Experimentet med nyliberalism i Pinochets Chile –
myt och verklighet

Den 16 november rapporterades i Sverige att den amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Milton Friedman hade avlidit. Han har ofta beskrivits som en ledargestalt när det gäller den ekonomiska teori som kallas för nyliberalism.

I boken Kapitalismen och friheten förklarade Friedman att uppkomsten av privata vinster i en öppen marknad är förutsättningen för demokrati. Om en regering tillämpar en politik som inskränker eller begränsar marknadskrafterna är detta följaktligen odemokratiskt, oavsett om denna politik stöds av en befolkningsmajoritet. En regerings huvuduppgift är att skydda privat egendom och se till att parterna i privata avtal fullföljer sina förpliktelser. Distribution av resurser, produkter och inkomster, liksom bevarande av sociala strukturer, skall skötas av marknaden.

Peter Wolodarski i DN den 18 november: “Som vetenskapsman lämnar Friedman djupa och bestående avtryck. Hans teorier välte rådande föreställningar och uppfattningar. De lade grunden för modern makroforskning och var i den meningen storslagna… Det hade inte varit fel att belöna honom med ett andra pris till Alfred Nobels minne, utöver det han fick 1976”, eftersom Friedman också hade lanserat ett förslag om friskolor och s k skolpeng.

Samma dag skrev Johan Schück i DN: “Under de senaste decennierna har ingen annan påverkat så mångas tänkande i centrala ekonomiska frågor…” Enligt SE-bankens chefsekonom Klas Eklund (Sydsvenskan) var Friedman “en av 1900-talets absolut viktigaste ekonomer”. Svenska Dagbladet: ”En av marknadsekonomins främsta försvarare har gått ur tiden”.

Både Schück och Wolodarski hänvisade till Friedmans kontakt med Pinochet i Chile och Deng Ziao Ping i Kina, som båda var stora beundrare av honom. Men varken i DN eller annan svensk media kunde jag hitta någon redovisning för vad Friedmans nyliberalism har betytt för Chile och Kina.

Pinochet förvandlade Chile till ett unikt laboratorium, där för första och mig veterligen enda gången i världshistorien en ekonomisk teori tillämpades fullt ut i praktiken, utan störande inblandning från omvärlden. Den allmänna västliga borgerliga uppfattningen om Pinochets experiment är positiv, om än ganska vag.

“Chiles ekonomiska mirakel” är en vanlig beskrivning av perioden 1973-1989, även om de faktiska resultaten sällan diskuteras. De som bor i EU, en organisation hängiven nyliberalismen, har goda skäl att fundera på resultaten.

Åter till 1800-talet
Nyliberalism är en reinkarnation av 1800-talets “liberala” borgerliga ekonomiska teori, som gick ut på att receptet för ekonomisk framgång i ett modernt industrialiserat samhälle är att släppa marknaden fri, utan någon inblandning från staten eller resten av den offentliga sektorn. Att marknaden aldrig fungerat fritt och staten alltid har ingripit när det behövs för kapitalägarnas skull var inte värt att notera.

De liberala ekonomiska teorierna blev inte längre så populära under de djupa ekonomiska kriserna under 1920- och 1930-talen, när regeringens stöd, vägledning och reglering beträffande den ekonomiska aktiviteten började uppfattas som en förutsättning för att undvika ännu värre katastrofer. Utvecklingen i de västliga samhällena efter kriget byggde på ett nära samarbete mellan privatägda företag och en offentlig sektor.

Framväxten av sociala försäkringssystem – felaktigt kallat “välfärdsstaten” – var delvis beroende på att kapitalisterna accepterade, om än motvilligt, att det var nödvändigt att staten hjälpte till om man skulle uppnå stabilitet. Det var också ett tecken på att överklassen ville försöka motverka Sovjetunionens inflytande, där ett system hade byggts upp som garanterade ekonomisk och social säkerhet åt det arbetande folket på ett sätt som inte hade sin motsvarighet i väst.

