Sveriges Kommunistiska Parti gratulerar Rolf Hagel på 75-årsdagen

Rolf Hagel SKPRiktpunkt: Ungefär vid ingången av pensionsåldern brukar man fråga sig vad man har levt för och åstadkommit. Hur är dina reflexioner vid 75 års ålder?

Svar:
Jag växte upp i en kommunistisk arbetarfamilj i Göteborg där engagemanget för fred och arbetarnas rättigheter var en självklarhet. Min aktiva politiska bana började som medlem i SKP när jag var 15 år, med insamlingen av över 1500 namnunderskrifter under Stockholmsappellen, d v s för ett förbud av kärnvapen i hela världen.
Naturligtvis inspirerades jag av Sovjetunionen där folket för första gången sedan den franska revolutionen hade upprättat arbetarmakt och satt upp målet att bygga socialism. När jag blev politiskt aktiv firade progressiva människor över hela jordklotet Sovjetunionen för att ha räddat världen från Hitlerfascismen, arbetarrörelsen i många länder reste sig. Socialism blev min ledstjärna och har förblivit det genom hela livet.

Jag har alltid försökt att jobba konkret för detta mål, oavsett om det var i ungdomsrörelsen, i facket, i idrottsrörelsen eller partipolitiskt, för arbetarnas rättigheter både i Sverige och internationellt, för fred och utveckling.

Jag har bara gått 8 år i skolan, mer hade mina föräldrar inte råd med, blev varvselektriker, gick med i facket och fick tidigt arbetskamraternas förtroende som viceordförande för 3 000 varvsarbetare samt som ordförande för elektrikerklubben på Eriksbergsvarvet och ledamot i fackets förhandlingsdelegation.
Vad har jag åstadkommit med detta? Arbetet har inneburit många uppgörelser mot arbetsköparna, arbetskamrater kunde räddas från att få sparken, vi kunde tillkämpa oss högre löner och förbättrade arbetsvillkor. Jag har bidraget till att aktivera och mobilisera mina arbetskamrater i kampen för fackliga rättigheter. Vi har strejkat och spridigt övertygelsen att vi gemensamt kan bygga en bättre framtid.
Jag var i många år kommunistisk ledamot i Göteborgs fullmäktige samt satt tre år i riksdagen, vilket gav tillfälle att föra ut kommunisternas uppfattningar och förslag som hade konkret betydelse för arbetarklassens vardag. Det gällde allt mellan bostadssituationen, utbildningen, folkomröstningen för linje 2 i kärnkraftsfrågan, utvecklingen av modern energi och miljövänliga drivmedel och mycket mer. Motionerna kring just dessa frågor, som alltid kom till i kollektivt arbete inom partiet, står sig än i dag.

Jag har arbetat för och deltagit i sju världsungdomsfestivaler för fred och vänskap vilka satte djupa ljusa spår, oförglömliga både för mig och kanske för de flesta av dem som var med. Ännu idag har jag kontakt med ”ungdomar” från den tiden både i Sverige och i andra länder. Ordet solidaritet har för alltid fått en personlig, stark innebörd.

Naturligtvis har inte alla festivaldeltagare blivit aktiva socialister, men dessa möten var konkreta och framgångsrika försök att ena den progressiva ungdomen i Sverige och internationellt kring arbetet för fred, demokrati och sociala framsteg och att motverka antikommunistisk propaganda. Jag minns med glädje att jag bl. a. lyckades att dra med mig hela min cykelklubb till festivalen i Warszawa 1955.

Med samma målsättning skapade vi på 1960-talet Demokratisk Ungdom (DU), en bred ungdomsorganisation som arbetade för bättre levnadsvillkor för ungdomen. Trots ständiga attacker från höger lyckades vi att mobilisera tusentals ungdomar att resa till de länder som hade slagit in på socialismens väg, de inspirerades av framtidstro och progressiva värderingar. DU samlade mer än 10 000 medlemmar, och under fem år kunde jag som ordförande bidra till att aktivera ungdomar för sina rättigheter och mot imperialismen, främst USA:s övergrepp i Indokina.

Genom verksamheten i DU liksom genom all min politiska aktivitet i partiet löpte frågan om aktionsenhet som en röd tråd – och jag tror att just enhetsfrågan är en av de svåraste för oss kommunister. Denna fråga måste ständigt belysas och besvaras på nytt utifrån de aktuella förutsättningarna. Under mina år i partiet har jag lärt mig mycket av äldre och erfarna kamrater, som till exempel Carsten Thunborg, som brukade säga att vi kommunister måste vara enhetsmässiga för två – både för vår del och för ”de andra” som objektivt har samma intressen som vi, i alla fall delvis, men som många gånger förblindas av den rådande antikommunismen. Där vi har nått framgångar har det oftast varit i samverkan med andra grupper, och den frågan är naturligtvis även i dag brännande aktuell.

