabisk kvinna innan han sköt henne till döds. En annan arabisk kvinna med ett nyfött barn tvingades agera städerska åt soldater under ett par dagar, och sedan sköts hon och barnet...”

Duiema var bara en av de mer än 400 byar som förstördes av Israelerna 1948-52 när de drev ca 750.000 palestinier från landet, i en massiv etnisk rensning. En av de mest ökända massakerna ägde rum i Deir Yasin under ledning av Menachem Begin, senare premiärminister i Israel.

Vad är en terrorist?
Den 22 juli i år, medan Israel gick in i Libanon för att krossa "Hezbollah-terroristerna", ordnade veteraner av det tidigare sionistiska Irgun-gänget en ceremoni till minne av angreppet på hotellet King David i Jerusalem den 22 juli 1946, enligt tidningen The Telegraph 23 juli 2006. En bomb som Irgun gömt i hotellet exploderade och dödade 91 människor, inklusive 28 brittiska medborgare.

Irgun kallade sig “den hebreiska motståndsrörelsen” och bekämpade det brittiska styret i Palestina. Irgun påstodd att de varnat hotellgästerna i förhand. Men hotellet var fullsatt när bomben exploderade. Ceremonin i år visar att Irgun är stolt över massakern. Under de sextio år som har gått har sionisterna dödat tusentals civila, både palestinier och andra, och nästan alltid kallat dödsfallen “ett misstag”.

Mordet på den svenske greven Bernadotte var emellertid inget misstag, enligt Yitzak Shamir, en av flera mördare som har tjänstgjort som premiärminister i Israel.

Om sionisterna 1946 hade rätt att döda civila som ett led i sin befrielsekamp, varför har inte palestinier samma rätt? Vad är en terrorist, egentligen?

FN:s specialrepresentant Sérgio Vieira de Mello och minst 16 andra dog när en bomb exploderade i FN-byggnaden i Bagdad i augusti 2003. I de stora västerländska medierna kallades detta för ett horribelt exempel av terrorism. När det israeliska flygvapnet avsiktligt mördade fyra icke-beväpnade FN-observatörer i Libanon för några dagar sedan, vad hörde vi då? När IDF – Israels armé dödar civila i Gaza och Libanon, är det inte terrorism?

Vad är skillnaden mellan israeliska flyganfall mot libanesiska byar och den tyska Luftwaffens terrorbombningar av t ex Guernica, Durango och Rotterdam? Heinz Trettner, som ledde dessa angrepp, blev senare öb i Västtyskland.

De sedvanliga israeliska motiveringarna att Hamas eller Hizbollah gömmer sig bland civila när de skjuter raketer mot Israel är samma typ av propaganda som vi hörde när amerikanerna utplånade byar i Vietnam.

T ex rapporterade nyhetsbyrån IPS den 1 augusti att enligt personalen i libanesiska Röda Korset hade inga raketer skjutits från Qana innan Israel bombade byn och dödade kvinnor och barn.

Samarbete sionister-nazister
Sionisternas samarbete med nazisterna började redan 1933, då det tyska zionistförbundet skrev till nazistpartiet att de ville bli en del av det nya Tredje riket, ”som har etablerat ras som princip...vi är också emot blandade äktenskap (mellan judar och icke-judar) och vill bibehålla den judiska gruppens renhet...”

1934 blev Baron von Mildenstein, första chef för SS judiska kontor, inbjuden till Palestina av sionisterna. Han stannade sex månader och var mycket entusiastisk över vad han såg, vilket han rapporterade till Josef Goebbels. 1935 skrev Reinhardt Heydrich, chefen för SS säkerhetstjänst, att det fanns två sorters judar, av vilka sionisterna var de goda: ”Vi skickar dem våra varma hälsningar och vår officiella good will”.

Sionisterna grundade Bank Leumi i Palestina ca 1934 för att hjälpa Nazisterna komma runt den internationella bojkott av tyska exportvaror som judarna i USA och Europa försökte genomföra.

Inte heller var sionisterna särskilt intresserade av att rädda judarna under nazisterna. Strax efter Kristallnatten 1938 förslog flera ledamöter av det brittiska parlamentet att samtliga judiska barn i Tyskland skulle få visum för att komma till Storbritannien. David Ben-Gurion, en ledande sionist, var emot detta. Han sa till en grupp av sionister i Storbritannien:
”Om jag skulle få veta att samtliga judiska barn i Tyskland skulle kunna räddas genom att skicka dem till Storbritannien och bara hälften av dem genom att skicka dem till Palestina skulle jag föredra det senare, därför att vår angelägenhet är inte dessa barnens personliga intresse utan det judiska folkets historiska intresse”. (Se Ben-Gurion and the Holocaust, by Shabtai Teveth (israeliska historiker), Harcourt Brace, 1997.)