Men den kapitalistiska klassen gav aldrig upp de gamla liberala icke-inblandningsteorierna, som hade många propagandister som Friedman och Friedrich Hayek på ledande platser på universiteten i Europa och Nordamerika. Så efter den blodiga kuppen i Chile den 11 september 1973 tog Friedman den möjlighet som Pinochet erbjöd honom och åtog sig att omvandla Chiles ekonomi. En grupp med Friedmans akademiska lärjungar, kallad Chicagopojkarna, gav sig på Chile – med målet att skapa ett nyliberalt paradis.

Nyliberalisms huvudkomponenter
Nyliberalismens huvudkomponenter kan sammanfattas så här:
• Reducera mängden pengar i omlopp för att bekämpa inflation.
• Avreglera marknaden. Marknaden skall bestämma priset på arbetskraft, mat, bostäder, elektricitet och allt annat, från rakkräm till bilar.
• Minimera eller eliminera de offentliga utgifterna när det gäller sociala tjänster, inklusive utbildning, hälso- och sjukvård och kulturella verksamheter såsom bibliotek, museer och teatrar. Det s k sociala skyddsnätet skall mer eller mindre försvinna.
• Eliminera fackföreningar eller tvinga dem att acceptera att bli styrda av privata företag.
• Flytta offentligt finansierade pensionssystem till privata företag.
• Ta bort alla restriktioner för den fria rörelsen av varor och kapital mellan olika nationer. Inga hinder för import kan finnas – utländska företag får sälja vad som helst till vilket pris som helst. Utländska kapitalister skall vara fria att investera i vilket land som helst, och att ta hem pengarna när de vill.
• Privatisering skall genomföras på stor skala, genom att sälja eller ge bort offentligt ägda resurser och verksamheter till privatägda företag som har ett huvudmål – att maximera vinster.
• Generellt skall det inte finnas någon reglering som har en negativ påverkan på vinsterna. Detta betyder att företag inte får begränsas av lagstiftning om löner, priser, säkerhet på arbetsplatserna, fackföreningsrättigheter, arbetsmiljö eller miljöförstöring.

Enligt nyliberala ekonomer leder denna politik till:
• Snabbare tillväxt – mätt i bruttonationalprodukten (BNP).
• Mindre fattigdom, förbättrat välstånd för hela befolkningen – ”alla båtar flyter högre när tidvatten stiger”, eller som Deng Xiao Ping sade ”Låt några bli rika nu, och de andra blir rika senare”.
• En mer stabil ekonomi.

Chicagopojkarnas version av nyliberalism i Chile var helt i linje med teorin och innebar bl a:
• Drastisk minskning av penningmängden
• Drastisk minskning av de offentliga utgifterna
• Avskaffning av importtullar
• Avreglering av industrin, inklusive el och vatten
• Inga gränser för utländska investeringar i Chile
• Offentligt företag och verksamheter auktionerades bort till en bråkdel av de riktiga värdena. Av de 507 offentliga företag och verksamheter som etablerades före eller under Allende såldes 480.
• Inga kontroller av priser på basvaror eller läkemedel
• Privatisering av skolor, hälso- och sjukvård, fängelser, parker m m
• Avreglering av arbetsmarknaden. En ny lag 1979 avskaffade effektivt rätten att bilda fackföreningar och bli medlem i dem. Företag fick sparka arbetare, enskilda eller massvis, ”av affärsmässiga skäl”.

Detta var alltså en bokstavlig tillämpning av Milton Friedmans recept för ett lyckligt samhälle. Dessutom var denna nyliberala politik en förutsättning för att Pinochets regering skulle kunna få godkänt av IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken.

Bankerna stänger dörrarna för Allende, öppnar dem för Pinochet
?lla moderna väststater måste låna pengar för att kunna finansiera sin ekonomiska utveckling. Chile förnekades tillgång till lån på den internationella marknaden sedan Allendes regering hade kommit till makten, något som allvarligt försvårade landets utvecklingsmöjligheter. Bland de institutioner som vägrade att låna ut pengar fanns Inter-American Development Bank (IADB), där Sverige var medlem. Olof Palmes regering protesterade inte.