Jag har genom åren deltagit i många ideologiska strider, om enhetsarbetet, om Sovjetunionens roll och om solidariteten med länder som började bygga socialism. Vi som alltid vägleddes av strävan att stärka socialismens krafter var naturligtvis också ständigt utsatta för antikommunistiska angrepp. Och antikommunisterna gav alltid sitt stöd åt dem krafter i och kring partiet som ville ta några steg åt höger. Detta har många gånger medfört att vi inte bara tvingades strida mot våra fiender, utan även med människor i vårt eget parti eller andra som stod oss politiskt nära. Många gånger har vi behövt kämpa mot försök att hitta genvägar till framgång genom att sälja ut en del av vår ideologi eller ta några steg åt höger.

Det kommunistiska partiet har sitt fundament i den marxistisk-leninistiska ideologin, men detta fundament har ständigt utsatts för attacker både från insvurna antikommunister och så kallade förnyare. Så var fallet när partiet under C. H. Hermanssons ledning förvandlades från SKP till VPK.

Jag deltog aktiv i protesten mot partiets högersväng och anser fortfarande att det var riktigt att vi 1977 återupprättade det kommunistiska partiet genom att bilda APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) när VPK under Hermanssons ledning kastade ut folk som ville vara solidariska med socialismens länder. När VPK ställde hela partidistrikt utanför, var det nödvändigt att ge kommunisterna en ny bas – men naturligtvis var detta ingen seger.

Jag ser på hela tiden med APK, som 1995 återtog namnet SKP, som strävan att stärka kommunistiska värderingar, att påverka utvecklingen i i arbetarklassens intresse och att hålla borta högerkrafterna från makten. Vi byggde upp partiet på nytt, kände entusiasm och tog plats i den politiska debatten bland vänsterkrafterna, men behövde också motverka resignation och utveckla tålamod när partibygget inte gick så snabbt som alla hade hoppats. Krafterna räckte inte alltid till för att leva upp till det stora ansvaret som vi kände som del av den internationella kommunistiska rörelsen – men jag anser att vi alltid har vägletts av kommunistiska värderingar, av solidaritet med världens progressiva krafter och med alla som ville bygga socialism. Vi har starkt bidragit till solidariteten med ANC och Sydafrikas folk – i samarbete med andra progressiva krafter, vi utvecklade solidaritet med Chiles folk efter Pinochets blodiga kupp, vi visade aktiv solidaritet med Afghanistans progressiva krafter på 1980-talet, vår röst hördes i protesterna mot Natos bombningar av Jugoslavien på 1990-talet. Vi har arbetat mycket aktivt för nedrustning och mot svenska kärnvapen, mot vårt lands anslutning till Nato och mot Sveriges anslutning till EU.
Vi har utvecklat våra program och vårt praktiska arbete för fred och nedrustning, för utvecklingen av modern industri och hållbar energi, för kampen mot arbetslöshet och för flyktingarnas rättigheter.

Vi har, när illusioner bredde ut sig kring glasnost och perestrojka i Sovjetunionen, insett denna kontrarevolutions förödande konsekvenser för socialismens krafter i hela världen och upprätthållit marxistiska värderingar – även om detta kostade strid och kraft inom våra egna led.  Vi har försökt att analysera och dra lärdomar av sammanbrottet av socialismens länder, bedömt enskilda frågor kritiskt och självkritiskt – men framför allt har vi slagit fast att vårt mål förblir socialism. Vi har slagit fast att vi med stolthet kan bekänna oss till vår politik, vi är och förbli kommunister och har ingenting att skämmas för eller be om ursäkt för.

Imperialismen har lyckats att flytta fram sina positioner, antikommunismen och högerpolitik slår hårt mot alla progressiva krafter, och detta har naturligt också tärt på vårt parti. Jag har del i nästan varje politiskt beslut som tagits i APK/SKP sedan 1977, samt i partiets praktiska verksamhet, både i med- och motgångar. Detta är jag stolt över. Jag har träffat många underbara kommunister, i Sverige och i andra länder. Kontakterna med dem och med andra progressiva människor, upplevelsen att kunna nå fram med mina argument, att kunna samverka kring mindre och större mål, att hela tiden lära sig något nytt – det är en rikedom som jag har att tacka min politiska verksamhet för. Jag tycker att jag genom denna verksamhet har levt ett mycket rikt, intensivt och intressant liv. Strävan att påverka samhället utifrån kommunistiska värderingar har varit mitt livs viktigaste innehåll, och det betyder ett stort plus när jag summerar dessa 75 år. Hur bra min insats var må andra bedömer, jag gjorde så gott jag kunde.