En något kortare version av nedanstående texten skickades som insändare
till Sydsvenska Dagbladet den 10 januari 2006, men fram till den 21 januari
hade den inte publicerats.
I artikeln ”En riktig svensk historia” (Sydsvenska Dagbladet 8 januari)
angående TV-serien om Wallenbergs skriver chefredaktör Heidi Avallan
att den “ger nytt bränsle till debatten om finansfamiljens kontakter
med Hitlertyskland”.
En debatt är helt onödigt, eftersom fakta i målet presenterades
i “Affärer till varje pris” (Wahlströms förlag, 1989).
De holländska forskarna Gerard Aalders och Cees Wibes visar i boken att
Jakob och Markus Wallenberg fick rejält betalt av IG Farben, Bosch och
andra tyska företag för att kamouflera ägandet av tyska dotterbolag
i USA. Detta för att skydda dem från konfiskering genom USA:s Enemy
Property Custodian, “en federal organisation med befogenheter att ingripa
mot bolag som ägdes av företag i länder med vilka Förenta
staterna låg i krig”. Brödernas agerande var rent av kriminellt.
Uppgörelsen med bl a Farben och Bosch ägde rum 1939 och innebar att
företagen hade rätt att köpa tillbaka aktier till ett förutbestämt
pris inom två år efter slutet av det kommande kriget. Bröderna
Wallenberg var alltså införstådda med och hade ingen invändning
mot Hitlers planer för storkrig.
IG Farben var på 30-talet världens största företag. IG
Farben ägde en del av Auschwitz och tillverkade dessutom giftgasen Zyklon,
vilken användes för storskaliga avrättningar i de nazistiska
koncentrationslägren. Det var en direktör i IG Farben som tog fram
krigsupprustningsplanen 1936 för Hitlers regering. Bosch var en huvudleverantör
till den tyska krigsindustrin, och liksom IG Farben och många andra stora
tyska företag betalade Hitlers SS för leverans av slavarbetare. Det
är omöjligt att J och M Wallenberg inte kände till dessa förhållanden.
Aaldes och Wibes visar också att Jakob och Markus köpte stöldgods
inklusive aktier och diamanter från nazisterna. När boken Affärer
till varje pris publicerades i Sverige uppmanades familjen Wallenberg att dementera
dessa och andra uppgifter. Det har de aldrig gjort.
Dessutom visar Aaldes och Wibes att det Wallenberg–kontrollerade företaget
SKF aktivt verkade för att strypa leveransen av bl a kullager till försvarsindustrin
i USA och i stället levererade produkter från sina amerikanska fabriker
till Nazityskland genom dotterföretag i Sydamerika.
Jakob Wallenberg “utnämndes 1941 av Hitler till ‘Kommendör
av Tyska örnens förtjänstorden’ som förlänades
endast ett fåtal utlänningar som gjort Tredje riket synnerligen stora
tjänster”. Markus var tillräcklig slug för att inte ta
emot en orden från Hitler och lyckades efter kriget att framstå
som en vän av de allierade. Men han var lika djupt insyltad som Jakob i
det kriminella samarbetet med nazisterna.
Med tanke på de olika former av stöd som nazisterna fick av Sveriges
regering under andra världskriget, t ex transport av trupper i SJ:s tåg
samt utnyttjande av Bromma flygplats för militära ändamål,
var Markus och Jakobs vinstbringande samarbete med nazisterna sannerligen en
“riktigt svensk historia”.
P C