Sedan Allendes regering hade störtats genom pinochets kriminell statskupp fanns det inte längre någon tvekan hos Världsbanken, IADB och andra kreditinstitutioner att låna ut pengar till Chile.

Effekter av nyliberalismen i Chile
BNP tillväxt: Årlig tillväxt av BNP är det mest allmänt accepterade sättet att mäta ekonomisk utveckling bland borgerliga ekonomer och institutioner som OECD och IMF. De nyliberala ekonomerna var som sagt säkra på att Friedmans politik skulle medföra hög tillväxt i Chile.

Mot slutet av sjuttiotalet växte Chiles BNP med 6,6 % om året enligt officiella siffror. Men 80 % av tillväxten utgjordes av icke-produktiva sektorer som marknadsföring och
finansiella tjänster, som svarar för ca 55% av BNP i länder som Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA.

En orsak till denna tillväxt i Chile var att spekulativt kapital attraherades av de mycket höga räntesatserna – 51% – då världens högsta. Som vanligt ledde dessa höga räntor till högre priser på många varor och tjänster, som då blev utom räckhåll för arbetare och den lägre medelklassen.

Chilenarna betalade ett mycket hög pris för den inhemska spekulativa vågen när hela den kapitalistiska världen drabbades av en djup recession 1981-83. Produktionen i den inhemska tillverkningsindustrin sjönk med 28%, vilket naturligtvis ökade på den redan höga arbetslösheten. Både små och stora företag hade glatt tagit stora lån till hög ränta men kunde nu inte längre inte klara av lånen. Flera stora finansiella grupper som var konkursfärdiga räddades med statliga pengar, vilket är ett grovt brott enligt Friedman.
Bl a tog staten över 16 miljarder dollar i dåliga lån till företag, alltså man ökade statsskulden med samma belopp.

Detta visar en sida av nyliberalismen som sällan diskuteras. I bra tider, privatisera – i dåliga tider, rädda kapitalisterna med offentliga pengar.

Staten var tvungen att ordna ännu fler utländska lån genom IMF, på hårda villkor, bara för att kunna återbetala statskulden och räntan på denna. Den chilenska staten var tvungen att garantera hela den utländska skulden på 7,7 miljarder dollar, en enorm skuld för denna tid, genom att avsätta 3% av BNP under tre år. Med andra ord var det arbetarklassen som betalade.

BNP per capita för hela Pinochettiden 1973-89 visade en nedgång på 6,4%. 1973 var BNP per capita 3,600 dollar, men 1989 var den 3,170 dollar.

Genomsnittlig årlig tillväxt i BNP 1973-89 var 1,8-2%, vilket var sämre än i Chile på 1960-talet och en av de värsta prestationerna i Latinamerika under perioden.

Andra mått på nyliberalisms bidrag till den chilenska ekonomin
Arbetarklassens del av nationalinkomsten: 1973 60%, 1989 30%.

Fattigdom: 1970, året då Allendes regering bildades, var 20% av chilenarna fattiga. 1989 var 41,2% fattiga, av vilka en tredjedel levde i absolut misär.

Antal människor utan dräglig bostad: 1972 – 27%, 1989 – 40%.

Kalorieintag för de fattigaste 40%: 1970 – 2.019, 1980-1.751, 1990-1.629. År 1990 rapporterade FN att kaloriintaget per capita för hela Kuba var 3,100, ungefär lika högt som Kanada.

De offentliga utgifterna bantades hårt, allt i enlighet med Chicagopojkarnas instruktioner. Men militärbudgeten rördes inte. År 1989 spenderades mer på militär ändamål än på bostäder, hälsovård och utbildning tillsammans!

Konsumtion: Under nyliberalismen, påstås det, skall vissa bli väldigt rika men de andra skall också få det mycket bättre och naturligtvis då öka sin konsumtion. Siffrorna för utveckling av konsumtionen i Chile under Pinochet bekräftar inte detta. I tabellen nedan är en kvintil lika med 20% av folket.

Ojämlikhet i inkomst: Under Pinochet blev inkomstfördelningen den mest ojämna i hela Latinamerika.