Likheten mellan de nazistiska och sionistiska ideologier är bl a att ett samhälle bör bestå av människor med lika blod, inte av medborgare som har samma rättigheter och skyldigheter. Detta enhetliga folks intresse är höjt över internationella lagar och konvent, vilket delvis förklarar varför staten Israel struntar i allt sådant.

Inget hot mot Israel
Sionisterna har alltid hävdat att Israel varit hotat och att de därför har rätt att slå tillbaka med alla medel. Men Moshe Sharett, Israels första utrikesminister, statsminister 1954-55, och direktör för den politiska avdelningen av Jewish Agency, visade att den israeliska politiska och militära ledningen visste att inget allvarligt hot fanns, i Personal Diary of Moshe Sharett, Tel Aviv, 1979 (Se även Livia Rokach, Israel's Sacred Terrorism: A Study Based on Moshe Sharett's Personal Diary and Other Documents (Aaug Information Paper, No 23. Livia Rokach var dotter till Israel Rokach, interiörminister i Sharetts regering.) Det hör till saken att Israel 1948 hade en armé om 90.000 man, utan jämförelse den största, bäst tränade och bäst utrustade i hela Mellanöstern.

Sharett skrev att man ville provocera araberna till den grad att Israel skulle kunna gå till angrepp. Han beskriver Israels syfte med militära provokationer så här:
“Att eliminera samtliga palestinska anspråk på Palestina genom att skicka de palestinska flyktingarna till avlägsna delar av världen”.

Sharett beskriver hur sionisterna förberedde krig “för att radikalt ändra maktbalansen I regionen och förvandla Israel till Mellanösterns stormakt”.

Han skrev om “användning av terror och aggression för att provocera…Jag har funderat på den långa serien av falska incidenter och konflikter som vi har uppdiktat och de många strider vi har provocerat som har kostat så mycket blod, och de lagbrott som våra män har begått…”

Detta är helt i linje med det traditionella sionistiska målet om Eretz Israel (Stor Israel), som sträcker sig från Nilflodens delta till Persiska Golfen och omfattar Libanon, Syrien och betydande delar av Irak och den saudiska halvön.

För att nå detta mål har sionisterna visat om och om igen att det inte finns något brott eller grymhet som de inte är beredde att begå. Och de har alltid insett att palestinierna inte har något annat val än att slå tillbaka, oavsett den officiella israeliska propaganda. Som Ben-Gurion sa:

”Om jag vore en arabisk ledare, jag skulle aldrig göra en överenskommelse med Israel. Naturligtvis inte, vi har tagit deras land. Visst har gud lovat oss detta land, men det spelar ingen roll för araberna. Vår gud är inte deras...Det har förekommit anti-semitism, nazism, Hitler, Auschwitz, men var detta arabernas fel? De vet bara en sak; vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta?” (Se Nathan Goldmann, The Jewish Paradox: A personal memoir of historic encounters that shaped the drama of modern Jewry, Fred Gordon Books/Grosset & Dunlap, 1978.)

Andra är också medvetna om varför palestinier slår tillbaka, som framgår av följande uttal av Haviland Smith, f d chef för CIA:s antiterrorismbyrå, citerat i The
Burlington (Vermont) Free Press, September 16, 2001:

"Om du skulle besöka dessa (palestinska) flyktingläger, skulle du omedelbart begripa varför självmordsbombarna finns. Dessa läger är värre än någon plats som jag har någon gång skådat. Öppna avlopp, absolut fattigdom, elände - och absolut inget hopp om att få tillbaka sin mark, inget hopp om att bli accepterade i Libanon eller annanstans."

Första steg mot fred
För att överhuvudtaget skapa en strimma av hopp om fred i Mellanöstern måste Israel omedelbart sluta kriga, dra sig tillbaka från de territorier det ockuperade efter kriget 1967, och tvinga de s k bosättarna att lämna det.

Nästa steg mot fred skulle vara för Israel att efterfölja FN resolution 194, som garanterar palestiniernas rätt att återvända till sina hem och få kompensation för skadegörelse. Att skriftligt erkänna denna resolution var ett absolut villkor för att Israel skulle bli FN-medlem 1949. Israel godkände den. Men har struntat i den sedan dess.
PC