År 1980 fick de rikaste 10% av folket 36,5% av samtliga inkomster. 1989 fick de 47%. 1973-89 föll inkomsten för den nedre 50% från 21% till 16,8%.

En stark bidragande orsak var en politik som medvetet riktades mot hög arbetslöshet för att sänka löner – uppmuntrad av IMF och Världsbanken.

Arbetslöshet i snitt 1973-1990: 15,7%, officiellt – högsta i hela Latinamerika.
Hög arbetslöshet ledar bl a till lägre produktivitet, vilket delvis förklarar varför Chiles BNP-tillväxt var så dålig jämfört med andra latinamerikanska länder.

Ökning av monopolen i Chile
Nyliberalism som den presenteras av Friedman och andra ekonomer, bl a inom EU, är baserad på fri konkurrens i en öppen marknad, utan hämmande effekter från staten eller statliga monopolföretag. Överhuvudtaget är ett monopol inte förenligt med en fri marknad och inte bra för konsumenterna, vilket förklarar varför de flesta i-länderna och EU lagstiftar mot monopolbildning, fast lagarna sällan tillämpas.

I moderna kapitalistiska länder förekommer därför ofta s k oligopoler, vilket innebär att ett fåtal företag tillsammans dominerar marknaden inom en viss industri. Företagen samarbetar om priser, distribution m m men avstår från att bilda ett monopol för att komma runt lagstiftningen.

Tabellen nedan visar hur monopol och oligopol växte fram under 15 år av nyliberalism inom Chiles livsviktiga exportsektor, utan protester från Chicagopojkarna.

Miljön – avreglering och förorening
Enligt nyliberalerna har miljölagstiftning en negativ effekt på företagens vinster och måste därför undvikas. ”Marknaden” kommer att ta hand om de nödvändiga miljöfrämjande insatserna. Under Pinochet pågick en ohämmad miljöförstöring i enlighet med denna teori.

Chile har en befolkning på 15 miljoner, men 5 miljoner bor i Santiago. 1992 hade Santiago värre luft än alla världens andra städer, med föroreningar upp till fem gånger högre än de övre tillåtna gränserna enligt World Health Organization.

1990 rapporterade nyhetsbyrån APSI: ”Vattnet i Santiagos hus och gränder innehåller koppar, manganes, järn och bly på en nivå som är många gånger över normerna. Frukt och grönsaker som odlas omkring staden bevattnas med vatten som har en koliformbakteriahalt som är 1,000 gånger normerna – därför har Santiago det högsta antalet fall av hepatit, tyfus och parasiter av alla städer i Sydamerika”.

Roland Coase, en av Chicagopojkarna, fick Nobelpriset i ekonomi 2001 för att han förklarade att marknaden utan statlig inblandning kan lösa sociala problem som miljöföroreningar. Fallet Chile bekräftar inte hans s k teori.

EU – ett nyliberalt projekt
Det nyliberala experimentet i Chile var en föregångare till den offensiv mot den europeiska arbetarklassen som Margaret Thatcher drog i gång – och som i sin tur har varit en modell för de svenska socialdemokraterna sedan 1994, ihärdigt påhejade i riksdagen av de borgerliga partierna.

Det var 1994 som det svenska folket lurades in i EU, som i själva verket är ett omfattande och genomtänkt nyliberalt projekt, skapat och lett av monopolkapitalet. Men när svenskarna sade nej till EMU och fransmän och nederländare sade nej till Konstitutionen visar det klart att den europeiska arbetarklassen har börjat inse vilka faror som hotar. Det skall betonas att den föreslagna EU-konstitutionen ratificerade bara i länder där folket inte fick rösta.

EU är en jättelik arena där klasskampen dagligen blir allt mer intensiv, och fallet Chile är en tydlig illustration av konsekvenserna om Europas arbetande folk skulle förlora denna kamp.

P C

Källor: Chile’s Free-market Miracle: A Second Look, Joseph Collins and John Lear, Institute for Food and Development Policy, 1995, samt diverse tidningsartiklar.